Vill regeringen förbjuda fotografering?

 

Namn som Robert Frank, Lewis Hine och Henri Cartier Bresson men även för den delen Robert Capa är legender inom fotografin som inspirerat massor av ungdomar att ta upp en kamera och börja fotografera sin omgivning.

Jag har säkerligen ägnat hundratals för att inte säga tusentals timmar åt att studera dessa mästares bilder. För att beundra, inspireras och lära av deras sätt att närma sig världen genom en fotolins.

Robert Franks fantastiska foton i den epokgörande boken ”The Americans”. Bressons kärleksfulla foton av människor från alla delar av vår värld. Lewis Hines sociala fotografering och Robert Capas krigsreportage har alla på något sätt fostrat generationer av fotografer och påverkat fotograferingen som konstart och gestaltningsinstrument av vår omvärld.

(London, 2006)

Jag ser idag att regeringen lägger ett förslag att alla fotografer ska inhämta den fotograferades samtycke vid varje fotograferingstillfälle. Ett orimligt förslag då det kommer att omöjliggöra att på rätt sida av lagen kunna i framtiden dokumentera och gestalta världen. Det blir med regeringens förslag omöjligt att skapa fotografering av den dignitet som de ovan nämnda gjorde. Framtidens Franks, Cartier-Bresson, Hine och Capas blir med regeringens lagförslag kriminella.

Ska varje individ skriva på en blankett vid varje fotograferingstillfälle blir det omöjligt att gestalta stämningar och händelser med bibehållen realism och sentiment.

(London, 2008)

Man kan bara se förslaget som en naturlig (och beklaglig) fortsättning andra insatser på lagstiftningens område där kontrollsamhället flyttar fram sina positioner. FRA och Ipred diskuterades högljutt och rättvist under förra året men förslaget om acceptans vid varje fotograferingstillfälle har inte blivit uppmärksammat. Det är märkligt att inte ens Journalistförbundet sett konsekvenserna för sina egna medlemmar när man inte har invändningar mot lagförslaget.

(Motståndsfestivalen, 2008)

Med digitalkameran har nya möjligheter för fotografer och fotografikonsten att utvecklas. Samtidigt har givetvis missbruk i samma utsträckning möjliggjorts men med Ipred-lagens tankefåra som modell försöka stoppa missbruket och samtidigt göra det omöjligt för fotografer att skapa är ingen bra lösning.

Ipred har inte stoppat nedladdningen av copyrightskyddat material. Finns tekniken kommer den användas. Likaså missbruket av kameran och bilden som smygfotografera kvinnors underliv kommer att fortsätta för där har inte regeringens förslag någon som helst betydelse. Det är inte fotografiet som som sådant som är boven utan perversa kriminella.Det enda regeringens lagförslag gör är att olagligförklara kreativ fotografering.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

PS. De tre foton som är publicerade här är alla enligt regeringens förslag straffbara och kan ge upp till två års fängelse, rimligt och vettigt? DS

Anslut dig till

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Återupptäck # 8: Dion DiMucci

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

Bronx är kanske inte den stadsdel som har bäst rykte av de ”Five boroughs” i storstaden New York. Den är den enda av NY stadsdelar som ligger på fastlandet medan de andra är öar. Huruvida Bronx rykte som stökig stadsdel är helt berättigat kan väl diskuteras. En sak är dock säker från Bronx har det kommit en massa bra musik.

Bronx var under 50 och 60-talen hemvist för ett antal ungdomsgäng vilket också gett stadsdelen del rykte som än idag hänger med. Med det växte det fram en musikkultur grundad i R & R, R & B och inte minst doo wop.

(Tuggummikort signerat av Dion. Författarens samling)

1939 föddes Dion DiMucci i Bronx italienska kvarter och kom under namnet Dion tillsammans med sina kompisar bilda Dion & The Belmonts. 1958 fick de sitt genombrott med ”I Wonder Why” vilken sedan följdes av en lång räcka plattor och hits. I Sverige var de största hitsen ”The Wanderer”, “Runaround Sue” och inte minst ”Sandy”.

Dion & The Belmonts och efter ett par år Dion själv var väl förankrade i doo wop och rock & roll, men influenser från traditionell rhythm & blues var hela tiden närvarande. Och eftersom doo wop fungerade som en bro mellan kusinerna r & r och r & b så har Dion ända fram till idag kommit att röra sig fram och tillbaka mellan dessa .

Dion har påverkat ett antal artister som Lou Reed, Dave Edmunds och Billy Joel men även Beatles hämtade en del av sin harmonisering från Dion. Dion har kallats “The King Of The New York Streets” och i amerikansk rock-mytologi har fått blivit synonym med den street-wise New Yorkern.

Under många år förmörkades Dions tillvaro av ett omfattande heroinmissbruk som gjorde att han under mitten av 60-talet var närmast helt borta från musikscenen. Han har haft återfall i flera perioder men under senare år verkar han ha fått åter sin kreativitet och gjort flera album baserad på den amerikanska bluestraditionen. En sak som han redan under 1960-talet var och nosade igenom ett antal utmärkta inspelningar på Columbia efter Laurie hade droppat honom p.g.a. det omfattande missbruket.

1989 blev Dion invald i Rock & Roll Hall Of Fame.

Några tips på bra Dion-plattor:

King Of The New York Streets (Right Stuff USA 2000)

En utmärkt introduction till Dions karriär från slutet av 1950-talet och framåt. Här finns alla de kända hitsen. Tre Cd och en informativ booklet.

Dion (Laurie USA 1968)

En LP som nu som först kommit på CD. Här finns den legendariska hyllningen till Martin Luther King Jr och John F. Kennedy: ”Abraham, Martin and John”. Men även en balladversion av Jimi Hendrix ”Purple Haze”.

Yo Frankie (Arista USA 1989)

Producerad av Dave Edmunds och Dions bästa platta på åratal. Innehåller den ljuvliga ”King Of The New York Streets”. På plattan är ett antal välkända kollegor och visar sin respekt för Dion och hans påverkan på deras musik; Bryan Adams, p.d. lang och Lou Reed för att nämna några.

Son of Skip James (Verve Forecast USA 2007)

Starkt bluesinfluerat men fortsatt riktigt bra och inte så olikt annat han gjort genom åren. En bra platta från senare.

Här är avslutningsvis några länkar till youtube:

 

 

Text: Ingemar E. L. Göransson

Anslut dig till

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Veckans foto # 1/2010

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

För att se 2009 års foton: se fotoblogg i bloggens etiketter

Stöd Uppropet för en välfärdsstat för ALLA!

…time, time see what´s become of me….

Time, time, time, see what's become of me
While I looked around
For my possibilities
I was so hard to please
But look around, leaves are brown
And the sky is a hazy shade of winter

(Simon & Garfunkel: A Hazy Shade Of Winter)

Ibland påminns man om tillvarons förgänglighet. Som de här morgnarna när kroppen skriker ”jag vill vara kvar i sängvärmen” samtidigt som man MÅSTE gå upp. Likaså när lederna inte vill komma igång utan man är stel som en pinne de första minuterna efter man lämnat den sköna sänghalmen.

Ett annat sådant tillfälle är när man inser att det finns tusentals platser och människor som det aldrig kommer ges tillfälle att se eller tala med. Kort sagt när förståndet och realismen talar om att din tid inte räcker längre – du är på upploppet.

Att bli äldre är en anakronism – du har inte tillräckligt med tid och du vill göra mer. Kort sagt, tiden blir det dyrbaraste och det mest ransonerade du har. Alltså prioritering är av nödvändighet.

När du är ung så finns all tid i världen och att se framåt kanske tio, tjugo för att inte säga fyrtio år framåt syns vara meningslöst. Tills den dag då de tio, tjugo eller fyrtio åren har passerat. Då känns de som så förtvivlat viktiga.

Det blir en konflikt mellan sinnets vilja och kroppens förmåga som blir allt tydligare ju mindre tid som finns att ta vara på. Att vara tjugo år i sinnet, att ha sina värderingar kvar och sin vilja intakt samtidigt som förmågan att förverkliga allt detta med de fysiska förutsättningarna som stigande ålder innebär kan bli allt mer frustrerande.

Jag läste i en sådan här populärvetenskaplig tidskrift att människans tidsuppfattning är beroende av ett enzym eller liknade som finns i vår hjärna. När vi är unga finns lite av ämnet men det får allt större koncentrationer ju äldre vi blir. Detta enzym gör att vi när vi är unga upplever tid gå långsammare än när vi blir äldre. Om det är sant vet jag inte men nog fasen känns det som om tiden numera går allt fortare medan kroppen rör sig allt långsammare!

Vad menar jag med detta skriver idag på årets andra dag? Jo, vi bör ägna oss åt det som vi uppfattar som viktigt och skippa det oviktiga. Det är upp till var och en av oss att besluta om vad som är vad. En del kan tycka si andra så men till syvende og sidst är vi delar av eller en länk i den oändliga kedja som kallas mänskligheten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Länk till Folkaktionen för en välfärdsstat för ALLA! Skriv på uppropet och sprid vidare – Tack!!

Gott nytt år!

Jag ber att få önska mina läsare och alla andra ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!

Linköping 31 december 2009

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

00-decenniet IV: Den kommersialiserade kulturpolitiken

57 Channels (And Nothin´ On) sjöng Bruce Springsteen för nästan 20 år sedan och det skulle kunna vara temat för denna betraktelse av utveckling av kulturpolitiken under 00-decenniet i allmänhet och framför allt av mediesituationen.

(Folklig kultur: “Sleven” med Ewa Carlsson och Roland Janson spelas på torget i Vimmerby i mitten på 00-decenniet)

Det är väl i häradet 50-talet kanaler som de flesta har idag. Dessa TV-kanaler fylls med infantila frågelekar och TV-shop på dagarna. Program som har som syfte att fylla ut sändningstiden och, även om det inte är öppet utsagt, förvandla människor till konsumenter på en evigt växande marknad.

Förnedringstelevision

Vi har under de senaste tio åren sett hur dum-TV som har haft som syfte att trakassera deltagarna och förnedra deltagarna växa i omfattning. Idol, Big Brother, Robinson, Bonde söker fru, Ensamma mamman och nu senast Paradise Hotel har förvandlat TV-mediet till ett tittskåp där vi ska frossa i andras tillkortakommande och kittlas med kopulerings-TV som inte står långt efter kabelkanalernas porrfilmsutbud fast nu är det på riktigt. Deltagarna eggas till att pippa i direktsändning – allt för att få sina 15 minuter av ”fame and glory”.

Kulturpolitiken har liksom media utvecklats till en privatiserad marknad. De små inslag som tidigare funnits av kollektivt stöd till löntagarnas kultur och kultur på arbetsplatserna har i stort försvunnet. De folkbildande ambitionerna har samtidigt försvunnet ur TV-tablåerna som ett resultat av samma privatiseringsiver i kulturpolitiken och marknadsfundamentalism. TV-tittarna ska inte bara köpa reklambudskapet de ska också vara de som bär fram det i att de ska vara deltagarna i de olika gladiatoriska produktionerna.

Den borgerliga politiken har i o m den ”nya” kulturpolitiken förvandlat kulturpolitiken till ett verktyg för den kommersialiserade och individualiserade kulturkonsumtionen. Ett rättvist betyg på den nuvarande kulturpolitik har den sittande kulturminister själv gett när hon säger “ordet kultur leder tankarna till symfoniorkestrar och sådant som alla kanske inte är intresserade av”.

Lena Adelsohn Liljeroth måhända vara en högborgelig högerpolitiker och under hennes regim har kulturpolitiken gått från ljummet ointresse till marknadsfundamentalism.

Jag var verksam på LO som kulturpolitiskt ansvarig under större delen av årtiondet. De socialdemokratiska kulturministrarna hade som jag uppfattade ringa stöd för eventuella ambitioner att fördjupa kulturpolitiken i den riktning som de tidigare kulturutredningarna pekat på.

Vår tids gladiatorspel

Den nyliberalt färgade tredje vägens Giddens och Blair-inspirerade politiken lämnade ringa plats för en progressiv och demokratibaserad kulturpolitik. En konsekvens var naturligtvis när LO beslutade att lägga ner sina kulturpolitiska ambitioner 2007. Det innebar också att högerns kulturpolitik fick fältet fritt då en demokratisk och progressivt färgad kulturpolitik kom att sakna en samlad röst och motvikt.

Det genomgående i kulturpolitiken som den utvecklats under decenniet är att kultur har förvandlats till en privat konsumtion på en kulturmarknad där den högljuddast säljer mest. Därför har kulturpolitiken fått yttringar som dum- och förnedrings-TV. Likheten med romarrikets sista dagar och dess gladiatorspel är slående. En allt sjukare samhällsordning visar upp allt sjukare symptom. Även om vi inte handgripligen slaktar människor för ”kicken” och kittlingen likt romarriket så gör vi det symboliskt, även om ett amerikanskt TV-bolag just i detta ögonblick driver en juridisk process att få visa avrättningar i direktsändning.

I dag producerar inte TV-mediet högkvalitativa TV-serier längre som under perioden fram till 1990-talet. Produceras TV-serier i dag är de av det lätta slaget eller dessa evinnerliga deckare som vattnar ur exempelvis Sjöwall-Wahlöös samhällskritiska Beck-figur. Orsaken till att inte det längre görs högkvalitativ TV-teater eller serier som Hedebyborna, Markurells eller Söderkåkar är inte ekonomiska i första hand utan rent kommersiella vilket får konsekvenser för samhälls- och människosyn.

Kulturpolitiken med sin kommersialisering för med sig en kommersialiserad syn på människan som reduceras till en konsument på en marknad. Men detta medför också att den kommersialiserade människosynen manifesteras allt tydligare. En sådan kommersialisering i ett alltmer rövarkapitalistisk samhälle innebär att människosynen blir därmed allt mer fascistiserad i sin grund.

57 Channels (And Nothin´ On) var Springsteens reflektion för snart 20 år sedan. Jo, det är massor på alla dessa 57 kanalerna men det är inget värt ur ett perspektiv som har respekt för människan och respekt för andra människor.

Tvärtom, TV idag fungerar som en indoktrineringsmaskin för att skapa konsumenter och producera den egoistiska konsumenten istället för den samhällsmedvetna ansvarstagande medborgaren som har sin naturliga plats i ett kollektiv samhälle där vi alla har ansvar för varandra – den apolitiska konsumenten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare inlägg i serien om 00-decenniet:

I. Det politiska eländet

II. Musiken blandtitaner, pirater och återutgivningar

III. När vi började leva på nätet

 

FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för ALLA! Skriv på uppropet och sprid det vidare!

00-decenniet III: När vi började leva på nätet

00-decenniet kommer att ihågkommas ihåg som det årtionde då internet och de sociala medierna slog igenom med full kraft.

Vi gick från modesta hastigheter som 56 mbit/sek till blixtsnabb fiber. Vi började leva på nätet på ett helt annat sätt än på 1990-talet. Vi skicka fler mail än brev, vi skapade hemsidor som blev allt mer komplexa och innehållsrika och inte minst vi började påverka omvärlden med vårt uppträdande på nätet. Inte minst att blogga blev ett naturligt sätt att göra sin röst hörd.

Ett exempel när Barack Obama blev vald till president var det till stor del ett resultat av att han och folket kring honom begrep styrkan och potentialen i internet och den nya tekniken. Mobiliseringen av latinos, svarta, mexikaner och andra minoritetsgrupper skedde helt genom nätet.

När jag intervjuade amerikanska LO:s, AFL/CIO, nuvarande andreman Stewart Acuff i London berättade han att facken hade använt nätet i sitt mobiliseringsarbete för registrering men också i arbetet att mobilisera arbetarväljarna, minoriteterna och andra för Obama.

När Fredrik Reinfeldt vann valet (eller fick det till skänks) 2006 var det första valet där internet kom att ha en avgörande betydelse för valutgången. Jag tillhörde de som på LO jobbade med LO:s valrörelse på nätet och vårt tillkommande var resultatet av brist på utbildning och bristfällig organisation. Vi klarade helt enkelt inte av nyliberalernas insatser för Reinfeldt och en högerregering.

Ett annat perspektiv där 00-decenniets och internet har varit tydligt och verkligen påverkat är nedladdningsdebatten. Förutom meningslösa försök att stoppa tekniken så har det inneburit en utveckling mot ett kontrollsamhälle av sällan skådat slag med FRA och andra lagar som nu ger myndigheterna rätt att spionera på var och en av oss medborgare.

Facebook, Twitter och andra media är exempel på hur sociala median har påverkat samhället och vår verklighet. Det sista året på LO var jag ansvarig för LO:s kommunikation på Lunarstorm i den bemärkelsen att jag svarade på tusentals frågor från ungdomar om facket, politik och samhället i stort. Under de månader där jag dagligen var uppkopplad hade kontinuerlig kontakt med unga människor lärde mig mer än något annat om hur unga människor tänker och om deras verklighet. Men också vilken enorm betydelse nätet har fått i vårt samhälle.

Idag finns jag dagligen på Facebook, jag har en stor del av min kommunikation där och jag skulle inte kunna jobba utan internet och dess möjligheter. Mina bankaffärer, kundkontakter, politiska uppträdande och skrivande är helt baserat på nätet. Man kan säga att 00-årtiondet blev decenniet då internet gick från en nyhet till en del av vår vardag.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Gillar du en fungerande välfärdsstat för alla? Skriv på namninsamlingen FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för ALLA!