Det var en pojke som växte upp med en ensamstående mamma och en mormor. Mamman jobbade hårt för att få det att gå ihop. Det var en strid och en kamp att få debet och kredit att gå i slutet av månaden.
Det gick ingen nöd på pojken, men mamman och mormodern fick avstå mycket. Några dagar före jul någon gång på femtiotalets mitt kom det några tanter från Frälsningsarmén med en julgåva. Det var en korg med julmat. Det var den julens julbord som kom som välgörenhet. Mamman grät på kvällen av skammen att vara så lågavlönad att hon fick ta del av de bättre beställdas goda vilja.
Pojken fick ibland ta över sin äldre kusins kläder men det syntes i alla fall i skolan att familjen hade det tufft. Ibland fick pojken stryk av sin bättre bemedlade ”kamrater” som på barns grymma sätt visade sitt förakt för fattigdomen.
(Privat foto: Författaren längst ner till vänster)
Fattigpojken från Övre Vasastaden i Linköping kom att växa upp men än idag gör dessa barndomsupplevelser ont att tänka på.
Håkan Juholt gav ett nytt perspektiv på de förändringar som sker i det svenska samhället och som har formligen exploderat i ökade klyftor. I dagens Folkbladet i Norrköping beskriver förskolechefen Karin Pettersson situationen på följande sätt:
- ”Klyftorna har ökat enormt de senaste åren. De barn som har mycket har väldigt mycket och de som har lite har nästan ingenting.” Hon fortsätter att beskriva hur barn inte har ordentliga ytterkläder och att personalen undviker numera fråga barnen vad de fått när de fyllt år för att inte göra saker värre.
Enligt Rädda Barnen så ökar fattigdomen och orsaken är inte svår att räkna ut. Regeringens politik med försämringar i välfärdssystemen där a-kassa och sjukförsäkringen är en viktig orsak. Den fortsatta höga arbetslösheten är naturligtvis grundorsaken till den ökade barnfattigdomen.
Samma fenomen syntes under 1990-talskrisen då under Göran Perssons regering barnfattigdomen nådde höga nivåer. Detta innebär naturligtvis inte att det är acceptabelt i ett civiliserat samhälle att klyftorna ökar på det sätt som sker nu. Framförallt som det är konsekvensen av en medveten politik. De som är redan illa ute p.g.a. arbetslöshet och sjuk ska tvingas in på en låglönearbetsmarknad där de i alla fall inte kommer att kunna försörja sig.
Varje samhälle som vill kalla sig civiliserat måste se till att även de medborgare som har det svårast inte ska lida nöd eller stigmatiseras av fattigdom. Det är inte civiliserat utan en skam när ett samhälle tillåter klyftorna öka på det sätt som skett i Sverige under de senaste 20 åren.
Sedan nyliberala revolutionen slog igenom på 1990-talet med jämviktsarbetslöshet och inflationsbekämpning som centrum för politiken ligger barnfattigdomen på siffror kring 10 procent, dvs. ganska nära arbetslösheten.
Det är glädjande när socialdemokratin till sist tar till sig detta och inser att det är oacceptabelt. Barnfattigdomen är ett sjukdomssymtom på en ökad ojämlikhet och ett tydligare klassamhälle där fattigdom bli ett normaltillstånd för en stor grupp i samhället.
De barn som nu växer upp i fattigdom är märkta för livet och deras föräldrar bär fattigdomens klassmärke oavsett och trots att de är oskyldiga till ett samhälle och en politik där människovärdet mäts i pengar och inget annat.
De fattiga barnen är oskyldiga, men straffas för dogmer och ekonomitalibanernas teorier om incitament och samhällsmodeller.
Det är en skam, varken mer eller mindre. En stor förbannad skam.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
