Framträdande exemplar av homo sapiens cupidus – Fredrik Federley
Det har skapats en ny människa – en människa som skiljer sig från resten. En människa som har utrustats med en hybris som förväxlats med självförtroende till en människa som är den moderna tidens ”övermänniska”.
Vi kan kalla denna nya människa för homo sapiens cupidus eller homo sapiens sordidus – den egoistiska människan. Den har ”avlats” fram genom gott och väl en generation som har inpräntat budskapet du är alltings mitt och inget annat finnes utom som omgivning eller staffage till homo sapiens cupidus strävande.
Gemene man uppmärksammade denna människotyp först i olika märkliga TV-produktioner. De har hetat ”Robinson”, ”Big Brother” och på senare år exempelvis ”Idol” och liknade där de har utsatt sig för förnedring, spått och spe och förmåtts att t.o.m. visa upp sin arts partningslekar i direktsändning på bästa sändningstid allt med hoppet om att bli den som sist har stått kvar på dyngstackens topp.
Låt oss ta ett exempel på denna nya människotyp. Säg att du är fotbollspelare eller ishockeyspelare. Du har fått din skolning i den förening, men dess tröja känns för trång – du längtar till din personliga framgång och rikedom samt omättlig ära och glans.
När detta inte blir av kommer du tillbaka till din klubb för det är bra för egot, för dig och dina strävanden. Homo sapiens cupidus talar därför aldrig i vi-termer utan bara i jag-form.
Vad homo sapiens cupidus glömmer är att utan laget, föreningen och klubben och alla dess tränare, lagkamrater är du enbart en talang – utan sammanhanget är du inte framgången. För att bli individuellt framgångsrik och duktig krävs ett starkt och tillåtande kollektiv. Inte fasen blir ett fotbollslag med 11 stjärnor som inte interagerar med varandra en framgång. Alla elva kan springa var för sig, men framgång blir det inte, utan snarare hönsgård.
I politiken ser vi samma fenomen. Rösta på mig säger de som driver personvalskampanjer, jag vill bli riksdagsman, jag vill bli framgångsrik jag lovar både ditten och datten. Men, när homo sapiens cupidus kommer till den folkvalda församlingen förmår han eller hon intet om inte kollektivet tillåter det att ske.
Eller var och en får klara sig själv på arbetsmarknaden, vid sjukdom eller arbetslöshet. Homo sapiens cupidus säger sig själv vara stark, nu och alltid, kompetent, kunnig och framgångsrik så han eller hon klarar sig.
De olyckliga av släktet homo sapiens som inte klarar den heliga konkurrensen är helt enkelt inte tillräckligt upp för att möta den nya tidens krav och kommer likt Darwins utvecklingslära – “survival of the fittest” att förgås. Därför blir sjukdom och fattigdom, kort utbildning och andra tillkortakommande bli en för övriga samhällsmedborgare en nyttig läxa.
Homo sapiens cupidus anser att hans eller hennes välstånd är viktigare än allas välfärd. Att homo sapiens cupidus välstånd kostar att en tiondel av samhällets arbetsföra saknar arbete eller att sjuka tvingas till armod är det nya samhällets gudasända ordning.
Så med homo sapiens cupidus kan man undra hur skall då samhälle bli. Var och en för var och en, inte en för alla och alla för en. Var och en får klara sig bäst de kan i det nya skinande homo sapiens cupidus anarkistiska samhälle.
Egoism istället för starka individer i ett stark kollektiv. Egoism istället för omsorg. I homo sapiens cupidus värld blir det inte plats för svaghet, misslyckande eller tillkortakommande. Är det inte så att man tycker att man hört den hyllningskören förut?
Text: Ingemar E. L. Göransson
