När jag gick igenom en massa papper, pärmar och annat hittade jag ett pressmeddelande från något som kallades sin “Linköpings tvärfackliga grupp för rättvisa”. Gruppen hade bildats den 15 mars för 15 år sedan och hade som målsättning att som den själv skrev i ett pressmeddelande samma dag:
”Gruppen kommer att arbeta för att väcka opinion mot regeringens politik mot regeringens politik och kommer som ett led i det kommer vi att ordna en demonstration i Stockholm den 30 mars.”
Orsaken att de olika facken, först en handfull olika förbund sedan blev det ett nästan 100 % uppställ, var förslag från Bildts regering att förstatliga a-kassan och missnöjet med den höga arbetslösheten. Först var LO-sektionen vid sidan om men mycket snart insåg den att det var att kavla upp ärmarna, lämna expeditionen och börja jobba.
“behöva ett LO som
organiserade motståndet
och de arbetslösa”
Gruppen hyrde bussar och förbunden värva och organiserade sina medlemmar till att delta. Det var också början till ett starkt uppsving för den tvärfackliga verksamheten i Linköping.
Det var inte bara i Linköping sådant här hände utan det var över hela landet missnöjet med högerpolitiken tog sig konkreta uttryck i form av demonstrationer och organisationsarbete.
Arbetslösheten tangerar nu den som var under 1990-talskrisens värsta år, men skillnaden är att arbetarrörelsen är märkbart tyst. Inget händer utan tystnaden är bedövande och det verkar snarast som om både LO och parti har tagit inte bara en sommarsemester utan en mental politisk semester.
Med 10 procent arbetslöshet och 30 procent ungdomsarbetslöshet är inte bara kris utan det är depression. Än mer det är allvarligt genom att inget motstånd varken görs från politiskt håll eller från fackligt håll.
När vi skulle behöva ett LO som organiserade motståndet och de arbetslösa sker inget av detta. När socialdemokraterna skulle behöva formulera knivskarpa politiska krav och organisera oppositionen mot högerpolitiken är det lika tyst både på Sveavägen 68 som på Norra Bantorget.
Inget är omöjligt brukar man säga men med ett år kvar till valet så ser vägen till förändring som väldigt lång just nu. Både mentalt och organisatoriskt. Det sorgliga är att det finns både pengar och organisation men finns viljan eller har det gått så långt att Stockholmsperspektivet numera gör att den centrala kärnan av arbetarrörelsen inte upptäckt att i verkligheten och resten av landet är det kris och depression?
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar