När Thåström för andra året på raken gör en februarikonsert så är det en upplevelse utöver det vanliga. Andra konsertupplevelser framstår som ganska ljumma jämfört det som Thåström och hans förstklassiga band bjuder på.
En viktig ingrediens i upplevelsen är gitarrspelet som far från rakt rock/blues i ”Ingen spelar blues som JLP” eller det kaos som avslutar ”Släpp inte in dom” eller den obetitlade instrumental som inledde ”Linnea”.
Kvällens klimax blev ”En kort biografi med litet testamente” och den ångest och alienation som rymdes i kontexten mellan Thåströms text och bandets apokalyps. Att sedan Linköpingspoeten Bruno K. Öijer stegade upp på scenen och sång-reciterade dikten terror var helt följdriktigt med det övriga.
Thåström undvek hela tiden att hamna mitt i strålkastarljuset utan strålkastaren låg oftast på kvällens andre soloartist den obändiga gitarren (Pelle Ossler) som piskade publiken med sina eruptioner och kaotiska fraser.
Scenen var belyst sparsamt och oftast bakifrån så bandet och Thåström kom att var i en relief och motljus som fick effekten att musiken och texterna hamnar i fokus. Jag tror att det var många som blev förvirrade. De som hade kommit för Imperie-nostalgi eller Ebba grön-dito blev ytterst besvikna för vad de möttes av var en stor konstnär som med ton och ord guidade den som var öppen in i ett alienations kungadöme.
Dagen före publicerade lokaltidningen en omröstning när Thåström var bäst. Den övervägande av de röstade menade att det var Imperietiden. Tyvärr missar dessa en konstnärs utveckling och mognad. Det är att förminska Thåström till en 80-talsnostalgi när han har gått vidare och flyttat fram sina skapande gränser långt mer än de flesta svenska musiker förmår.
Vi får hoppas att två års av februarikonserter med Thåström blir en återkommande händelse – en sådan upplevelse varje år är en lisa för själen.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
