Jag tänker inte vara rättvis, analyserande eller balanserad i detta inlägg. Jag tänker inte resonera si eller så heller. Jag tänker inte eller hyser målsättningen att ingen skall kunna känna sig illa vid mods när han eller hon läst detta.
Jag tänker helt enkelt uttrycka den ilska och avsky jag känner för det som sker och den feghet som präglar det politiska etablissemanget som varken reagerar eller säger att nu får det banne vara slut.
Jag läste idag i Aftonbladet om Marie, 34 år gammal som tvingas leva på 1800 kr för att hon är svårt sjuk. Jag läste häromdagen om Maria som står mitt i livet, men är dödsmärkt av cancer. Inte heller hon har rätt till sjukförsäkringen.
Jag läser om människor som tar sitt liv i förtvivlan över vad som skett med samhället och den devalverade sjukförsäkringen och bemötandet från Försäkringskassan. Enligt uppgift är det minst 50.000 som hamnat utanför välfärdsstatens hägn.
Jag läser om den 24 åriga kvinnan som avled i Kimstad när X2000 kolliderade med en arbetsmaskin. Jag kommer ihåg snöskottaren som blev överkörd av tåget på ”min” station i Linghem i vintras. Jag läser om Strukton Rail som är företaget som är entreprenör som tar in andra entreprenörer i en oändlig kedja där ansvaret och säkerhetstänkandet avtar med avståndet till staten.
Jag ser bilderna på den demente gamlingen i blöja som förvirrat och i ångest går omkring på natten i den obemannade låsta avdelningen.
Jag läser om hur internernas mat kostar mångdubbelt mot vad skolelevernas kostar.
Jag ser hur den tidigare gemensamma välfärdsstaten har förvandlats till en marknadsplats där den med de starkaste nyporna, spetsigaste armbågarna och största käften tar sig fram till täten. Där nyliberalismens marknadsevangelium också har blivit högsta och allenarådande sanktionerade sanning.
Men jag läser också om hur Fredrik Reinfeldt vill göra Sverige till ett skatteparadis för låginkomsttagare – inte ett samhälle där de får bättre villkor. Jag läser om hur han uppmanar arbetslösa ungdomar att skaffa sig en utbildning samtidigt som hans regering har gett vuxenutbildningen ett alexanderhugg efter att den privatiserade klass-skolan har fått en storstilad comeback.
Fredrik Reinfeldt och hans gelikar är charlataner och bondfångare. De är hämndlystna plundrare och oligarker som själ stort och smått i det raserade folkhemmet. Allt medan många, alltför många står bredvid och tittar på måhända med hoppet att kunna sno åt sig några smulor av stöldgodset för egen räkning.
Jag ser och läser allt detta. Jag upprörs och rörs. Jag blir förtvivlad och förbannad. Jag förvånas, men inte förvånas. Jag undrar hur i hela helvetet kunde det bli så här och vart tog välfärdsstaten vägen. Hur kunde arbetarklassen och det arbetande folket så totalt tappa taget? Och hur kunde medelklassen tillåtas ta över den politiska dagordningen och förpassa våra drömmar till övriga frågor utan beslutsrätt.
Jag skäms för att det blivit ett samhälle där de svagaste får ta skiten för att de starka, de rika, de ”fina” och ”duktiga” och dugliga ska kunna leva sina liv i ökat överflöd utan tanke på att dela med sig.
Den svenska välfärdsstatens tornur står på kl 23.55. På söndag kväll kan det vara slut med drömmen om ett samhälle där alla fick plats riskerar att få uppleva högerns och kapitalets revolt mot välfärdsstaten fullt ut under den kommande mandatperioden.
Då kommer också den välfärdsstat och drömmen om en bättre värld och som Per-Albin Hansson beskrev sålunda att riskera att försvinna för gott:
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skall detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.”
Per-Albin Hansson Första maj 1928
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
