Efterlyses ett tydligt alternativ

Det har varit med förvåning som vissa skribenter observerat att Stefan Löfven inte har betytt att socialdemokratin stärkt sin ställning mer än marginellt i opinionen. Aftonbladet gick så långt att man den 15 oktober beskrev situationen som ”Tvärstopp för Löfven”.

 Len McCluskey

Tidningen konstaterar också på nyhetsplats att opinionssiffrorna är i samma nivå som de som partiet hade när drevet mot Håkan Juholt var som värst. En beskrivning som borde göra varje partistrateg sömnlös.

Har då partiet på något sätt dragit några slutsatser av detta misslyckande att återta initiativet i inrikespolitiken. Om man ser till den av partiet presenterade skuggbudgeten gav den ett splittrat intryck. Å ena sidan bra förslag riktade mot det stora problemet massarbetslösheten, men samtidigt beskyllde man högerregeringen för slöseri när den tog upp förslag som tidigare varit i (S)-säck och nu kom i högerns godispåse istället.

Men vad är då det stora problemet för socialdemokratin? Vad gör att man inte kravlar sig ur det ingenmanslands trettio procentiga dike. Naturligtvis spelar det en stor roll att regeringen lyckas trots allt och alla misslyckande att framstå som något märkligt regeringsdugliga trots att man i praktiken inte gör speciellt mycket och problemen växer på område efter område. På områden som arbetslösheten och sjukförsäkringen är de monumentala.

Man skulle kunna beskriva situationen politiskt som att Löfven har straffspark och målvakten Reinfeldt har gått ut för att förfriska sig. Domaren blåser och Löfven missar inte bara målet utan även bollen som fortsätter att ligga still. Detta samtidigt som den socialdemokratiske ledaren sätter sig pladask på sin bak då han halkar i det förrädiska marknadsliberala gräset.

Kort sagt, socialdemokratin, trots de uppenbara problemen högerregeringen har, ej förmår att formulera en politik som är ett verkligt alternativ utan det blir enbart smärre justeringar då partierna fortsätter i praktiken upprätthålla konsensus om grunden för det politiska elände vi lider av.

Den satiriska Grönköpings Veckoblad (nr 8/2012) beskrev detta förhållande sålunda

"Till en förhoppad framgång under kommande år bör också bidraga, att regeringen genom att övertaga de väsentligaste värderingarna hos Socialdemokraterna gjort det åtagligt svårt för hr Löfven (S) att i egentlig mening opponera sig mot regeringspolitiken, då ju denna i stort torde vara identisk med den, som hr L. (S) själv skulle bedriva, därest han sutte å statsministertaburetten, om så skulle vara fallet; ännu ha ju Socialdemokraterna ej helt hunnit taga till sig tillräckligt mycket av Moderaternas gamla ståndpunkter för att å dessas grundval kunna bedriva en slagkraftig oppositionspolitik."

Det Gunnar Ljusterdal med sin giftiga penna beskriver är inget annat än denna politiska förbannelse som kallas ”triangulering”. En politisk företeelse som utgår från att samhället i dag inte är ett klassamhälle och därmed saknar klassintressen. En missuppfattad samhällssyn där alla är medelklass och därmed skulle tycka och tänka ungefär likadant. Därför måste kampen om marginalväljaren bli det primära och intet som kan störa denna imaginära medelklass av storstadssnitts känsliga psykiska välbefinnande får förekomma.

Man kan uttrycka samma sak men mer politiskt eller om man så vill analytiskt; ”men överallt hade det etablerats en konsensus kring mitten som berövade medborgarna möjligheten att välja mellan politiska program med genuint olika innehåll.” Den som skriver detta är den världskända statsvetaren Chantal Mouffe och gör det som en förklaring till att denna ovan beskrivna flykten till mitten öppnar dörren för högerextremister. I detta konkreta fall österrikiska FPÖ, men samma sak gäller exempelvis SD i Sverige eller EDL i Storbritannien.

Mouffe beskriver också hur det politiska och demokratiska samtalet förtvinar i en sådan politisk miljö. Hon skriver ”när det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (Båda citaten från Mouffe är från ”Om det politiska” sid 69, respektive 65).

Socialdemokratin och därmed hela arbetarrörelsen befinner sig i en djup kris som grundar sig i förbrukat förtroende. Under flera årtionden har partiet anpassat sig mot höger och anammat marknadsliberala postulat i olika former. Partiet har inte förstått att lyssna till sina egna gräsrötters missnöje. Röster som drabbats av den politik som vi nu efter sex år med Reinfeldt se slå ut i full blom. Det må varit en politik med mer aptitliga förtecken som drevs av socialdemokratiska regeringar efter Bildt. Men som likt Tony Blair i Storbritannien inte gjorde upp med Thatchers politik har den svenska socialdemokratin ännu inte gjort upp med vår egen snart 25-åriga New Labourperiod.

I lördags demonstrerade ca 200.000 människor i London, 10.000 i Glasgow och i Belfast genomfördes en historiskt sett en av den mäktigaste manifestationerna på årtionden. Det var demonstrationer riktade mot den sittande höger-liberala regeringens nedskärningspolitik.

Vid demonstrationen talade bl.a. Len McCluskey ledare för det största fackförbundet Unite. Han sa bl.a. ”Bröder och systrar, ha modet så att vi likt lejon resa oss och kämpa, kämpa och åter kämpa för en bättre värld.” Då skall vi vara medvetna om att McCluskey inte är någon himlastormande revolutionär utan en högst bekymrad socialist av ett snitt vi känner från vår egen svenska mylla.

Han krävde också tillsammans med många andra fackliga ledare att det brittiska LO skall organisera en generalstrejk mot den sittande högerregeringens angrepp på välfärden och det som finns kvar av densamma efter årtionden av marknadsliberala ”reformer”.

Vad svensk socialdemokrati behöver är en utopi för hur vi vill samhället skall se ut om 20-30 år, men också, och därmed en strategi hur vi förändrar det som nu liknar alltmer ett ”befäst fattighus”. Dags att släppa bromsarna och lämna rädslans politik och istället formulera tydliga alternativ som tvingar därmed högern också att uppge sitt eviga triangulerande och istället förhålla sig till arbetarrörelsens strävanden.

Det är den enda möjliga och framkomliga vägen upp ur det trettio procentiga diket. Någon annan väg finns inte.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Från kris till kris till undergång….

Vi lever i en spännande tid. Vi lever kanske i den mest mest spännande av tider sedan romarrikets undergång. Detta må låta märkligt, t.o.m. morbitt om man ser vad som följde av kaos och krig efter Pax Romanas ca 200 år av fred var slut.

Frågan är om vi ser en likartad om än inte parallell utveckling i vårt eget historiska skede. Vi kan inte själva avgöra det men det finns anledning att fungera kring detta. När vi talar om historiska skeden sker de oftast omärkligt men byggs upp i ett dialektiskt förhållande av motsättningar som sedan ”löses” med mer eller mindre våldsamma medel. Det här visade filosofer som Hegel och Marx på vid upprepade tillfällen och det är väl få som motsätter deras historiska tolkning 2011.

Europa har varit i krig oavbrutet sedan 1000-talet och fredliga epoker är kortare och färre än de fredliga. De arma plågade europeiska folken har fått leva i en slaktbod av sällan sedd historisk omfattning.

I grunden har det hamnat om konflikten mellan olika ekonomiska system i de existerande samhällena. Efter Pax Romana bröt antiken, eller rättare slavsamhället samman och feodalismen, som vi kallar medeltiden, plöjde ner Europa i dubbel bemärkelse med sina uppfinningar och innovationer som förändrade omständigheterna fullständigt och genombrytande hela den mänskliga tillvaron.

Vi såg hur industrialismens första steg krossade den franska nobilitetens samhälle, dvs det feodala ekonomiska systemet, och embryot till den industriella revolutionen bröt igenom. Det är enormt komplicerade orsakssamband, skeenden och motsättningar som förändrar förutsättningarna så att politiken kommer i takt med den ekonomiska utvecklingen.

Att den ekonomiska utvecklingen som den ser ut idag inte ligger i linje med den politiska är ett faktum som få motsäger. Den nyliberala hegemonin gör ont värre genom att den söker lasta över den ekonomiska sammanbrottet på de som arbetar medan exempelvis bankerna som lånat ut enorma summor till grekiska spekulanter nu riskerar att förlora allt. Det grekiska dramat (och dess upprepning nu i Italien, Spanien, Portugal och på Irland) påminner i mångt och mycket i sin dramatik om ett känt tändsticksimperium som gick från solid varukapitalism till finansspekulativ dito.

Vi vet resultat Krueger såg ingen utväg ur spekulationscirkusen utan tog sitt liv och imperiet föll samman precis som en gång det mångfaldigt större romerska hade gjort.

Det är inte frågan om när Grekland tvingas att lämna Euron utan snarare vilka följder det får. Risken för en malström av okontrollerade händelser likt de som utlöste 1:a världskriget är omöjliga. Annars starka länders banksystem hotas av kollaps och för att undvika detta måste staterna själva stötta med miljarder som man idag inte längre har. Själva finanskapitalismen och dess avskiljande från varuproduktionen är ett tecken på att det kapitalistiska ekonomiska systemet inte fungerar längre.

Däremot finns för handen en omfattande arbetslöshet där den nyliberala teorin om låglönearbetsmarknadens välsignelse kommer att inte längre ha utrymme då de välavlönade måste ta den ekonomiska smällen för att rädda banksystemet, dvs. för kreditsystemet utan vilket den kapitalistiska systemet inte kan existera.

Vad vi ser kan vara det som Marx beskrev som de inneboende motsättningarna i den mogna kapitalismen som kommer att leda till att den faller samman under trycket av sina egna inre motsättningar.

Situationen innebär att det inte längre möjligt mer än tillfälligt söka höja konsumtionen då produktiviteten ökar så dramatiskt och med framväxten av IT först och nu den kommande nanotekniken kommer att innebära att alltfler blir utslagna från industriarbetet och att allt färre producerar allt mer. Kort sagt det producerade mervärdet fördelas allt ojämnare vilket leder till ökade klyftor och att allt färre har möjlighet att köpa de alltfler produkterna vilket i sig leder till allt oftare och allt djupare kommande ekonomiska kriser.

Lever vi i en tid då kapitalismen som vi känner den håller på att gå under och ersättas av ett annat ekonomiskt system tack vare att IT och nanoteknik och det som står bakom där av innovationer och uppfinningar.

Karl Marx har bespottats och förlöjligats av de borgerliga ekonomerna och politikerna men hittills har grunden i hans tankar och analys stämt även om han naturligtvis inte kunde förutsätta allt som skett de senaste 200 åren.

Men att de återkommande kriserna och det faktum att Europa inte bara befinner sig i en ekonomisk kris av ett allvarsamt slag utan också en politisk kris. Vad som saknas är en stark arbetarrörelse men den har försvagats på allvarligaste sätt genom new labour erans dikeskörning. Det kommer att göra transformationen från en icke längre fungerande och allt oftare och svårare krisande kapitalism till nästa utvecklingsfas i den mänskliga historien riskerar att bli svårare än nödvändigt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson