Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.
I början på 1970-talet började dyka anspråkslösa band på Londons pubar. De spelade en rak och enkel rock & roll som fortsatte traditionen traditionell rock under enkla anspråkslösa former. Det var en reaktion på de allt mer groteska former och den elefantiasis som rockmusiken börja ta i form av arenarock och artrock. Publiken tröttnade på att betala skjortan för de allt större showerna där rockens kärna – publikkontakten försvann.
Ett av dessa band var Ducks Deluxe som leddas av Sean Tyla och Martin Belmont, i gruppen kom senare andra musiker som Nick Garvey och Andy McMasters att ingå vid olika skeden.
Pubrocken växte och blev en rörelse, eller en våg, i främst London där gruppens musik hade en stark förankring i den brittiska arbetarklassens musiksmak. Andra grupper som också växte fram i samma veva var Brinsley Schwartz (med Nick Lowe); The 101´s (med Joe Strummer); Help Yourself, Mickey Jupp/Legend; Kursual Flyers; Dr Feelgood och flera andra.
Man kan med fog säga att utan pubrocken hade aldrig punken blivit vad den blev.
Ducks Deluxe fick kontrakt vad det led med RCA och gjorde två utmärkta plattor ”Ducks Deluxe” (1974) och “Taxi To The Terminal Zone” (1975). Det kom även ut några tveksamma plattor på franska Skydog. Tveksamma eftersom det är tveksamt om deras legalitet.
Men de två RCA-plattorna blev närmast legendariska i samlarkretsar ganska snart och i Sverige såldes de i slutet på 1970-talet för flera hundra kronor styck. Orsaken; de var totalt sett ett försäljningsfiasko i England medan bandet blev närmast kult här hemma. Den stora publiken hittade dock aldrig inte Ducks Deluxe. Gruppen upphörde 1975.
Sean Tyla bildade Tyla Gang, Belmont gick till Graham Parker & The Rumour och resten av bandets olika medlemmar fortsatte i olika band som fanns aktiva i new wave och punkperioden.
Förra året återbildades Ducks Deluxe igen med Tyla och Belmont som kärna och nu nästan 35 år efter förra plattan har de släppt en ny mini-CD som låter riktigt bra.
För den intresserade finns en omfattande artikel från Big Unitidy magazine.
Från BBC en unik video:
Text Ingemar E.L. Göransson
