måndag 21 oktober 2013

Arbetstidsförkortning måste in i den politiska debatten igen

Lena Melin skriver i gårdagens (den 20 okt) Aftonbladet att Reinfeldt och den borgerliga högerregeringens jobbpolitik har rasat ihop. Det är en realitet som ingen kan motsäga, inte ens den mest inbitne moderat. När arbetslösheten är större nu, 2013, än 2006 och rör sig bara marginellt mellan 7-10 procent, dvs. det är en faktisk massarbetslöshet. När var fjärde ungdom går utan jobb är det ett samhällsproblem som bara en självgod högerpolitiker som Reinfeldt kan skryta om och vara nöjd med.

  klocka2

Inte bara Reinfeldts fel

Huvudorsaken till massarbetslösheten är egentligen inte regeringens usla politik, men den har förstärkt eländet och gjort ont värre. Huvudorsaken är den förändring av fokus för politiken som skedde redan på 1980-talet då svenska politiker gav upp den fulla sysselsättningen för låginflationspolitik. När det skedde är det som vi nu betalar med massarbetslöshet. Men en annan viktig orsak är att finna i teknikutvecklingen. IT har exploderat är välkänt och med det har miljontals jobb globalt försvunnit och nu står nanotekniken för dörren.Tillsammans skapar dessa två mänskliga innovationer och uppfinningar en extrem produktivitetsökning.

När exempelvis Skärblacka bruk på ett årtionde ökade produktiviteten så mycket att man producerade dubbelt så mycket med halv personalstyrka betyder det enormt sett ur sysselsättningsperspektivet. När det går åt bara en bråkdel av produktionstimmar för att tillverka en högteknologisk bil jämfört med motsvarande för tjugo år sedan får det också en enorm betydelse för sysselsättningen. När bankpersonal, butiksanställda, mackpersonal osv. ersätts av IT-lösningar betyder det färre jobb är självklart.

Den välkände industrialisten Percy Barnevik sa i början på 1990-talet följande ”Om någon säger åt mig, att vänta två, tre år, så kommer det att bli en helvetes stor efterfrågan på arbetskraft, då säger jag, var någonstans? Vilka jobb? I vilka städer? I vilka företag? När jag sammanfattar det hela ser jag att det är stor risk att dagens 10-procentiga arbetslöshet lätt kan bli 20-25 procent.” (J. Rifkin ”Arbetets undergång, Matteus Media 2001)).

Den välkände managementgurun och professorn Peter Drucker var än mer drastisk när han påstod på fullt allvar att ”arbetets upphörande som nyckelfaktor för produktion, kommer att framträda som kapitalistsamhällets krisartade, ofullbordade affär” (Se Rifkin). Jeremy Rifkin visade i ovan nämnda bok att rationaliseringspotentialen inom låglönesektorn i USA var så hög som 70-80 procent innebär naturligtvis att den vägen inte heller är möjlig för att nå full sysselsättning. Andra lösningar och tankar måste komma in i diskussionen på nytt och därmed i politiken.

Upp med arbetstidsförkortning på bordet

Vi måste börja diskutera arbetstidsförkortning på nytt. Det är det enda vettiga sättet att ta ut den enorma omfördelning, för att inte säga snedfördelning, mellan arbete och kapital av produktivitetsökningen som skett de senaste 20 åren. Vi kan inte ta ut det i löneökningar bara rakt av. Det är dock möjligt att höja skatterna för att ett) uppfylla de behov som finns i samhället två) att löntagarna får sin beskärda del av produktivitetsökningarna.

Faktum är att Ernst Wigforss diskuterade detta när han skrev underlaget för "Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram" redan på mitten av 1940-talet. Han menade att full sysselsättning riskerar en att bli en inflationsbomb, men att det kan undvikas om man tar ut produktivitetsökningarna i sociala förändringar, dvs. välfärdsreformer, och i minskad arbetstid generellt sett förutom löneökningar som är balanserade. Vi gjorde det fram till 1980-talet, men sedan blev inflationsbekämpning överordnad full sysselsättning. Därför ser vi idag en permanentad arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur.

Jag har vid flertal tillfället både i text och föreläsningar beskrivit detta och visat på hur full sysselsättning var möjlig med en samtidigt hanterbar inflation. Mellan 1945-1990 var arbetslösheten i snitt mellan 1-3 procent och då betraktades 3 procent som kris. Men det är intressant att inflationen, rensad från oljekriser och råvarupriser som sköt i höjden pga. Vietnamkriget, var så låg som 5-6 procent. Enligt P O Edin, som var LO:s chefsekonom under senare delen av denna period, var det en hanterbar inflation och ett politiskt val. Enligt Edin var det inte löneökningarna på slutet av 1970-talet och början på 1980-talet som pressade upp inflationen utan tvärtom inflationen som pressade upp löneökningstakten.

(Den intresserade kan läsa en längre analys av detta i min bok "Arbetarrörelsens kris - mellan reformism och marknadsliberalism" där det också finns en längre intervju med P O Edin kring vad som hände när svensk politik bytte fokus från full sysselsättning till låginflationspolitik. Boken kan du beställa direkt av mig på ordochkultur@telia.com 190 kr inkl porto.)

Kapitalismens teknikutveckling

Hur som, arbetstidsförkortning måste komma in i den politiska debatten igen när vi diskuterar full sysselsättning och arbetslöshet. Förstår man inte detta, förstår man inte heller betydelsen av teknikutvecklingen som den moderna kapitalismen har inneburit och dess betydelse för svårigheterna att upprätthålla full sysselsättning även om politiken skulle byta fokus från inflationsbekämpning till full sysselsättning. Det handlar om mindre behov av arbetskraft men också om att våga tänka i nya banor där arbete inte blir det primära i livscykeln utan andra värden ges ökad betydelse.

För första gången i mänsklighetens historia står vi inför en situation där behovet av arbetskraft minskar medan produktiviteten ökar radikalt. En ekvation som inte marknadsliberalerna har något svar på men inte heller den  politiken som socialdemokratin hävdar räcker. Därför är det inget att förvånas över att Reinfeldts havererade jobbpolitiks misslyckande då den enbart är ett symptom på ett långt större problem.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson