Karl Marx sa en gång att historien har egenheten att upprepa sig; den ena gången som tragedi och den andra gången som en fars. När man ser vad som sker i opinionen och har skett under de senaste månaderna kan man undra om inte Marx får rätt.
Den borgerliga eller rättare sagt den sittande högerregeringen har på att tappa styrfarten och plågas av allehanda. Det är inre slitningar som ökar allt mer som regeringens olika partier håller på att ätas upp av moderaterna. Men också av den brist på politik och idéer som de fyras gäng visar upp. De saknar framförallt politik för att få upp sysselsättningen.
Alexanderhugget ”jobbskatteavdrag” har visat sig inte ge högre sysselsättning enbart att sänkta skatter som är tveksamt om de går till högre konsumtion förutom bland de som får en smula av Borgs ”generositet” när smulorna faller från de rikas bord.
Detta ackompanjerat av ”Saudigate” och minnet av diverse märkliga ministerval som har passerat på den nymoderata cat-walken var av den senaste är försvarsminister två på några få år, ett sannolikt rekord i svensk politisk historia dock av tveksam natur.
Arbetslösheten och den katastrofala hanteringen av sjukförsäkringen är de tyngsta bördorna som tynger opinionen för högerregeringen. Den håller helt enkelt på att kläs av då verkligheten kommer ifatt retoriken. Snart räcker det inte med att lägga huvudet på sned i TV-rutan och med cockerspanielögonen se in i medborgarnas vardagsrum. Den skarpsynte ser i alla fall kungen och hans vasaller skyla sin nakenhet.
Till detta kommer också en katastrofal inledning av centerns Thatcher-wannabe Annie Lööfs partiledartid där grodorna hoppar kull ur hennes mun samtidigt som kristdemokraterna famlar efter en livboj. T.o.m. när lärarpartiet, ursäkta folkpartiet, håller på att tappa trovärdighet i skolfrågan alltmer som resultaten av major Björklunds politik börjar skönjas och den ger inte några pluspoäng.
Att i denna politiska såpa socialdemokratin när partiet väl slutat med de inre striderna ökar brant beror på inte att partiet presenterat något egentligt alternativ men inger lugn och trygghet som skapar förhoppningar om en annan politik. Faktum är att partiet inte på något sätt förändrat sin politik då det alltid inom socialdemokratin funnits olika uppfattningar men de har normalt sätt samsats för partiets och politikens bästa vilket tyvärr inte skedde vilket skapade partiets fall i opinionen.
Medborgarnas förhoppningar är både partiets och Stefan Löfvens styrka och problem. Kan partiet infria förhoppningarna kan partiet utan tvekan nå historiska höjder uppemot 40 procent som perioden från 1932-1988 då partiet infriade medborgarnas förhoppningar. Vid valet efter Bildts tre katastrofår 1994 var liksom nu förhoppningarna på socialdemokraterna enorma men partiet förmådde inte infria dem utan fortsatte med en politik som byggde på samma grundläggande marknadsliberalism som Bildts regering kört Sverige i diket med.
SOM-institutets mätningar nyligen visade att partiets väljare står väsentligt till vänster om partiets officiella politik vad det gäller vinster i vården, avregleringarna och andra uttryck för den marknadsliberalism som har varit oemotsagd under de senaste 20 åren. Kvinnoförbundets Lena Sommestads kritik mot vinsterna på sjuka och gamla visar att kvinnoförbundet har en bättre insikt om medborgarnas värderingar än delar av partiets innersta kretsar.
Just nu har socialdemokratin medvind och seglar fram på en kombination av medborgarnas förhoppningar och regeringens grundstötning. Men detta kan snabbt ändras om partiet inte förmår möta förväntningarna och istället nonchalerar medborgarnas uppfattning. Detta kommer att kräva en omorientering likt den som Håkan Juholt försökte med. Möjligen kan Stefan Löfven med sin långa förhandlingsvana och erkänt hårda nypor kan klara det som Juholt misslyckades med då motståndet inom partiets centrala delar var för stort.
Historien upprepar sig två gånger som Marx sa en gång den ena som tragedi och den andra gången som fars. Att Reinfeldt håller på att bli en fars är uppenbart, men socialdemokratin behöver inte upprepa misstagen från 1994 och då behöver vi varken få se en socialdemokratisk tragedi eller fars.
Mycket står på spel och varje felnavigering nu kan bli ödesdiger, men möjligheterna för en reformistisk politik förd av en stark socialdemokratisk har inte varit större nu på årtionden. Det vore en tragedi och en fars att inte ta vara på den möjligheten. Stefan Löfven är måhända den som kan klara dessa svårnavigerade vatten och komma i land torrskodd 2014.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
