Trenden är uppenbar – socialdemokraterna tappar medan Miljöpartiet och Vänstern stärks faktiskt. Men det mest oroande i United Minds/Aftonbladets undersökning är att Sverige”demokraterna” är på väg in i riksdagen. Då är det svårt att glädja sig åt att Kristdemokraterna verkar har gjort sitt i riksdagen. Ett högerparti ersätts av ett semi-fascistiskt populistiskt parti som SD.
Men hur reagerar då socialdemokraterna när man får en all-time low i opinionsundersökningen som AB presenterar.
Ibrahim Baylan, den socialdemokratiska partisekreteraren säger till Aftonbladet:
– Man får ta opinionsundersökningar på sommaren med en nypa salt. Vår kongress ska fokusera på jobbfrågan, jag tror att den blir avgörande.
Visst, man ska alltid ta opinionsundersökningar med en nypa salt men samtidigt kan inte ens Baylan bortse från trenden; (S) backar i undersökning efter undersökning och under 30 % borde om inte skapa panik så en känsla av nu är det allvar. Det räcker inte då hänvisa till partikongressen om två månader – det duger inte om (S) vill se ett maktskifte september 2010.
(S) problem är att man inte har en tydlig politik, eller man har en politik där sneglandet på storstädernas medelklass har fått dominera. Det är uppenbart att det finns en kritik internt mot detta. Allt fler börjar ifrågasätta den försiktiga attityden som Ann-Marie Lindgren skrev i Aktuellt i Politiken.
” Politik måste ha en linje, och en inriktning. Det vi ska fråga oss i dag är inte vilken sorts politik som kan tänkas appellera speciellt till medelklassen. Frågan är vilken politik vi med utgångspunkt i socialdemokratins värderingar ser som svaret på de ekonomiska och sociala utmaningar som dagens samhälle ställer – för medelklass likaväl som arbetarklass.” (min understrykning; skribentens anm.)
Politiken där utgångspunkten är att anpassa sig till olika gruppers intressen fungerar uppenbarligen inte för annars skulle (S) ha en långt bättre situation i opinionen än idag. Den belgiska författaren Chantal Mouffe skriver i sin bok ”Om det politiska”:
”Ett mycket tydligt tecken på att New Labour har gjort sig av med sin vänsteridentitet är att man har övergivet kampen för jämlikhet. Partiets slagord handlar nu om att erbjuda ”valfrihet”. Klasserna har synbarligen försvunnit, och nyckelorden för dagen är istället ”innanförskap” och ”utanförskap”. Man tänker sig att samhället består av medelklasser; de enda undantagen är den lilla eliten av mycket förmögna å ena sidan och de som befinner sig i ”utanförskap” å den andra. Denna syn på samhällsstrukturen ligger till grund för den ”konsensus kring mitten” som New Labour företräder.” (Om det politiska sid 63)
Nu är inte svenska (S) brittiska New Labour men det går inte att undvika att notera den stora påverkans Blairs politik haft på socialdemokratin här hemma; samma överdriva syn på medelklassens roll; samma otydliga uppfattning om arbetarklassens betydelse och inte minst samma jakt mot politikens mitt.
Nu blir alla katter grå i mörkret och alla partier blir halv-liberala i mitten. Politik blir ett grått mischmasch utan konturer vilket får till konsekvens att politiken blir allt mindre intressant. Extremism och proteströstning är helt enkelt första stationen mot en demokrati som försvagas till förmån för gatans parlament. Vi har sett detta i Frankrike, Belgien och det har börjat skönjas på andra håll i Europa.
Inte undra på att man tappar i ett läge då partiet borde glida fram på en räkmacka fram till Rosenbad och regeringsställning. Att då som partisekreterare fromt hoppas på partikongressen i oktober är närmast att begå politiskt harakiri.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
