80 år med Owe Thörnqvist
Den svenska rockens fader Owe Thörnqvist har precis fyllt 80 år och det har firats med en show i hemstaden Uppsala, ett nytt cd-släpp och igår var han med på “Allsång på Skansen”.
Att Thörnqvist verkligen har varit en banbrytare och med all rätt kan kallas den svenska rockens “originator” är ingen överdrift. Han var först med att göra rock & roll i Sverige och inte minst han var den förste som sjöng R & R på svenska. Detta 15 år före Pugh gjorde sin debut med “Ja, dä ä dä!”.
Den nya boxen “Boogieman” består av 8 Cd och en DVD. Allt som gjordes på “Metronome” men också på andra bolag finns med även om en del saknas som fanns på 1990 års “En box Owe” Boken är fantastiskt snygg med EP-omslag och massor av foton. Däremot hade det inte gjort något med en längre text än den som finns i boken. Det är Owe och hans musik värd!
Sommarteater i Norsholm
Sommar och teater hör ihop. Även i år har teatermannen Göran Sarring en produktion i Norsholm på sin improviserade teaterlokal (båtklubbens skjul!!). Det är en klassisk förväxlingskomedi av Ludvig Holberg “Fransosen Hans Frandsen”. Det finns väl ingen anledning att förra årets succé inte återupprepas i Norsholm.
Biljetter beställs direkt av Göran på www.sarring.se .
Vacker fotobok
Fotoböcker kan vara fantastiska med också ganska traditionella. De kräver att fotografen har något att säga. Inte bara vackra eller upprörande gör inte en bra fotobok.
En originell och på sitt sätt vacker är Michael Eastman “Vanishing America” (Rizzoli USA 2009). Boken är en orgie i försvinnande miljöer och en underbar känsla av övergivenhet och alienation i dessa på sitt sätt vackra men sorgliga bilder. Eastman har rest runt i USA och sökt upp miljöer som är på väg att försvinna. Här är gamla biografer och kyrkor, juke-joints i södern och gator från den amerikanska landsbygdens småstäder.
Bra platta med Duffy
Mycket av den musik som produceras idag är präglad av brist på idéer och tyvärr också brist på talang. I jakten på snabba vinster så blir kvaliteten därefter men också mindre utrymme för nya talanger. Det blir väldigt mycket Idol, Talang osv., men mindre av originalitet och som sagt talang.
Ett undantag är Duffy. Hon skriver bra låtar med stor integritet men hon har också det där extra som gör henne spännande. För några dagar fick jag tag i en inspelning från Berlin som tyska radion hade sänt från en klubb där hon hade uppträdde för ca ett år sedan. Plattan, “Duffy - Live at The Quasimodo” (ingen etikett) är givetvis helt inofficiell men den är riktigt bra. Den visar också på att Duffy har utvecklas sedan genombrottet. man får bara hoppas att det eviga turnerandet inte knäcker hennes kreativa ådra.
