Gott nytt år!

Jag ber att få önska mina läsare och alla andra ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!

Linköping 31 december 2009

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

00-decenniet IV: Den kommersialiserade kulturpolitiken

57 Channels (And Nothin´ On) sjöng Bruce Springsteen för nästan 20 år sedan och det skulle kunna vara temat för denna betraktelse av utveckling av kulturpolitiken under 00-decenniet i allmänhet och framför allt av mediesituationen.

(Folklig kultur: “Sleven” med Ewa Carlsson och Roland Janson spelas på torget i Vimmerby i mitten på 00-decenniet)

Det är väl i häradet 50-talet kanaler som de flesta har idag. Dessa TV-kanaler fylls med infantila frågelekar och TV-shop på dagarna. Program som har som syfte att fylla ut sändningstiden och, även om det inte är öppet utsagt, förvandla människor till konsumenter på en evigt växande marknad.

Förnedringstelevision

Vi har under de senaste tio åren sett hur dum-TV som har haft som syfte att trakassera deltagarna och förnedra deltagarna växa i omfattning. Idol, Big Brother, Robinson, Bonde söker fru, Ensamma mamman och nu senast Paradise Hotel har förvandlat TV-mediet till ett tittskåp där vi ska frossa i andras tillkortakommande och kittlas med kopulerings-TV som inte står långt efter kabelkanalernas porrfilmsutbud fast nu är det på riktigt. Deltagarna eggas till att pippa i direktsändning – allt för att få sina 15 minuter av ”fame and glory”.

Kulturpolitiken har liksom media utvecklats till en privatiserad marknad. De små inslag som tidigare funnits av kollektivt stöd till löntagarnas kultur och kultur på arbetsplatserna har i stort försvunnet. De folkbildande ambitionerna har samtidigt försvunnet ur TV-tablåerna som ett resultat av samma privatiseringsiver i kulturpolitiken och marknadsfundamentalism. TV-tittarna ska inte bara köpa reklambudskapet de ska också vara de som bär fram det i att de ska vara deltagarna i de olika gladiatoriska produktionerna.

Den borgerliga politiken har i o m den ”nya” kulturpolitiken förvandlat kulturpolitiken till ett verktyg för den kommersialiserade och individualiserade kulturkonsumtionen. Ett rättvist betyg på den nuvarande kulturpolitik har den sittande kulturminister själv gett när hon säger “ordet kultur leder tankarna till symfoniorkestrar och sådant som alla kanske inte är intresserade av”.

Lena Adelsohn Liljeroth måhända vara en högborgelig högerpolitiker och under hennes regim har kulturpolitiken gått från ljummet ointresse till marknadsfundamentalism.

Jag var verksam på LO som kulturpolitiskt ansvarig under större delen av årtiondet. De socialdemokratiska kulturministrarna hade som jag uppfattade ringa stöd för eventuella ambitioner att fördjupa kulturpolitiken i den riktning som de tidigare kulturutredningarna pekat på.

Vår tids gladiatorspel

Den nyliberalt färgade tredje vägens Giddens och Blair-inspirerade politiken lämnade ringa plats för en progressiv och demokratibaserad kulturpolitik. En konsekvens var naturligtvis när LO beslutade att lägga ner sina kulturpolitiska ambitioner 2007. Det innebar också att högerns kulturpolitik fick fältet fritt då en demokratisk och progressivt färgad kulturpolitik kom att sakna en samlad röst och motvikt.

Det genomgående i kulturpolitiken som den utvecklats under decenniet är att kultur har förvandlats till en privat konsumtion på en kulturmarknad där den högljuddast säljer mest. Därför har kulturpolitiken fått yttringar som dum- och förnedrings-TV. Likheten med romarrikets sista dagar och dess gladiatorspel är slående. En allt sjukare samhällsordning visar upp allt sjukare symptom. Även om vi inte handgripligen slaktar människor för ”kicken” och kittlingen likt romarriket så gör vi det symboliskt, även om ett amerikanskt TV-bolag just i detta ögonblick driver en juridisk process att få visa avrättningar i direktsändning.

I dag producerar inte TV-mediet högkvalitativa TV-serier längre som under perioden fram till 1990-talet. Produceras TV-serier i dag är de av det lätta slaget eller dessa evinnerliga deckare som vattnar ur exempelvis Sjöwall-Wahlöös samhällskritiska Beck-figur. Orsaken till att inte det längre görs högkvalitativ TV-teater eller serier som Hedebyborna, Markurells eller Söderkåkar är inte ekonomiska i första hand utan rent kommersiella vilket får konsekvenser för samhälls- och människosyn.

Kulturpolitiken med sin kommersialisering för med sig en kommersialiserad syn på människan som reduceras till en konsument på en marknad. Men detta medför också att den kommersialiserade människosynen manifesteras allt tydligare. En sådan kommersialisering i ett alltmer rövarkapitalistisk samhälle innebär att människosynen blir därmed allt mer fascistiserad i sin grund.

57 Channels (And Nothin´ On) var Springsteens reflektion för snart 20 år sedan. Jo, det är massor på alla dessa 57 kanalerna men det är inget värt ur ett perspektiv som har respekt för människan och respekt för andra människor.

Tvärtom, TV idag fungerar som en indoktrineringsmaskin för att skapa konsumenter och producera den egoistiska konsumenten istället för den samhällsmedvetna ansvarstagande medborgaren som har sin naturliga plats i ett kollektiv samhälle där vi alla har ansvar för varandra – den apolitiska konsumenten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare inlägg i serien om 00-decenniet:

I. Det politiska eländet

II. Musiken blandtitaner, pirater och återutgivningar

III. När vi började leva på nätet

 

FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för ALLA! Skriv på uppropet och sprid det vidare!