Gästskribent: Rasmus Andersson

Att Socialdemokratin befinner sig i en kraftig identitetskris har väl knappast undgått någon. I alla organsiationer som det gungar i måste man ställa sig frågan: "Varför?" "Varför finns vi?" "I vilket syfte?"

När man bildade partiet var det därför att en stor majoritet av befolkningen levde under eländiga villkor och utnyttjades hänsynslöst av de som ägde kapitalet. Som i en bättre saga så gick man samman, bildade sig och tog med demokratiska medel över makten och skapade det välfärdssamhälle vi lever i idag.

Det var dock inte på grund av några slags högre ideal man gick samman. Man gick samman för att det var det enda sättet att få makt och därigenom se till att det fanns mat på bordet. Solidariteten var vårt vapen och reformismen var vårt medel. Detta fungerade just därför att vi slogs för att den stora majoriteten av befolkningen skulle få drägliga livsvillkor.

Någonstans i modern tid verkar det som att vi i någon slag humanistisk yra fått för oss att vi därför slåss för de som har det eländigt. Det är en nobel tanke, men det är inte därför vårt parti finns till.

Ska vi vara det arbetareparti vi utger oss för att vara, då är det löntagarnas villkor vi ska slåss för. De tjänstemän, arbetare och småföretagare som dag ut och dag in tar sig till jobbet och tjänar ihop sin lön och betalar sin skatt. De är dessa som måste kunna känna att de får de bättre med en Socialdemokratisk regering. Det är då de röstar på oss. Och det är då vi kan omfördela makt och rikedom för att stötta och hjälpa den minoritet som har det eländigt.
Om inte röstar de på Moderaterna och stöttar den minoritet som har det bäst!

Gästskribent: Rasmus Andersson, föreningsombudsman på socialdemokratiska partidistriktet. Ursprungligen publicerad i Ny Tid men väl värd att spridas utanför Göteborgs stadsportar. Tack för lånet Rasmus!

Det krisar, kan man säga…

Det är kristider, inte tu tal om annat. Kristider fodrar lösningar annars går det på ren svenska åt helvete. Kriser har en förmåga att leva sitt eget liv.

Titta bara på LHC. Trots ett på pappret gediget spelarmaterial så är det stjärnspäckade laget på väg ner i Elitseriens bottenträsk och när 18 matcher är kvar i grundserien slokar likt en tulpan som inte fått vatten på 14 dagar. Orsaken till krisen vill inte LHC-ledningen se utan gör en och annan senkommen åtgärd som att byta ut en sparkad tränare mot en annan. Grundorsaken är nog snarare att LHC är ett lag utan hjärta och är ett köpelag där varje spelare ser till sin plånbok och inte till laget i första hand.

Kristider som sagt. Se på Kristdemokraterna. Inte är det speciellt kristligt sinnelag som präglar det som sker. En stabschef (är Kd en krigsorganisation??) ägnar sin arbetstid åt skvaller, sladder och förtal. Detta alltmedan ordförande Hägglund ser på. Orsaken till krisen talar man dock tyst om. De mest bigotta och frikyrkliga fundamentalisterna som gör uppror mot Hägglunds anpasslighet till överguden Reinfeldts postulat och därmed utraderar sig själva.

Kristider, kristider och för socialdemokratin kan det knappast bli värre. Det är ingen tillfällig svacka utan en kris som är hela arbetarrörelsens och som har sin grund i att partiet tappat sin identitet och blivit något som det egentligen aldrig var från början.

Småfolkets, arbetarnas, de lägre tjänstemännens; kort sagt partiet för vanliga löntagare som förde en politik som var för de breda lagren i det svenska samhället. En politik som också vann stöd från delar av medelklassen då den var förnuftig och lyfte de som hade det sämst till värdiga levnadsvillkor.

De senaste 20 åren har partiet gnagt på sitt eget förtroendekapital och likt droppen urholkar stenen har socialdemokratin i väljarnas ögon blivit ett parti bland andra med ett enda syfte vinna val till vilket pris som helst då den tidigare tanken att vara ett parti för majoriteten istället blivit ett parti för alla upptänkliga minoriteter och drabbade.

Det har varit än den ena intressegruppen efter den andra men samtidigt har partiet fjärmat sig från sin ursprungliga medborgarbas; småfolket, arbetarna, de lägre tjänstemännen – kort sagt löntagarna. Istället har marknadsliberalism parad med identitetspolitik skapat den kris som nu härjar partiet och som blommat ut i desperat jakt på dess förlorade identitet.

Kris, kris och åter kris. Att LHC krisar har ringa betydelse det är i alla fall bara skådespel och pengar det handlar om. Att Kristdemokraterna förgör sig själva har heller ingen egentlig betydelse förutom för Reinfeldt men när socialdemokraterna förpassar sig själva till bottenträsket i opinionen helt självförvållat är det av största betydelse. Det betyder att bärarna av tanken om ett rättvist och jämlikt samhälle tappar förmåga att förändra och påverka samhällsutvecklingen.

Och i det maktvakuum som uppstår fylls därmed av helt andra politiska krafter som vill se välfärdsstaten och strävan till jämlikhet och rättvisa satta på båten. Det är allvarligt för det får konsekvenser för inte bara miljoner löntagare och medborgare utan det devalverar ett mentalt tillstånd – en längtan, en strävande efter rättvisa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson