Först var det tre framträdande Sverige”demokrater” som slogs på stan och beväpnade sig med järnrör som de stal från ett bygge. Avsikten var att misshandla ett fyllo som förnärmat de ursvenske. Polisutredningen lades ner, enbart beroende på att brotten var preskriberade och inget annat. Führer in-spe Jimmie Åkesson andades ut trots att han hade fått ge respass åt tre av sina viktigaste i partiledningen bl.a. Kent Ekeroth, kriminalpolitisk(!) talesman.
Då och nu: Sven-Olof Lindholm och Jimmie Åkesson
I går bara några timmar senare exploderar skiten ånyo mitt i Åkessons svärmordrömska anlete och näringspolitiske talesmannen Lars Isovaara ertappas på fyllan (helt enligt traditionen i kretsar som SD:s), förolämpande en vakt, med i fyllskallen Isovaaras tycke icke-svenskt utseende i riksdagshuset och partiledningen skickar ut ett pressmeddelande att han blivit besluten av invandrare.
När sanningen sedan kryper fram att den “stulna” ryggsäcken var kvar på krogen där den numera avsuttne riksdagsledamoten supit till och allt var ett rent falsarium så var Åkessons återkommande huvudvärk åter på plats.
SD är inget vanligt parti. SD kan aldrig bli ett vanligt parti för SD har sina rötter och sin grundläggande ideologi i fascism, nazism och rasism. Partiet kan patetiskt tvätta och tvätta och tvätta, men de bruna fläckarna går aldrig bort precis som de svarta fläckarna på en dalmatin sitter de för gott.
När Almqvist, Ekeroth och Westling härjade på sta´n 2010, givetvis på fyllan, så var det ett återfall i den gatuhuliganism som utmärker fascistoida figurer som dessa och partier som SD. Precis som deras föregångare före andra världskriget. De står med ena foten i 30-talets vidriga ideologiska mylla och med en fot i den bruna-svarta huligantraditionen.
Lite vad SD är för parti säger nog att Isovaaras efterträdare i riksdagen blir den för förtal dömde Marcus Wechsel. Bättre kan det inte illustreras vad SD är för parti. En rasistisk fyllskalle ersätts av en rasistisk förtalsdömd. Jimmie Åkessons huvudvärk är inte över.
Text: Ingemar E. L. Göransson
