”Goda grannar” var en TV-serie som gick i mitten på 1980-talet. Medverkade gjorde ett antal av Sveriges bästa skådisar som Anders Nyström, Helena Brodin, Jan-Olof Strandberg och Meg Westergren medan andra som Lennart Jähkel och Peter Dalle hade sina första roller i serien som gick i tre säsonger.
Jag såg om serien veckorna efter jul och nyår då den var trevlig och ett anspråkslöst tidsfördriv. Men är den det verkligen. Jag vill påstå att den är ett vittnesmål om ett förändrat tankesätt och förskjutning i värderingar.
Vad beskriver då ”Goda grannar”? Miljön är ett hyreshus i Stockholms innerstad, underförstått antingen Södermalm eller Kungsholmen och handlar om relationerna och livet i sagda hyreshus som ägs av en gammaldags kapitalist som månar om sina hyresgäster och framställs som en snäll och omtänksam hedersman som är tveksam till dottersonens yuppiefasoner med snabba och tveksamma ekonomiska klipp. Peter Dalle spelar med övertydlighet yuppien som kan gå över lik bara för att göra några snabba klipp.
Vad som är intressant är hur serien skildrar människorna i huset. Alla med några undantag är enmansföretagare. Det är Anders Nyströms tapetserare, Helena Brodins caféägare och Per Eggers tobakshandlare. Vanliga knegare är Kent som Lennart Jähkel spelar övertygande och som är bilmek men har en kriminell bakgrund som han med endast av kärleken till sin Birgitta lyckas bryta. Det är den sällan arbetande fastighetsskötaren Sten som spelas av Nils Dybeck. Birgitta är journalist för att fullkomliga bilden. Goda grannar är en spegelbild av tidens framväxande storstadsmedelklassideal innan lattegenerationen.
Dessa är centralfigurerna i de tre säsongerna. När sedan ungdomarna växer upp, dvs paret Nyåkers (Nyström-Brodin) antingen flyttar de utomlands eller startar eget. 1980-talets värderingar att satsa på sig själv slår alltså igenom tydligt i serien. Arbetare framställs som kriminell eller som misslyckade medan företagarna är de som alltid hamnar med fötterna på marken.
Ideologiproduktion
Serien kan jämföras med den göteborgska ”Rena rama Rolf” där Lasse Brandebys spårvägsarbetare framstår som en närmast intelligensmässig klen figur. ”Goda grannar” var en svensk originalserie medan ”Rena rama Rolf” hade en brittisk förebild där under 1980-talet det producerades ett antal serier där arbetare framställdes som misslyckade eller rent av korkade och i vissa fall som rent kriminella.
Ett annat exempel är i filmen ”Drömkåken” där hantverkare framställs som empatibefriade ligister som blåser den arme Björn Skifs med närmast lättjefull entusiasm.
Jag vill inte påstå att detta skedde medvetet men den ideologiska förskjutningen som skedde 1980-talet från kollektiv till individualism, från välfärdsstat till marknadsliberalism genom bland annat den straka propagandan från nyliberala krafter och ideologer. SAF (nuvarande SN) hade också en strategi formulerad av deras informationsdirektör Sture Eskilsson där svenskarna skulle förmås att tänka mer egoistiskt och mindre solidariskt. En strategi som formulerades redan i början av 1970-talet i ett beramat PM som kom att läcka ut till vänstertidningen Clarté (tyvärr får man säga då det gjorde att det inte togs på allvar av arbetarrörelsen) och blev tyvärr bara uppmärksammades av vänstern.
”Goda grannar”, ”Rena rama Rolf” men även filmer som ”Drömkåken” är illustrativa exempel på hur det som Göran Palm kallade indoktrineringen i Sverige skedde för att förskjuta de rådande värderingarna från solidariskt samhällsbygge och välfärdsstat för alla till en marknadsliberalism med ökade och tilltagande klyftor mellan de som har ett gott liv och de som längst ner på samhällets pyramid får betala.
“Den gömda femtedelen”
I Storbritannien talar man om “den gömda femtedelen”, dvs. alla de löntagare som arbetar som moderna tiders daglönare och timslavar på en servicearbetsmarknad till bottnad för de som har ett relativt eller mycket gott liv. En utveckling vi ser accelererade även här i Sverige under framförallt andra halvan av 2000-talets första decennium.
Värderingarna som möjliggjort detta såg vi redan på 1980-talet. Inte så att TV-serier som ”Goda grannar” och ”Rena rama Rolf” var avgörande men de är ett tecken på vad som skedde för 30 år sedan. Kulturen kom alltså att spela en viktig roll i formandet av värderingar och samhällsklimatet precis som den tidigare arbetarlitteraturen, filmer som ”Här har du ditt liv” och TV-serier som ”God natt jord” men även den klassiska ”Hem till byn” som skapade identifikationen och arbetarnas självkänsla som klass och individer av en framgångsrik klass som bar fram samhället bildligt och bokstavligt på sina axlar.
Den borgerligt färgade skribenten Thomas Gür åberopar undersökningar som visar att 1968 definierade 45 procent av väljarna som vänster medan idag är 35 procent och 1968 var det 30 procent som definierade sig som höger medan idag är det 45 procent. Även om man skall ta slika undersökningar med en nypa salt så är de ett tecken på att ideologifabrikens offensiv har gett resultat och det har skett en förskjutning från vänster till höger in mot mitten.
Alternativ politik
Innebär det då att arbetarrörelsens stora samhällsprojekt är dödfött eller i vart fall misslyckats? I det korta perspektivet kan så synas men i det långa perspektivet är det tveksamt. Orsaken är att marknadsekonomin i dess otyglade och oreglerade variant innebär att det skapas så stora samhälliga slitningar och motsättningar att den på sikt tenderar att haverera i upprepade allt svårare kriser. Utvecklingen under de senaste tio åren stärker den bilden av en kapitalism som har inom sig själv så svåra motsättningar att dessa måste få sitt utlopp i ökade instabilitet.
Den belgiska professorn Chantal Mouffe menar att om labourpartierna formulerar ett tydligt alternativ istället för att fortsätta snegla på nyliberalismens lösningar kommer de också att vinna ökat inflytande. Frågan är om arbetarrörelsens reformistiska del klarar detta. Svaret på den frågan kommer enbart framtiden utvisa. Alternativet är desto mer motbjudande och skrämmande med dess väg mot en Jack Londons ”Järnhäl”.
Försök att formulera en alternativ politik i Mouffes anda till den marknadsliberala hegemonismen kommer att mötas av hårt motstånd vilket Håkan Juholts korta sejour som socialdemokratisk partiledare visade. Den lattedrickande mondäna storstadsmedelklassen tar inga fångar – de dödar allt hot den marknadsliberala hegemonismen oavsett om det gäller politik, ekonomi eller kultur.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
