Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.
Jag har svag för stora pampiga pop-ballader. Det innebär att exempelvis Roy Orbison, Righteous Brothers och många andra från den tidsepok före Liverpool, Beatles och Rolling Stones har en speciellt plats i mitt pophjärta.
Många av låtskrivarna från den här tiden, 1960-1967, t.o.m. 1970 i vissa fall, var anställda låtskrivare på Brill Building-gruppen i New York; Neil Sedaka, Carole King, Jerry Goffin, Barry Mann och Neil Diamond för att nämna några. Men en som skrev i samma stil men aldrig (vad jag vet i alla fall) var knuten direkt till låtfabriken i NY City var Gene Pitney.
Pitney som fick sitt genombrott som låtskrivare med The Crystals “He´s a Rebel”; Ricky Nelson “Hello Mary Lou” men började snart få egna hits “24 hours From Tulsa”, “Backstage”, “Town Without Pity”, “I´m Gonna Be Strong”, “Just One Smile” och “It Hurts To Be In Love”. Den sistnämna kom att få en speciell betydelse för mig som nyförälskad tonåring.
Pitney var kompis med Phil Spector, (skrev “He´s A Rebel”); med Rolling Stones (Jagger-Richard skrev den bästa-icke-av-Pitney-skriva-Pitney-låten ”That Girl Belongs To Yesterday”. Han var mästaren på dramatiska, neurotiska ballader som med hans lite ljusa men starka röst gav full rättvisa. Det är frågan om någon mer än Roy Orbison kan matcha Pitney i psykotiska känsla i formen av max tre minuters klassisk popballad.
Karriären på listorna avtog på 1970-talet och Pitney fortsatte att skriva, sjunga på nattklubbar, göra lite country och levde ett bra liv fram tills han avled den 5 april 2006, 66 år gammal, under en turné i England.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Några låtar som finns på youtube:
och min absoluta favorit: "Tower Tall"
