I dag är det ett år sedan Utøya och det föregående bombattentatet i Oslo. Terrorismen drabbade den norska nationen med all sin brutalitet och hänsynslöshet. Ett år av sorg och saknad inte bara för de anhöriga utan också för Norge som nation. Men även för alla människor med minsta empati och humanism i sig. I dag högtidlighålls minnet över offren för en avskyvärd nazistisk extremist. Hans terrordåd är juridiskt sett snart en gigantisk akt i ett arkiv dock kommer minnet och traumat kommer att framgent fortleva i den norska folksjälen och hos alla medkännande människor.
(Arkivbild)
En fråga som dock inte fått svar är hur detta kunde hända, vad var det för ”mekanismer” som gör att en till synes förhållandevis välanpassad individ kan förvandlas till en totalt känslolös och rationell mordmaskin – en terrorist som har få historiska motsvarigheter? Vi har sett terrorister förut i historien men Osloterroristen är på vissa sätt unik då han ensam begår dessa totalt vidriga gärningar och med en lika häpnadsväckande som motbjudande precision. Jämför man med andra massakrer så har det varit grupper som genomfört dem, militära enheter exempelvis där grupptrycket gör att individen som deltar kan gömma sig bakom ”det var order” som under inbördeskrig eller massakrer under krigsförhållanden. Det finns heller inget tillfälligt i hans dåd utan det är väl planerat och har politiska förtecken – dvs. de liknar inte vansinnesdåd som det som skedde i Denver i veckan.
Jag tror man får söka orsaken i den historiska tidpunkt vi befinner oss där motsättningar växer mellan nationer, mellan grupper och klasser, mellan religioner osv. Man får söka i den samhälleliga kontexten i det att vi lever i en tid då det samhälle vi haft håller på att bryta ihop och det som kommer vet vi väldigt lite om.
Vi lever i ett samhälligt kaos kan man beskriva det som. Ett kaos framkallat i en kamp mellan marknadsliberalismen och efterkrigstiden välfärdsuppbyggen. Inte så att marknadsliberalismen i sig orsakar terrorism, dock när den nyliberala teorin leder fram till en politisk rusning mot ett Mittens Rike skapas ett vakuum där extremistiska idéer kan finna sin grogrund.
Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe har skrivit i sin bok ”The Return Of The Political” (Verso London 2006, sid 6) följande: ”När, som fallet är idag, liberal demokrati är i ökat utsträckning identifierad som ”den för stunden existerande liberala demokratiska kapitalismen”, och dess politiska dimension är begränsad till lagens bokstav, finns det en fara att de ”uteslutna” kan komma att ansluta sig till fundamentalistiska rörelser eller attraheras av antiliberala, populistiska modeller av demokrati. En hälsosam demokratisk process behöver en levande konfrontation mellan politiska uppfattningar och en öppen konflikt mellan intressen.” (Min understrykning)
Det finns också likheter historiskt sett mellan vår kaotiska tid och det kaotiska 1300-talet. Likheten är bland annat det faktum att det blir allt mer uppenbart att kapitalismen i sin avreglerade och marknadsliberala status inte fungerar utan skapar ökade socialklyftor, ökade klassmotsättning och inte minst ökade friktioner mellan nationer. Det sistnämnda är uppenbart om vi ser det ur ett globalt perspektiv. Inom Europa har vi en tydlig ökning av konfliktnivån mellan syn och nord. Mellan USA och Europa finns även en ökad ekonomisk och politisk irritation och i Asien kräver Kina, Indien och andra tidigare tredjevärlden nationer sin ekonomiska plats på världsmarknaden.
Detta liknar i mångt och mycket den politiska situationen under 1300-talet där det fanns uppenbara slitningar vilka ledde till 100-årskriget, men även då fanns en nord-syd konflikt där påvedömet utmanades av furstarna på andra sidan alperna. (För den som är intresserad av att studera närmare 1300-talet och dess likheter vår tid rekommenderas historikern Barbara W. Tuchmans brillianta och lärda bok ”En fjärran spegel – det stormiga 1300-talet”, Atlantis Förlag.)
Men det finns också en annan viktig och avgörande förutsättning gör att 1300-talet liknar vår tid. Det dåvarande feodala systemet började utmanas, inte bara av alltfler bondeuppror, av den växande betydelse av städerna som börjar få under detta århundrade och den en allt starkare ekonomisk betydelse då här i städerna växer manufakturen fram. Här växer också fram embryot till dagens finansiella struktur. Penningutlåning, som var enligt påvedömen syndigt, blev allt viktigare och därmed skapas också en förkapitalistisk ekonomi där penningutlåningens vinster investeras i manufaktur vilket i sin tur skapar den tidiga kapitalismen. Det blir under 1300-talet tydligt att två ekonomiska system börjar existera parallellt med varandra. Det ena har framtiden framför sig och det andra går mot sin undergång.
Vad vi ser idag är en parallell, menar jag, till 1300-talets historia. Vi ser hur det avreglerade och otyglade kapitalistiska systemet leder till ökat kaos samt med det ökad konfliktnivå och därmed också skapar grogrunden och myllan för terrorism. Det ursäktar inte, men det är en del av förklaringen till det oförklarliga. När samhället befinner sig i kaos och inte längre förmås styras i sin framtida inriktning utan de besluten hamnar utanför människornas räckvidd skapas resignation, desperation och i värsta fall rationella galningar till terrorister.
Karl Marx skrev en gång att ”det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. En iakttagelse som har full relevans än i dag.
I dag är det ett år sedan det som inte fick eller kunde hända skedde – Utøya och det angrepp som det var på demokrati och allt vad medmänsklighet och tolerans heter. Vi får aldrig glömma, aldrig någonsin, vi kan aldrig förlåta, men vi måste gå vidare. Men vi måste också förstå hur det kunde ske och vilka mekanismer som skapar terrorism och social instabilitet. Gör vi inte det kommer det att ske igen, någonstans, någon gång och vi tvingas än en gång till att sörja.
Text: Ingemar E. L. Göransson
