Kan politikerna göra något åt arbetslösheten?

(Tillägnad Tage Danielsson i salig åminnelse.)

 

Inflationen med den genomsnittliga arbetslösheten inlagd från 1950.

Det finns sanningar, det finns absoluta sanningar och det finns sanningar som egentligen inte är sanna utan finns bara för att de fyller en funktion.

Att solen går upp i öster och går ner i väster är en sanning, den är t.o.m. en absolut sanning i vart fall om naturlagarna är sanna. Likaså att det är val den 19 september är en sanning som vi inte behöver bestrida eller slåss om.

En annan sanning är att vi har en på tok för hög arbetslöshet är en sanning som har blivit en absolut sanning. Det finns ingen politiker med självbevarelsedrift som tycker något annat eller säger något annat. Arbetslösheten är helt enkelt vårt största samhällsproblem eftersom arbetslösheten för med sig så mycket annat – fattigdom, utslagenhet, missbruk, social oro, kriminalitet osv.

Arbetslösheten för med sig enorma konsekvenser för oss alla även vi som har jobb. Så långt kan vi nog säga att arbetslösheten är för och den utsagan är en absolut sanning.

MEN….

Vad är för högt och vad är att göra något åt eländet. När dessa två utsagor kastas in i samtalet, debatten och politiken kajkar det hela till sig rejält. För nu är det ingen absolut sanningen . Det är tveksamt om det är sant över huvud taget.

Finns det något jobb år dem i framtiden?

Titta på grafen ovan så kanske ni förstår problemet. För när man sätter arbetslösheten i ett sammanhang, vilket man måste, så inser vi alla att vi helt plötsligt fick en helvetes huvudvärk. För om SCB:s inflationssiffror är korrekta och de kopplas samman med arbetslöshetsstatistiken så uppenbaras en annan sanning som orsakar kajkandet.

När vi i Sverige hade acceptans för en viss inflation så hade vi tydligen inte något arbetslöshetsproblem. Alltså inflationen blev allas vårt solidariska bidrag till att ha en full sysselsättning. Med andra ord var och en av oss betalde en arbetslöshetsförsäkring i form av något sämre reallöneutveckling men i gengäld hade våra kompisar jobb.

En ny sanning måhända som nu blir ett politiskt problem. Alla politiska partier har accepterat och omhuldar budgettak, budgetdisciplin, försvaret av penningvärdet, den självständiga riksbanken osv. Kort sagt alla politiska partier omfattar idag monetarismen som princip. Nu är säkert Milton Friedman mycket lycklig i sin grav över denna nya sanning – det totala koncensus.

I och med det uppenbaras ytterligare en sanning som nu blir absolut – våra politiker varken högeralliansen eller den röd-grön kan egentligen göra något åt arbetslösheten med mindre än man bryter konsensus, dvs. inte längre accepterar att bekämpandet av inflationen är det viktigaste målet för politiken.

Högern gör aldrig detta för det har fått den situation där hundratusentals arbetslösa är en evig påminnelse för oss med jobb att vi när som helst kan hamna i denna reservarmé som skall disciplinera oss med jobb så vi inte kräver för mycket lön, för bra arbetsvillkor eller andra rättigheter.

För socialdemokratin krävs en självkritisk hållning till sin egen politik sedan 1980-talet vilket är inte bara smärtsamt utan en process som förutsätter ett öppet sinne och ett ifrågasättande sinne som kommer att kosta på och det rejält.

Kort sagt, inför valet lovar våra politiker att göra något arbetslösheten. Jag påstår att de inte kan skapa full sysselsättning med mindre än att man ger upp den politik som det varit konsensus kring de senaste 20-30 åren. Kort sagt, ger nyliberalismens påverkan på båten!

Kan våra politiker det eller blir talet om att lösa arbetslösheten bara fromma förhoppningar som bygger på felaktiga politiska, teoretiska och ideologiska premisser? Se där ännu en absolut sanning måhända.

Text, bearbetning av statistik samt foto: Ingemar E. L. Göransson

Folklustspel, folkhem och politik

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.”

Per-Albin Hansson Första maj 1928

”Söder om Slussen” är en av Gideon Wahlbergs kanske mindre kända folklustspel. Mer kända är exempelvis ”Skärgårdsflirt”, ”Grabbarna i 57:an” och inte minst ”Söderkåkar”. Många av Wahlbergs pjäser har ett genomgående tema och det är folkhemstanken. Inte uttalat alltid, men det ligger i botten på hans pjäser ofta.

Gideon Wahlberg som var född i Stockholm 1890 och avled efter en livslångverksamhet inom teatern 1948. Han hade sina sympatier hos den framväxande arbetarrörelsen och under 1930-talet skrev han exempelvis de tidigare nämnda ”Söderkåkar” och ”Grabbarna i 57:an”. Den mindre kända ”Söder om Slussen” kom till just under samma period.

”Söder om Slussen” som nu i sommar har spelats i Norrköping på Cederdalens friluftsteater i en miljö som är som gudasänd och stärker 30-talskänslan har samma grundläggande tema som det två andra nämnda mer kända folklustspelen.

Högfärdiga svärmor ryker ihop med buteljtvätterskan Linda

Folkhemmet som tema

Skall man beskriva grundtemat och det genomgående i alla dessa tre folklustspel är att här finns den socialdemokratiska beskrivningen och berättelsen om klassamhället, men också vägen ut ur klassamhället. I Wahlbergs manus blir det i mycket en fråga om arbetarklassmoral som ställs mot överklassens moral eller rättare omoral. Det blir en fråga om hederlighet kontra fiffel och båg och inte minst det blir en fråga om solidaritet, kamratskap och rättskaffenhet.

I ”Söder om Slussen” ställs dessa mot varandra i en tydlig kontrast. Dryckesfabrikör Johan Gustafsson förförs av locktonerna från den lata och förslagna överklassen som med fiffelaffärer, aktiejobberi försöker sko sig på Johans med hederligt och hårt uppbyggda verksamhet. En överklass som smittar ner sin omgivning med sin lathet, högfärd och förakt för ”vanligt” folk.

Det har skett genom hans andra gifte där han får han med på köpet en högfärdig svärmor och en svägerska. Dessa äter sedan ut Johans egen dotter så hon lämnar hemmet för att finna sin egen lycka genom sångstudier. Johan förmås också att stöta bort sin bäste vän bryggmästaren Andersson vilket gör att bryggeriets produkter försämras då de inte längre kontrolleras av den kunnige bryggmästaren.

Det är intressant att notera att det starkaste han tillverkar är svagdricka (även här syns med andra ord arbetarrörelsens moral i avståndstagande från alkoholen) och läsk som har blivit en framgång tack vare ett hårt arbete från Johan och hans vänner bryggmästaren Andersson och den frånvarande och avlidne tredje kompanjonen där vi senare får veta att Johan har tagit försorg om hans son den mindre klartänkte men genomhederlige sonen Pelle Rask.

Baron Gyllenbergh

Hederlighet och moral

Arbetarklassens hederlighet och moralkodex bärs upp av Andersson trots att Johan har visat honom på porten i o m sitt andra gifte med Adelaide (heter egentligen Ada) vars högfärdiga mor hotar att driva dem alla i fördärvet. Skurkens roll bärs upp av baron Gyllenbergh en riktig överklass-snobb och aktiesvindlare. Han är dock mest korkad, men lyckas lura Johan att köpa upp en värdelös aktiepost (jämför med Kreuger). Skadan minimeras av kassören och kontorschefen Johnsson som inte bara är klurig och hederlig med firmas bästa för sina ögon utan också är allt annat än lättlurad.

Som alltid hos Wahlberg slutar allt gott – arbetarklassens hederlighet och känsla för solidaritet och rättvisa omöjliggöra överklassens ränker och planer. Johan inser sina misstag och allt slutar väl i ett folkhemsliknande ”happy end” där inte bara företaget räddas, vännerna återförenas, de tidigare strejkande arbetarna återanställs och de unga tu på alla håll får varandra medan överklassen antingen kapitulerar för arbetarklassens klokhet och solidaritet eller blir krossade av det framväxande folkhemmet.

Wahlberg skrev de nämnda folklustspelen under 1930-talet. Det hade med all säkerhet en påverkan på sin publik som var framför allt arbetarklass och stärkte den socialdemokratiska beskrivningen av samhället och den socialdemokratiska berättelsen om ett solidariskt och rättvisare samhälle.

Strejkagitation; kassören Johnsson, fabrikören Johan och fackföreningsagitatorn Linda

Kvinnorna hos Wahlberg

Värt är också att notera hur Gideon Wahlberg skildrar kvinnor i sina folklustspel. I kontrast till många andra från denna tid så är kvinnorna betydelsefulla i skildringen. Man kan kort säga att överklasskvinnorna antingen är högfärdiga, hänsynslösa ”kärringar” eller de förändras när de inser arbetarklassens förnuftiga verklighetsuppfattning och goda kvaliteter. Arbetarklassens kvinnor skildras oftast som kloka, goda, sparsamma som i ”Söderkåkar” och kampvilliga i ”Söder om Slussen”.

I den sistnämnda är den snabbkäftade buteljsköljerskan och sedemera Bryggarfackföreningens agitator Linda även om hon hyser en dröm att kunna bli disponenthustru till Pelle Rask som hon och Pelle får för sig är Johans illegitime son. Kort sagt det är på olika sätt starka kvinnor som är lika mycket centralfigurer i Wahlbergs folklustspel. De enda kvinnorna som är negativt skildrade är överklassens ohjälpligt förlorade personager.

Det är också intressesant att notera hur småföretagare beskrivs i Wahlbergs folklustspel. De beskrivs inte som hungriga, empatilösa kapitalister utan arbetare som med möda och hårt arbete lyckats få det lite bättre än sina klasskamrater som de behandlade med respekt både som yrkeskollegor och anställda. Det är intressant att inte ens kommunisterna hade en i grunden annan syn på småföretagaren i det kapitalistiska samhället.

Bryggmästaren Andersson säger ett sanningens ord till Johan medan Johnsson, Johans hustru Adelaide och svärmor lyssnar

En tidsspegel

”Söder om Slussen” är ett uppskattat folklustspel, men också så mycket mer. Ett vittnesmål om en tidstämning, en tidsspegel av folkhemsdrömmen och en bild av klassamhället i förvandling in spe. Därigenom blir ”Söder om Slussen” viktig ur ett politiskt, kulturhistoriskt och ideologiskt perspektiv.

Att sedan Cederdalens friluftsteaters uppsättning, Robert Zetterbergs regi och skådespelarnas insats i en perfekt för ändamålet miljö lyckas fullt att göra ”Söder om Slussen” fullt övertygande. En uppsättning som Gideon Wahlberg skulle ha uppskattat.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Enn Kokk har haft vänligheten att skriva på sin blogg om ovanstående blogginlägg.

Fredag och “Summertime”

Efter en nästan subtropisk vecka vad är inte lämpligare än Gershwins klassiska “SUMMERTIME” i några versioner att njuta av”.

The Zombies silkeslena pop-jazz-version som öppnade ögonen hos många popsnören då kring 1965 för jazzen.

Mästaren själv, Miles Davis,  i sin version från 1958 från den legendariska LP:n “Porgy & Bess”. Bill Evans arr. är sublimt för att uttrycka sig försiktigt.

Lou Rawls den fine jazz-soul-sångaren i sin coola version från 1970-talet (tror jag). Vad Beatles har med den att göra begriper jag dock inte. Usel video tyvärr.

Den definitiva rock-versionen med Janis Joplin som medlem av Big Brother & The Holding Company, tyvärr playback men i alla fall.

Trevlig helg!/Ingemar E. L.

X2000-eländet – ett resultat av nyliberal lekstuga

Den fria marknaden fungerar ofta bra när det gäller att förse oss konsumtionsvaror, men att därifrån dra slutsatsen att marknaden kan lösa alla samhälliga problem är att hysa en övertro på dess räckvidd. När Sverige började utveckla den moderna infrastrukturen kom den tidens beslutsfattare snart fram till att marknaden inte räckte som verktyg för infrastrukturpolitiken.

Därför beslutade riksdagen 1939 att förstatliga hela järnvägsnätet. Skälet var bl.a. att enskilda entreprenörer inte kunde klara de gigantiska investeringar som järnvägstrafiken krävde men också att logistiken och underhåll behövde en huvudman.

1988 delades SJ. Banverket fick ansvaret för bannätet och SJ för trafiken. Sedan dess har problemen ökat för tågtrafiken och idag är missnöjet ganska utbrett med försenade tåg, eftersatt underhåll, uteblivna investeringar; kort sagt delningen av SJ i ett banverk och ett trafikföretag har inte varit lyckosamt.

När nu regeringen föreslår att bolagisera Banverket (NB korrekta benämningen är Banverket Produktion som sköter underhåll och utbyggnad av järnvägsnätet,den andra delen av Banverket är den rent myndighetsmässiga verksamheten, min anm) innebär det att den misslyckade politiken tar ett nytt steg mot privatisering av den viktiga och centrala del av svensk infrastruktur som Banverket innebär. Det finns också all anledning att notera att parallellt med förslagen rörande Banverket så genomförs den av infrastrukturminister Åsa Torstensson föreslagna avreglingen av SJ:s trafikmonopol som då skall upphöra. Sammantaget: regeringen tar ett avgörande steg mot en privatisering av svensk järnväg och därmed en utförsäljning av vitala delar av vår infrastruktur. Regeringen går därmed längre än de flesta andra jämförbara länder trots de hittills negativa erfarenheterna av den förda politiken.

Varför motsätter sig då denna utveckling? Är det så skadligt eller farligt att privata intressen och privat kapital befriar staten från ansvaret och den börda som investeringarna som en utveckling av tågtrafiken innebär. Det finns flertal skäl att motsätta regeringens förslag; tågresenärernas berättigade krav på väl fungerande service; säkerheten i tågtrafiken och miljöperspektivet. Det finns inget som säger att privata investerare och privata företag kan eller vill göra de nödvändiga investeringarna som behövs för att svensk järnväg skall åter bli det betydelsefulla transportsätt som är nödvändigt för att klara klimatmålen. Inte heller att järnvägens ekonomi och kapitalförsörjning klaras genom regeringens förslag.

Idag finns det en berättigad kritik mot tågtrafiken. Fjärrtågen visar upp på tok för mycket förseningar vilket innebär att resenärerna får bilden av ett SJ som inte klarar sitt uppdrag. Irritationen hos resenärerna innebär att järnvägen som alternativ blir mindre attraktivt då tid är en sparsamt förekommande nyttighet. Varje resenär som kliver av vid sin destination med 20 minuter eller en timmas försening innebär ett slag mot SJ som trafiksätt och tågresenärernas tilltro till järnvägen.

I vintras var tågen försenade med 83.000 timmar och i går blev ett X2000 stående mitt emellan Flemingsberg och Södertälje i 6 timmar utan luftkonditionering, vatten och naturligtvis en olidlig värme. Ulf Adelsohn erkänner nu att allt är som hann säger ”Allting är slitet. Vi har inte underhållit våra system.”

Resultatet när andra länder redan genomfört det Torstensson nu fått igenom borde förskräcka även den mest övertygade marknadsanhängare. På Nya Zeeland privatiserades järnvägen redan 1993 av den nationella regeringen. Efter år av kapitalförstöring där aktien i olika turer åkte upp men mest ner sitter nu Nya Zeelands regering med ett på tillgångar tömt bolag. Inte nog med det, en arbetsplats där personalen har åtta gånger större risk av dö i olyckor jämfört med likvärdiga arbetsplatser på Nya Zeeland. Nu har visa av misstagen Nya Zeeland återreglerat järnvägen fullt ut.

I Storbritannien ökade olyckorna i järnvägstrafiken efter Thatchers avreglering och bolagisering av den brittiska järnvägen. Den mest tragiska händelsen var katastrofen vid Hatfield då fyra personer dog och 70 skadades på grund av ett rälsbrott. Orsaken menar många kritiker var bristande underhåll och sämre kvalitet p.g.a. avregleringarna och bolagiseringen av underhållet.

Sedan den svenska konkurrensutsättningen av drift och underhåll har dödsfallen femfaldigast vad det gäller elolyckor inom järnvägen. Faktum; idag dör fem gånger så många på järnvägen i elolyckor än inom elkraftsindustrin. En statistik som är tyvärr helt i linje med utländska erfarenheter av avregleringar, bolagisering och privatiseringar inom järnvägssektorn.

Järnvägspolitik är också miljöpolitik. Jämförelsen per passagerarkilometer vad det gäller miljöpåverkan i form av koldioxidutsläpp visar att biltrafiken ger 49 gånger så stor negativ påverkan jämfört med tåget medan flyget hela 75 gånger större negativ miljöpåverkan. Att då bortse från järnvägen som god miljöpolitik, vilket regeringen gör, genom att föreslå bolagisering är ingen framsynt miljö- och klimatpolitik

Om Sverige ska föra en god klimatpolitik måste regeringen istället gynna järnvägen och det ställer nya krav på staten som måste ta mycket större ansvar. Staten med måste med nödvändighet ta ansvaret för infrastrukturpolitiken och de omfattande investeringar som blir nödvändig för en bra miljöpolitik.

Det finns mycket som talar mot regeringens politik. De ekonomiska realiteterna med bolagisering är synnerligen bekymrande. När Vägverket bolagiserades var kostnaderna inte försumbara utan beräknades att uppgå till 374 miljoner kronor. Verkligheten är att kostnaderna närmar sig ofattbara 500 miljoner. Kostnaderna för bolagiseringen av Banverket beräknas i utredningsmaterialet till 145 miljoner men till detta kommer också behovet av 65 miljoner i ökade anslag. Det finns inget som motsäger att de verkliga kostnaderna för

Banverkets bolagisering också kommer att närma sig 500 miljonersnivån, tvärtom nya beräkningar tyder just på detta. Utredningsmaterialet som regeringen stödjer sig på imponerar inte i sina beräkningar. Man räknade fel vad det gällde Vägverket vad säger att man då lyckas räkna rätt när det handlar om Banverket? Det är uppenbart att för regeringen och infrastrukturminister Åsa Torstensson är inte Banverkets ekonomi eller högre effektivitet det avgörande utan istället ideologiska käpphästar och preferenser som är den verkliga grunden för regeringens förslag.

Regeringens politik är till skada för tågresenärerna, för säkerheten, för miljön och inte minst för Banverkets ekonomi. Regeringens förslag att bolagisera Banverket och en ytterligare avreglering av SJ måste omprövas av en ny regering. Regeringen vill av ideologiska skäl så förtvivlat gärna skapa en marknad som inte finns och inte har några förutsättningar att bli livskraftig. Kostnaderna är oförsvarbara och rimmar illa med regeringens av den själv påstått tagna ansvar för statens finanser.

När riksdagen 1939 beslutade att nationalisera järnvägen så var det ett klokt beslut och var förutsättningen för utvecklingen av svensk järnväg. När nu regeringen fortsätter på den väg som var 1990-talets så riskerar infrastrukturminister Åsa Torstensson att göra saken värre.

Oppositionen kunde därför inte tillstyrka regeringens förslag i riksdagen. Utredningarna tar inte hänsyn till erfarenheter från andra länder; är orealistiska i sina ekonomiska beräkningar; försvårar miljöarbetet och riskerar tågresenärernas och personalens säkerhet . För regeringen är dess ideologiska och politiska principer som är viktigast, inte resenärernas, säkerhetens, miljöns och Banverkets ekonomins bästa som de har för ögonen.

När jag för något år sedan intervjuade brittiska RMT:s generalsekretare (RMT motsvarar SEKO i Sverige) Bob Crow i London var han glasklar på sitt tråd till de svenska kollegorna ang alla försök till avregleringar och privatiseringar av statlig verksamhet.

- Bekämpa alla försök till avregleringar och privatiseringar för det leder alltid till försämringar för arbetarna och för de som skall använda servicen.

Och, Crow om någon borde veta. Kravet på en röd-grön regering måste bli att man river upp Torstenssons och riksdagens olyckliga beslut och löser järnvägens problem.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Artikeln är en bearbetning av en debattartikel jag skrev åt SEKO Banverket för ca ett år sedan inför deras kampanj mot Torstenssons förslag om att bolagisera banverket.)

Återupptäck # 11; John D Loudermilk

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

När jag var så där 11 år så hörde jag en låt på Radio Luxemburg som fastnade av någon anledning. Den var tilltalande på ett närmast barnsligt sätt. Låten var John D. Loudermilk ”Language Of Love”. Vad jag då inte visste var att redan då var Loudermilk en etablerad låtskrivare med ett antal hits på sitt CV ”Sitting In The Balcony” (Eddie Cochran), ”Ebony Eyes” (Everly Brothers) och ”The Great Snowman” och ”Let´s Think About Living” (båda med Bob Luman) för att nämna några av hans låtar.

Nästa gång som hans namn dök upp vid min horisont var 1965 när The Nashville Teens fick en jätte hit med ”Tobacco Road” och sedan även med ”Google Eye” samtidigt som Marianne Faithfull Faithfull slog till med ”This Little Bird”. Alla skrivna av Loudermilk.

Vem är då John D. Loudermilk? Född i den amerikanska mellanvästern 1934 och kusin med Ira & Charlie Louvin, dvs. The Louvin Brothers (legendarisk rootmusic-duo). Började redan på 1950-talet skriva låtar och genom jobb på den lokala radiostationen blev uppmärksammad.

Varför är då Loudermilk så intressant? Orsaken är att han är en särling i sitt låtskrivande. Han lyckas att kombinera poplåten respektive det lilla treminutersformatet med social kommentar utan att bli flåshurtig. Han beskriver med stor kärlek den amerikanska småstaden och dess värld på ett sätt så att varje låt blir en liten novell.

Ibland skapar han låtar som ”Tobacco Road” som bättre än någon annan beskriver slum och dess levnadsvillkor. Inte undra på att den har spelats in av artister från Jefferson Airplane to Lou Rawls och alla däremellan.

I “The Lament Of The Cherokee Reservation Nation” ges en insiktsfull ögonblicksbild av livet i reservatet. Ibland är han rent av rolig som i ”Road Hog” om vägproppar som hindrar trafiken, ironisk som i ”Doctor Casey” som driver med TV-serier; ”The Bully Of The Beach” om spännarnissarna på stranden osv.

Några plattor som är väl värda att skaffa är:

Blue Train (Bear Family) som innehåller alla välkända låtar och hits. Valuta pengarna lindrigt sagt.

The Open Mind (Omni) som egentligen består av tre RCA-LP som Loudermilk spelade in på 1960-talet. The Open Mind har beskrivits som ett psychedeliskt mästerverk, men snarare är det en lågmäld kommentar om ”the state of the nation” i slutet 1960-talet med kriget i Vietnamn, medborgarrättsrörelse och allt mer infekterad politisk situation i USA. Inga stora ord utan en vänlig men inte för den skull otydlig samhällskritik.

De två andra LP på CD:n är ”Suburban Attitudes In Country Verse” och ”Bizarre Collection Of The Most Unusual Songs” är inte sämre de heller. Den förstnämna är ett brilliant stämningsläge av den amerikanska småstaden, absolut underbar platta som i sin milt framförda stillsamma ironiska ton värmer.

Den sistnämna innehåller bland annat senare välkända ”The Lament of The Cherokee Reservation Nation” mer känd som ”Indian Reservation” som kanske är den mest dräpande kritiken av de eländiga villkor som den amerikanska ursprungsbefolkningen lever under.

En sista platta att rekommendera är ”Volume One- Elloree” (WB) som känns som en improviserad privat spelning där flera av hans välkända låtar görs i nya akustiska versioner. Varm och intim platta som bara finns på vinyl. Jag överförde min LP till CD vilket var tur för LP har försvunnit sedan år tillbaka.

(En sanslös sida där ALLT om Loudermilk finns här)

Här är ett par klipp från youtube.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Torsk för (M)

 

Redan igår fanns uppgifter på olika ställen på nätet och rykten om den verkliga orsaken till Littorins avgång. I dag publicerar Aftonbladet en intervju med en f.d. prostituerad som hade Littorin som ”kund”.

Att det var något graverande som låg bakom Littorins avgång i veckan stod klart för de flesta – inte bara för på det sätt det skedde utan på det sätt regeringen och moderaterna hanterade avgången.

Om det hade handlat om Littorins familjekris varför sudda ut alla spår av honom från regeringens hemsida, ta sin hand ifrån honom och inte ens beklaga avgången. Reinfeldt hade inte ett enda uppskattande ord om den man han hade utnämnt som sin arbetsmarknadsminister och som tillhört hans innersta krets ända sedan MUF-tiden. Inte ett uppskattande ord!

Nu när Aftonbladet publicerar det man har så framstår Reinfeldts försök att ta sin hand från Littorin som förståligt. Att få en prostitutionsaffär på halsen mitt i valrörelsen när det är bra några månader kvar innan valdagen måste framstå som en mardröm.

Men räcker ett sexköp för fyra år sedan för att regeringen och moderaterna skall reagera så dramatiskt egentligen. Ur deras perspektiv är ju detta historia nu. Klandervärt, straffbart, besvärande och ett moraliskt moras, men den närmaste sovjetiska utsuddningen av historien gör att det finns anledning att undra om det inte finns mer bakom än vad ögat ser.

Än mer besvärande uppgifter.

 

“….vad visste Reinfeldt….”

Affären ställer ett antal frågor som måste besvaras, frågor som handlar om delvis om vem som visste vad och om det finns mer i det här än vi vet just nu.

Den första frågan som ställer sig är var det en engångshändelse när Littorin köpte sex eller var det början på en händelsekedja som sträcker sig in under den tid då han var minister. Skälet att den frågan måste få ett svar är flerfaldig. Det finns ihärdiga uppgifter om att det skall funnits en koppling mellan kapten Klänning; Göran Lindberg, vilket skulle tyda på att det enstaka besöket blev en vana. Vilket är i och för sig inte ovanligt bland torskar, har de en gång börjat kan de inte sluta.

Den andra frågan är hur mycket kände Reinfeldt till. Kände han till Littorins sexköp när han utnämnde honom till minister vilket ger ett betyg åt hans omdöme. Ett omdöme vilket det tidigare har kunnat vara anledning att ifrågasätta. Än mer, fortsatte Littorin att köpa sex som minister och kände Reinfeldt eller andra inom den moderata kretsen till detta. Frågan är berättigad då det i Göran Lindberg-utredning skall figurera en minister enligt uppgifter från flera håll.

Det tredje frågan är en rent moralisk fråga. Littorin som med viss moralisk indignation har haft synpunkter på hur arbetslösa hanterar sin arbetslöshet. Bara de söker fler jobb så löser det sig. Implisivt; arbetslösa orsaker sin arbetslöshet och är av princip lata.

Aftonbladets publicering av det verkliga skälet till Littorins avgång ställer fler frågor än vad det besvarar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ännu mörkare moln (M)

Fredrik Reinfeldt (m), svart barnflicka

Anders Borg (m), narkotikabrott, svart arbetskraft

Maria Borelius (m), skattefusk, avgiftsskolk

Sten Otto Littorin (m), bluffexamen

Cecilia Stegö Chilo (m), avgiftsskolk

Ewa Björling (m), svartbygge

Carl Bildt (m), jävbrott

Tobias Billström (m), avgiftsskolk

Nicola Clase (m), svart arbetskraft

Ulrica Schenström (m), fylleri på jobbet

Mats Odell (kd), brott mot grundlagen

Lars Leijonborg (fp), dataintrång

Jag har publicerat denna lista flera gånger på min blogg. Det är en lista över den sittande regeringens kända övertramp i den juridiska sfären. Till den kan nu läggas till Carl Bildt är intressant i samband utredningen av ev. folkrättsbrott från Lundins Oil. Till detta kommer nu också mystiken kring den avhoppade Sven Otto Littorin. De uppgifter som har publicerats av Aftonbladet kan tyda på den allvarligaste fläcken på Reinfeldts helgonlika uppsyn.

Vad som Littorin skall ha gjort sig skyldig till är höljt i dunkel vilket gör att journalister av alla karaktärer och fasoner nu försöker hitta vad som låg bakom det överraskande avhoppet i går.

Till detta skall läggas nu också turbulensen inom regeringens näst största parti där angreppen internt på Maud Olofsson verkar öka i styrka samtidigt som hennes närmaste man Jöran Hägglund uppger att han sökte jobb på SL som VD för några månader sedan.

Det börjar likna ett sammanbrott inom alliansen där nu Reinfeldt har bara kvar Borg från den ursprungliga kretsen som drog upp strategin för de nya moderaterna.

Frågan är; kan Reinfeldt klara det som mycket väl bli det strå som knäcker kamelens rygg. När Aftonbladets uppgifter kommer i offentlighet, för det gör de till sist, så blir den storm som nu är i media bli det som blåser bort Reinfeldt från regeringsmakten den 19 september. Förtroendet för Reinfeldt personligen måste drabbas till sist allt annat är omöjligt. För frågan är visste Reinfeldt och mörkade han - i så fall varför.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson