Barnfattigdomen än en gång

För några dagar sedan skrev jag kring barnfattigdomen. Det mobiliserades tre "advokater" från högeralliansens supporterskara för att angripa mina synpunkter på Reinfeldts misslyckade politik i kommentatorsspåret. Inte för att dessa lyckades på något sätt förändra eller stärka Reinfeldts och borgs sak. Ärligt talat, tror jag inte ens att det räcker med en hel advokatbyrå för Reinfeldts regering att komma från sitt misslyckande.

OBS de på fotot har ingen direkt koppling till artikeln

Det är egentligen inte frågan om det är en ökning eller minskning av barnfattigdomen. Det är frågan om realiteten att den finns. Att 220.000 och deras familjer räknas in i de fattiga medborgarnas värld. Det visar på ett djupt ojämlikt samhälle.Nu tror jag inte likt ovanstående "advokater" för Reinfeldts politik att de har valt detta själva utan de är en konsekvens av en politik som har syfte att skapa ökade klyftor i samhället. Både relativt och faktiskt. De 220.000 barnen finns eller hur, för så vitt jag vet har ingen av er förnekar detta.

Orsaken ligger i den politik som påbörjades av Carl Bildts regering och har sedan dess fortsatt oavsett regeringsbildarens partifärg; avregleringar, privatiseringar och utförsäljningar. Budgetdisciplin och budgettak, prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning; dvs en nyliberalt färgad borgerlig eller New Labour-färgad politik.
Från 1940-talets slut fram till 1990-talet var prioriteringen full sysselsättning och den politiken lyckades. Sverige hade den snabbaste jämlikhetsutvecklingen i världen och en arbetslöshet som låg på kring 2 procent.

När vi hade en arbetslöshetstopp i början på 1980-talet på 3 procent kallade Palme detta en nationell katastrof och regeringen satte in stora resurser på att trycka ner arbetslösheten.

Redan Ernst Wigforss menade att det privata näringslivet kan aldrig garantera full sysselsättning utan den offentliga sektorn måste växa. Sedan Bildts tid har över en kvarts miljon jobb försvunnet inom offentlig sektor och de har inte gått över till den privata sektorn utom i en mindre omfattning. Jobben har helt enkelt försvunnet. Under Bildts tid exempelvis gick 80.000 privata företag i konkurs.

Det finns stora behov i samhället som behöver täckas men de är inte lönsamma, det finns ca 30 miljarder i behov inom infrastrukturen, det finns stora brister i utbildningen så att arbetsgivarna inte kan hitta kompetent arbetskraft. Samtidigt som högerns dröm om en låglönearbetsmarknad torpederas av att behoven av okvalificerad arbetskraft sjunker nu drastiskt enligt AF.

I dag har vi det som ekonomerna kallar jämviktsarbets-lösheten som en ekonomisk doktrin. Så när AF berömmer sig för att arbetslösheten blir "bara" knappt 7 procent nästa år så är det fortfarande en nationell katastrof men tyvärr en politiskt självvald politisk katastrof.

Sanningen är helt enkelt att barnfattigdomen är ett symptom på ett sjukt samhälle som inte klarar att garantera sina medborgares väl och ve utan skapar ett samhälle där med nödvändighet en minoritet av medborgarna får agera buffert för att garantera kapitalintressenas cyniska spel.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Den ökade barnfattigdomen är konsekvensen av Reinfeldts politik

Aftonbladet har igår en intressant artikel om barnfattigdomen. Den ingår i en kartläggning som tidningen gjort på senare tid och har rönt berättigad uppmärksamhet men också rent hån från vissa håll.

 

Det gamla Fattigsverige klart för comeback?

Cynism och klassförakt

Själv skrev jag om barnfattigdomen den 15 april och då från ett självupplevt perspektiv. Men som sagt rent hån i vissa fall. I en kommentar till gårdagens artikel i AB skrev en ”kommentator” att ”De "fattiga barnens" föräldrar kan ju börja med att sälja sin platt-tv, avboka thailands-resan, samt sluta röka. Sedan kan vi börja snacka.”

En annan kommentar i samma politiska härad och av samma cyniska natur är den som skrev ”det finns inga fattiga barn för barn har ingen inkomst”. Det är så att man tar sig för pannan när man läser kommentarer som dessa men samtidigt ska ingen förvånas över den totala okänsligheten som vissa visar inför andra människors situation.

Tsarväldet och nyliberalerna

Attityden påminner om den som tsarväldet visade för de ryska böndernas och arbetarnas armod eller den franska adelns likgiltighet för det franska folkets situation. Båda dessa mått på okunskap och cynism kom att leda dessa till deras bokstavliga undergång. Revolutionerna 1789 och 1917 var i sin konsekvens naturlig utveckling av den styrande elitens okunnighet och cynism.

Orsak och verkan

Orsaken till den ökade barnfattigdomen är den ökade klyftan i det svenska samhället mellan de som har jobb och de som är drabbade av arbetslöshet och av sjukdom. När välfärdsstatens skyddsnät får allt större maskor och när allt fler faller igenom ger det konsekvenser. Högern har försökt att köpa oss som har jobb med skattesänkningar påminnande om smulor från den rikes bord medan eliten tillskansat sig kraftigt ökad rikedom.

Vi ser dessa idag när 220.000 barn lever i fattigdom och stigmatiseras som fattiga då de inte kan delta i skolans utflykter, när de på andra sätt blir synliga som fattiga. Det handlar inte om iphones eller dyra märkeskläder utan om att inte ha ordentliga kläder när hösten kommer eller inte kunna delta i fotbollen eller följa med på skolutflykten. Det kan också handla om att inte få ordentlig frukost eller vara helt beroende av skolmaten för att få den nödvändiga näringen.

Det handlar om de sociala följderna av den ökade fattigdomen som till sin absoluta lejonpart är en konsekvens av arbetslösheten och en allt större lågavlönad närmast laglös låglönearbetsmarknad parad med en havererad sjukförsäkring.

Det är dags att slå fast att barnfattigdomen är frågan om en förändring och nermontering av den generella välfärdsstaten där bortemot en femtedel av befolkningen kommer att befinna sig i en fattigdomsfälla bestående av arbetslöshet och sjukdom tack vare att dess sociala skyddsverk har använts för att sänka de utbildade och väletablerades skatter i en historiskt sett icke jämförbar omfattning.

Revolt mot välfärdsstaten

Med andra ord den nyliberala eller om ni så vill marknadsliberala revolten mot välfärdsstaten och klassutjämningen. Det är vad debatten ska handla om, inget cyniskt trams eller undanflykter för ansvaret för högerpolitiken som lett fram till det vi ser idag – permanent arbetslöshet på 7-9 procent, barnfattigdom och en femtedel av befolkningen som står utanför gemenskapen.

Lösningen ligger i en generell välfärdsstat och en kraftig satsning på den offentliga sektorn samt utbildning i världsklass på alla nivåer. Dvs. en helt annan politik än den vi sett sedan 1990-talet, en helt annan politik som sagt. Det är den krassa sanningen, inget annat.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

En stor förbannad skam

Det var en pojke som växte upp med en ensamstående mamma och en mormor. Mamman jobbade hårt för att få det att gå ihop. Det var en strid och en kamp att få debet och kredit att gå i slutet av månaden.

Det gick ingen nöd på pojken, men mamman och mormodern fick avstå mycket. Några dagar före jul någon gång på femtiotalets mitt kom det några tanter från Frälsningsarmén med en julgåva. Det var en korg med julmat. Det var den julens julbord som kom som välgörenhet. Mamman grät på kvällen av skammen att vara så lågavlönad att hon fick ta del av de bättre beställdas goda vilja.

Pojken fick ibland ta över sin äldre kusins kläder men det syntes i alla fall i skolan att familjen hade det tufft. Ibland fick pojken stryk av sin bättre bemedlade ”kamrater” som på barns grymma sätt visade sitt förakt för fattigdomen.

 

(Privat foto: Författaren längst ner till vänster)

Fattigpojken från Övre Vasastaden i Linköping kom att växa upp men än idag gör dessa barndomsupplevelser ont att tänka på.

Håkan Juholt gav ett nytt perspektiv på de förändringar som sker i det svenska samhället och som har formligen exploderat i ökade klyftor. I dagens Folkbladet i Norrköping beskriver förskolechefen Karin Pettersson situationen på följande sätt:

- ”Klyftorna har ökat enormt de senaste åren. De barn som har mycket har väldigt mycket och de som har lite har nästan ingenting.” Hon fortsätter att beskriva hur barn inte har ordentliga ytterkläder och att personalen undviker numera fråga barnen vad de fått när de fyllt år för att inte göra saker värre.

Enligt Rädda Barnen så ökar fattigdomen och orsaken är inte svår att räkna ut. Regeringens politik med försämringar i välfärdssystemen där a-kassa och sjukförsäkringen är en viktig orsak. Den fortsatta höga arbetslösheten är naturligtvis grundorsaken till den ökade barnfattigdomen.

Samma fenomen syntes under 1990-talskrisen då under Göran Perssons regering barnfattigdomen nådde höga nivåer. Detta innebär naturligtvis inte att det är acceptabelt i ett civiliserat samhälle att klyftorna ökar på det sätt som sker nu. Framförallt som det är konsekvensen av en medveten politik. De som är redan illa ute p.g.a. arbetslöshet och sjuk ska tvingas in på en låglönearbetsmarknad där de i alla fall inte kommer att kunna försörja sig.

Varje samhälle som vill kalla sig civiliserat måste se till att även de medborgare som har det svårast inte ska lida nöd eller stigmatiseras av fattigdom. Det är inte civiliserat utan en skam när ett samhälle tillåter klyftorna öka på det sätt som skett i Sverige under de senaste 20 åren.

Sedan nyliberala revolutionen slog igenom på 1990-talet med jämviktsarbetslöshet och inflationsbekämpning som centrum för politiken ligger barnfattigdomen på siffror kring 10 procent, dvs. ganska nära arbetslösheten.

Det är glädjande när socialdemokratin till sist tar till sig detta och inser att det är oacceptabelt. Barnfattigdomen är ett sjukdomssymtom på en ökad ojämlikhet och ett tydligare klassamhälle där fattigdom bli ett normaltillstånd för en stor grupp i samhället.

De barn som nu växer upp i fattigdom är märkta för livet och deras föräldrar bär fattigdomens klassmärke oavsett och trots att de är oskyldiga till ett samhälle och en politik där människovärdet mäts i pengar och inget annat.

De fattiga barnen är oskyldiga, men straffas för dogmer och ekonomitalibanernas teorier om incitament och samhällsmodeller.

Det är en skam, varken mer eller mindre. En stor förbannad skam.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson