Viktiga lärdomar av avtalsrörelsen

Avtalsrörelsens är ännu inte avslutat, men det finns viktiga erfarenheter för fackföreningsrörelsen att dra och det redan nu. I och för sig har man nått det så kallade ”märket” och industrin har en gång fått vara löneledande. Något som kan diskuteras det visa i, men detta är inget nytt eller omstörtande då det varit så i årtionden.

Transportbasen Lars Lindgren, en av flera strejkledare 2013

Det som däremot är mer tydligt i denna avtalsrörelse har direkt relation till den gren av samhällslivet där facken har minst vana att hantera - ett långvarigt borgerligt regeringsinnehav och vad det betyder för fackens rörelsefrihet och styrka.

Det första Reinfeldts regeringen gjorde var att angripa och oskadliggöra a-kassan. Konsekvensen blev en flykt från de fackliga kassorna och därmed också facken själva med alla konsekvenser av försvagad kraft genom lägre organisationsgrad vilket i sin tur gjorde facken mindre benägna att ta konflikt. Att sedan också LO misslyckades totalt med sin samordnande roll genom grava felprioriteringar där minoritetsfrågor fick fokus istället för klassens löntagarintresse.

2013 års avtalsrörelse har betytt ett skifte som kommer att få stor betydelse framledes. Inte självklart, men med en stor sannolikhet. Vad som är viktigt med avtalsrörelsen är att dess fokus har inte enbart legat på de rena ekonomiska utfallet, det var mer eller mindre redan klart genom den mer eller mindre stora acceptansen av det nämnda ”märket”.

Utan den viktigaste frågan har istället varit om hur man ska hantera i avtalen konsekvenserna av politiska beslut som i fallet med Lex Laval. Arbetsgivarna har varit tydligt emot att släppa ifrån sig denna lagstiftning som betytt ett klart övertag över löntagarnas rättigheter. Lex Laval har därmed helt förändrat maktbalansen till arbetsgivarna fördel.

Fackföreningsrörelsen har i årets avtalsrörelse fått se hur politiska beslut har förändrat villkoren för förhandlingarna mellan parterna och eftersom facken på grund av politiska beslut de inte kunnat påverka blivit därmed tvungna att ta till stridsåtgärder i större omfattning än vad som vad varit vanligt på svensk arbetsmarknad där samförstånd tidigare var förhärskande.

Med högerregeringen inne på sitt sjunde år och snart åttonde har också arbetsgivarna blivit allt mer militanta i sitt hävdande av sina intressen medan på andra sidan förhandlingsbordet har facken få inse om de skall ha en möjlighet att hävda medlemmarnas villkor och klassintressen finns inget val än att svara med samma mynt. Det vill säga varsla och utlösa konflikter för att vinna.

Byggnads, Transport, Elektrikerna och nu senast Kommunal har gemensamt att frågan om medlemmarnas anställningstrygghet har blivit av noll och intet värde genom politiska beslut fattade av högerregeringen. En viktig slutsats blir därmed att med en borgerlig regering likt Reinfeldts finns inte utrymme för samförstånd, utan löntagarna, och då främst arbetarna inom LO:s förbund, tvingas att ta till konfliktvapnet då samförståndet blir blott en saga med en slik regering.

En följaktlig slutsats blir naturligtvis att med en fortsatt högerregering 2014 blir möjligheten till att utan konflikter hävda löntagarintresset än mindre. Vi kan ha, liksom facken ska ha, synpunkter på den socialdemokratiska politiken och att den har uppenbara brister i sin utformning och till delar av sitt innehåll. Det går att ändra på om facken tar på allvar att engagera sig mer än formellt i politiken. Facket måste inte bara var en medpassagerare som under tidigare LO-ledningen utan den "vänlige pådrivaren" som Tage Erlander sa en gång. Det är som den brittiske fackföreningsledaren Len McCluskey sa i en intervju jag gjorde med honom angående hans förbund Unites medvetna uppträdande för att öka inflytandet i Labour.

- Vi är skyldiga alla dem av våra medlemmar som ser Labour som sitt parti trots dess brister att försöka få gehör för våra värderingar.

Facken måste bli väsentligen en stark kraft för en rakare politik som inte sneglar så mycket på mitten och marginalgrupper utan ser mer till klassintresset. Gör inte facken det så kommer årets avtalsrörelse bara bli en prolog till en långt mer konfliktbenägen arbetsmarknad där fackens kamp för sina medlemmars intresse blir alltmer en kamp på liv och död.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Solidaritet med Transportarbetareförbundet

Vid lunch utbryter Transportarbetarförbundets strejk om inget oförutsett händer. Nu kommer arbetsgivarehetsen mot Transports medlemmar och förbundets ledning ta fart. Självklart kommer konflikten att svida i skinnet på arbetsgivarna som vägrar skriva ett rimligt avtal för förbundets medlemmar. Men en strejk ska svida i skinnet och plånboken, det är ju själva syftet för att kunna vinna bättre villkor.

Lars Lindgren, Transports ordförande leder en viktig strejk

Vad gäller konflikten då? Inte bara lönevillkoren, även om de är viktiga, men det finns andra minst lika tunga frågor. Om man frågar Transportmedlemmen i Borås Mats Beausang,  så får man nedanstående svar som idag var publicerat på Aftonbladets kommentatorsfält.

”Arbetsgivarna vill helt bestämma över arbetstidsförläggningen, ingen övertidsersättning, utan facklig insyn. De vill separera budbilsavtalet så de kör på ackord (som taxi), de vill skrota utlandsavtalet, införa 12 månaders provanställning, kunna sparka dig ena dagen för att ersätta dig med billigare arbetskraft dagen efter o.s.v.. Tro inte att det handlar om 700 eller 800:- utan det Transport slåss för nu är våra medlemmars, och i förlängningen era rättigheter på er egen arbetsplats." 

Det står alltså mycket på spel när Transport nu utlöser sin strejk klockan 12.00. Att inte stödja Transport och transportarbetarna är ett svek. Hela arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen måste som en man ställa sig solidariskt med förbundet, dess medlemmar och strejkens mål.

Allt annat är ett stort, oförlåtligt svek! Solidaritet och inget annat gäller!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson, tidigare medlem i Sv. Transportarbetareförbundet under nästan 20 år.

ILO: Lavallagstiftningen bryter mot FN:s fackliga rättigheter

 

En rejäl örfil skulle man kunna säga! FN:s organ för arbetsmarknad ILO har underkänt regeringens lagstiftning som togs av riksdagen och den borgerliga regeringen efter EU-domstolens Lavaldom.

ILO säger i sitt uttalande att den strider mot internationella konventioner som Sverige har antagit vad det gäller facklig föreningsrätt och inte bara det utan också mot fackets förhandlingsrätt.

Det är speciellt de begränsningar som lagstiftningen har gjort vad det gäller fackets rätt att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal hos gästande utländska företag som är kritiserade. Dessa begränsningar i regeringens lagstiftning strider direkt mot ILO:s konvention 87.

Men det räcker inte med detta, ILO uppmanar regeringen att ändra lagstiftningen så den stämmer med ILO:s konventioner samt kompensera Byggnads och Elektrikerna med de tre miljoner som de tvingades att betala till det lettiska företaget Laval. Alltså ett i högsta grad ohemult och felaktigt skadestånd enligt ILO.

Det är ingen rolig läsning som FN-organet har serverat regeringen att ta ställning till. I praktiken har regeringen hamnat i samma antifackliga division som länder som Nordkorea, Burma och andra diktaturer i lite varstans på vår jord där fackliga strävanden förföljs. Detta även om inget fysiskt våld förekommit så har regeringens lagstiftning gjort våld på de grundläggande fackliga rättigheterna som löntagarna har enligt FN.

För fackföreningsrörelsen är det en viktig seger rent politiskt. Den visar på att man hade rätt från början ute i Vaxholm och den visar att kamp mot de antifackliga politiska strömningar som regeringen representerar och EU-domstolen är värda att föra.

Hittills har Laval och andra antifackliga domar i EU och för den delen även här hemma var mest frågan om juridik, men i grunden är det politik det handlar om. Det handlar också om den grundläggande samhällsmotsättningen mellan klassintressen; mellan arbete och kapital och därför måste facken nu när de vunnit denna juridiska seger agera politiskt. Om fackets seger i sak skall bli verklighet och regeringen, och i ett längre perspektiv EU-domstolen, tvinga till att ändra lagstiftningen på det sätt som ILO pekar ut och som är ett fackligt intresse måste fackföreningsrörelsen agera politiskt.

Sker inte detta är seger i ILO bara en tom Potemkinkuliss. Det är dags för politiskt agerande, mobilisering av medlemmarna, upplysning och folkbildning, demonstrationer för de fackliga rättigheterna, krav på socialdemokraterna och oppositionen i övrigt att vid ett regeringsskifte undanröjer skamfläcken som ILO pekat på osv. Förhandlingarnas tid är över för vart fall stunden utan nu gäller de blanka vapens strid.

Utan ett klart och entydigt politiskt agerande så blir ILO:s uttalande bara ett papper bland andra, men med ett slikt agerande ett starkt vapen mot kapitalets och nyliberalernas maktambitioner. Men bara då.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Svartlistningsskandal

(Foto The Observer)

Träffa idag av ren tillfällighet en av RMT:s organisatörer Steve Hedley när jag var på RMT:s förbundskontor. Hadley har de senaste dagarna blivit uppmärksammad här i Storbritannien för att är en av tusentals fackligt aktiva arbetare som de facto stått på en svart lista över oönskade arbetare ute på arbetsplatserna.

Varför då kan man undra? Orsaken enligt den 18-sidiga dossiern som har avslöjats så deltog Hedley i en demonstration mot det brittiska nazistpartiet och att han var fackligt aktiv som byggnadsarbete.

Hedley gick utan jobb i fyra år och driver nu saken i domstol tillsammans med andra som drabbats av svartlistningen. Alltså för att Steve Hedley utövat sina demokratiska rättigheter, demonstrationsfriheten, organisationsrätten och rätten till fackligt engagemang ställdes han utan försörjning av arbetsgivarna.

Allt avslöjades när en på arbetsgivarsidan berättade om listan för media och allt uppdagades. Sedan kom polisen att beslagta hela register hos det konsultföretag som i hemlighet sålt uppgifter om enskilda arbetares aktiviter till den som betalade för att få uppgifterna.

Intressant för oss i Sverige är att enligt The Observer så är Skanskas brittiska dotterbolag en av de som köpt uppgifter om arbetare och därmed varit delaktiga i svartlistningen. Uppenbarligen har också de skyldiga, Consulting Association, hade i sin databas 3.200 namn med uppgifter om vilka möten, aktiviteter osv. de ägnade sig åt. Bland användarna fanns förutom Skanska bland de största byggentreprenörerna på de brittiska öarna.

Skandalen är faktum och nu hoppas Steve Hedley på sin dag i domstolen. Man kan ju fråga sig om samma ”sedvänja” att svartlista besvärliga arbetare finns även i Sverige särskilt med tanke på att Skanska har fingrarna i den engelska smutsbyken. Något för Byggnads och övriga byggfack att kolla måhända.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Nyliberalernas ljusa idéer leder till mörker

Det har dykt upp företag på den svenska arbetsmarknaden som erbjuder arbetskraft efter principen lägsta dagspris. Johan Norberg, nyliberalismens främste riddare av den sorgerliga skepnaden, vill ta bort rätten till semester utan det skall vara i bästa fall något för parterna på arbetsplatsen eller i sämsta fall arbetsgivarens högst privata beslut.

Båda företeelserna är motbjudande och naturligtvis ett hot mot alla löntagares vunna rättigheter. Men det är inte bara det utan företeelserna och förslagen ligger i linje med den högeroffensiv som löntagarna har varit utsatta för under de senaste 20-30 åren.

Efter kriget byggdes det upp välfärdsstater i de flesta europeiska stater. De hade lite olika utformning men de var försök, mer eller mindre lyckade, att förändra existerande förhållanden som annars kunde ha utvecklats till social oro och extremism åter igen.

Detta förde med sig i länder som Sverige och Storbritannien att staten och det offentliga fick en kraftigt ökat roll. Nu byggdes välfärdsstaten med en stark offentlig sektor och ökad jämlikhet.  Men det innebar att makten förflyttades successivt från de stängda bolagsrummen till de öppna demokratiska församlingarna.

Bolagshögern kände sig hotad

För bolagshögern som varit van vid att bestämma i eget majestät var detta naturligtvis högst motbjudande. Men man kunde knappast säga att man ville minimera demokratins räckvidd utan började tala om marknaden som demokratins bästa exponent. Det vi inte köper vill vi inte ha är en beskrivning av det nyliberala konceptet för att rulla tillbaka välfärdsstaten och demokratin.

En förutsättning för demokratin och för att den skall ha ett verkligt innehåll är engagemang hos medborgarna. Men med ökad kommersialisering och ekonomism minskar engagemanget utan politiken och därmed blir demokratin blir uteslutande en fråga om ekonomiska resurser hos enskilda medborgare. Medborgarrätten börjar stavas pengar och rätten blir ett tomt skal.

Egoismen som politiskt system

På detta sätt skapas egoismen som politiskt system och demokratin blir en formalistisk företeelse som inte skapar särskilt mycket engagemang utan väcker snarare en förströdd gäspning hos de allt mer av sina förväntningar svikna medborgare.

De som får betala denna utveckling mot ett icke-empatiskt samhälle är löntagarna och då främst de som inte är 100 procentigt produktiva i den givna stunden. Ett samhälle där det gäller att vinna eller försvinna skapas och därmed blir det nyliberala samhället en fascism i kostym utan nackskott men med acceptans av att svaghet leder till mänsklig undergång.

Arbetskraft till salu till lägsta dagspris, propåer om indragna rättigheter, sjukförsäkring som sorterar ut och a-kassa som leder till de fattigastes slavarbetsmarknad är då en logisk tågordning bort från välfärdsstaten och demokratin som de engagerades samhällsmodell.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs gärna min bok om nyliberalismens offensiv mot välfärdsstaten och arbetarrörelsens kris. ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” kan beställas direkt från förlaget med 30 procents rabatt plus porto. E-posta din beställning till ordochkultur@telia.com .

För ytterligare information om boken se här.

Kollektivavtal och upphandling

Den 10 mars beslutade riksdagen att kollektivavtal skulle kunna krävas vid offentlig upphandling. Beslutet var inte enhälligt utan regeringen förlorade den symboliskt viktiga frågan. Regeringen menade att det ger konkurrensfördelar för stora företag att lägga anbud eftersom de ofta har kollektivavtal tecknade. Regeringen menade också att det inte är lika tecken mellan dåliga arbetsgivare och frånvaron av kollektivavtal.

Naturligtvis behöver inte en seriös arbetsgivare vara sämre för att han eller hon inte har kollektivavtal. Men man kan ju undra varför en seriös arbetsgivare inte skall teckna kollektivavtal, det finns faktiskt ingen anledning till att inte ha kollektivavtal. Det kan i och för sig vara en soloföretagare som inte behöver ha kollektivavtal vilket säger sig själv men så fort det finns anställda så är det enligt min uppfattning lika självklart att det finns ett kollektivavtal som garant för en just behandling av de anställda och att anbudsgivaren inte får uppdraget p.g.a. lönedumpning.

Det är svårt att förstå den borgerliga argumentationen mot att kollektivavtal skall kunna krävas vid upphandling. Det måste väl vara ur det offentligas perspektiv vara självklart att den som vinner en upphandling inte gör det på grund av dåliga villkor för personalen som skall göra jobbet eller tack vare användandet av anställda med oklara arbetsvillkor, anställningsförhållanden eller t.o.m. svart arbetskraft.

Kvaliteten på hur jobbet genomförs måste vara självskriven än mer som det är skattebetalarnas pengar det handlar om. Det finns mycket sanning i det gamla uttrycket om något är för billigt är det också. Självklart om ett vårdföretag som inte betalar rimliga löner eller har anställningsvillkor som gör att det blir svängdörrarnas verksamhet inte heller gör ett bra jobb även om de är billigast. Billigast oftast tack vare frånvaro av kollektivavtal.

Seriösa företag som sköter sig och har kollektivavtal, rimliga anställningsvillkor och följer lagstiftningen missgynnas när oseriösa anbudsgivare vinner upphandlingar. I vems intresse är det att missgynna de seriösa företagen, inte kan det vara i kommunens eller landstingets intresse, inte heller brukarnas intresse, inte ens skattebetalarna kan tycka att deras surt förvärvade skattepengar används på ett sådant vis och hamnar i fickorna på oseriösa företagare.

De allra, allra flesta företagare är seriösa. Därför är de inte heller motståndare till kollektivavtal. De vet att det är en garant för inte bara arbetsfred utan också för ordning och reda och inte minst justa konkurrensvillkor.

Det är därför svårt att förstå varför den borgerliga regeringen och borgerliga politiker är så emot att kollektivavtal skrivs in i upphandlingsvillkoren. Men, nu har riksdagen sagt sitt och regeringen Reinfeldt gjorde ett generande nederlag i ytterligare en fråga.

Må vara glädjande men det viktigaste är att nu kan våra folkvalda ute i kommunerna och landstingen med riksdagens stöd kräva kollektivavtal vid alla upphandlingar av offentlig verksamhet. Och, jag förutsätter att våra folkvalda garanterar att så ska bli så långt de förmår att påverka detta!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Brittiska fack ställer krav på Labour

Len McCloskey är generalsekreterare för Storbritanniens största fackförening; Unite. Förbundet bildades 2007 genom en sammanslagning av Amicus och Transport & General Workers Union. Förbundet som har 2 miljoner medlemmar organiserar arbetare inom byggsektorn, transport och industri i första hand.

 

Nyvald, men ingen duvunge

Len McCloskey som valdes i slutet av förra året är en välkänd facklig profil i Storbritannien efter att ha varit aktiv inom facket sedan 1970-talet. Han är också en av de mest stridbara av brittiska fackliga ledare. Att få en intervju med McCloskey har stått länge på ”att-göra-listan” för min del eftersom han har mycket att berätta och är en av de mest intressanta på den fackliga arenan i Storbritannien idag .

I början av februari 2011 hade jag lyckats få honom att ta ge mig en halvtimme av hans tid. McCloskeys almanacka är givetvis mer än fulltecknad, men det är en avslappnad och mycket vänlig generalsekreterare som kommer några minuter sent till sitt kontor på sjunde våningen i Unites kontorshus i centrala London på 128 Teobald´s Road i Holborn.

Huset som har den sedvanliga brittiska patinan känns vara fyllt av aktivitet. I lobbyn sitter fackliga aktivister som skall på ett möte och människor kommer och går hela tiden, men på den sjunde våningen där generalsekreteraren har sitt kontor är det väsentligt lugnare och sekreterarna håller på med sitt i ett hav av papper precis som det ofta är på en facklig expedition var än i världen du kommer.

- Det var ingen överraskning att jag blev vald, säger Len. Jag var favorit och det var mina långa erfarenhet och den bild som medlemmarna har av mig som en någon som står för principer.

Fackförening som “fights back”

- Jag vill skapa en kämpande fackförening och det vill medlemmarna höra. Men samtidigt uttrycker han oro över att valdeltagandet i valet till generalsekreterare engagerar så få medlemmar. Endast 16 procent deltog vilket Len menar är ett bekymmer. När valen av förtroendevalda sker på lokal nivå så deltar ca 70-80 procent av medlemmarna, men sedan Thatchers regering genomdrev en lagändring att val av ledande funktionärer måste ske i slutna val med valsedlar så har valdeltagande sjunkigt från ca 80 procent.

- Thatcher påstod att lagändringen var för att stärka demokratin. Syftet var att använda högerpressen för att påverka valresultatet, menar McCloskey. Under valet så drev högerpressen en kampanj mot mig och för mina motståndare som blev allt tydligare höger i sina uppfattningar. Trots det blev valet en jordskredsseger för Len McCloskey.

-Jag står för en fackförening som tar upp kampen mot nedskärningarna och försämringarna. Jag står för ett Unite som ”fights back” som han uttrycker sig.

Landet “Till Salu”

Brittiska fackföreningar har stora problem med låg organisationsgrad och hur vill McCloskey möta den långa perioden av nedgång?

- Den låga organisationsgraden (ca 30-35 procent för hela brittiska fackföreningsrörelsen) beror delvis på nyliberalismen, men också på industrins nedgång. Det var en period där det var en ”Till salu”-skylt över hela landet.

Att McCloskey är bekymrad är uppenbart. Men han menar att det inte är så enkelt utan följderna av Thatcher och nyliberalismen har givet andra svårhanterliga problem.

 

“….ny sorts politiker, de vet inget om fackföreningens verklighet, våra problem och våra värderingar…”

 

- Vi kan ha en industri med 1.400 man. Då är det vanligt att 700 är anställda och medlemmar i Unite medan de andra 700 är antingen daglönare och från bemanningsföretag[1] och de har inga rättigheter och usla villkor och är ytterst sällan med i fackföreningen.

Hur möter då Unite detta? Finns det möjligheter att förbättra situationen för de som står utan rättigheter och få med dem i facket. Har Unite någon strategi för detta.

- Inom köttindustrin har vi haft framgångar och fått ca 30.000 nya medlemmar, över 600 nya förtroendevalda (shopsteward) och ett antal nya avdelningar.

- Det går, men det kräver ett målmedvetet organisationsarbete. Han berättar hur Unite har utbildat mängder av organisatörer som har gått ut och jobbat med detta direkt på arbetsplatserna.

Den engelska industrin har under de sista trettio åren minskat i omfång och i antal arbetare på ett för västvärlden unikt sätt. Len berättar hur han efter skolan i sin hemstad började jobba i hamnen i Liverpool.

- Vi var 15.000 som jobbade i hamnen då och idag är de inte fler än 400 kvar! Den konservativa-liberala regeringen Cameron hotar 1,5 miljoner jobb inom offentlig sektor med sina nedskärningsprogram så det underlättar inte att höja organisationsgraden för en fackförening som Unite.

Len McCloskey har varit med länge och har en i många stycken unik erfarenhet. Han började på dåvarande T&GW på 1970-talet och kritisk till utvecklingen.

- Arbetsgivarna försökte ”kick us to death” på 1980-talet sedan på 1990-talet skulle vi ingå i samarbete (”partnership”). Det här menar Len nyliberalismens två ansikten.

Unite ställer krav på Labour

Men hur bemöter Unite detta politiskt, Labour under Blair och Brown var knappast någon att ta skydd bakom.

- Jag har sagt att Unite kommer inte att fortsätta att villkorslöst skicka pengar till Labour om det inte sker en förändring, säger Len med övertygelse. Kroppsspråket visar att han menar allvar med det ”löftet”.

- Blair ändrade aldrig Thatchers anti-fackliga lagstiftning. Vi är väldigt arga och djupt besvikna på Labour. Partiet måste ändra sig och visa att de är beredda att lyssna på fackets tankar och idéer. Miliband (Labourledaren) säger att han vill ha en ren start, men då måste fackliga rättigheter högt upp på hans dagordning.

- Problemet är att de inte förstår vad en fackförening är. Det är en ny sorts politiker, de vet inget om fackföreningens verklighet, våra problem och våra värderingar. En av orsakerna är att fackliga frågor är inget framträdande i den offentliga debatten idag och att den fackliga organisationsgraden är så låg.

- Ingen blir medlem i facket om den inte känns relevant, menar han, och det är inte lätt och det blir inte lätt men det är nödvändigt.

Han tystnar några sekunder och fortsätter eftertänksamt:

- Jag vill inte vara generalsekreterare för en fackförening som krymper.

“EU-medlemskapet kommer att ifrågasättas”

Intervjun närmar sitt slut, min halvtimme är över. Len sekreterare knackar och meddelar att nästa besök står utanför och trampar. Två minuter, ler han lugnt.

- Jag tror att det kommer snart upp en diskussion om vi verkligen skall tillhöra EU. Detta apropå den kritik som växer fram i Europa mot exempelvis EU:s direktiv om privatisering av järnvägen i hela EU. Kritiken och motståndet från löntagarna i södra Europa mot EU:s politik kommer ofelbart att leda till en sådan debatt menar McCloskey och det som hänt i Grekland, på Irland och är på väg i andra länder kommer få effekter på motståndet mot EU:s nyliberala agenda.

När jag lämnar McCloskeys kontor på sjunde våningen skiner solen utanför, det är nästan vårlikt. Människor kommer och går i Unites lobby och det känns som om det är lite av lugnet före stormen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

---

[1] McCloskey talar om dessa som ”casual labour” och ”agency labour”

Tid för kamp och strid

"Nu är det dags för fackföreningsrörelsen att protestera och försvara de grundläggande rättigheterna att strejka och rätten att försvara jobben, levnadsstandarden och offentlig service.”

Den som säger detta är Bob Crow det stridbara brittiska facket RMT ordförande. RMT vilket är spårvägspersonalen och sjömännen fackförening i Storbritannien har gjort sig känt som den kraftfullaste kritikern av både New Labours högersväng och nu av den sittande Cameronska liberal-tory regeringen.

I Storbritannien har facken varit de som lett de senaste månadernas protester mot nedskärningarna och den allt mer aggressiva politiken riktad mot löntagarnas rättigheter och arbetarnas villkor. Det har varit demonstrationer och strejker bl.a. i tunnelbanan i London. I första ledet har ofta Bob Crow och RMT stått under dessa dagar.

Vi har i Sverige mest sett studenternas protester mot försämringarna av möjligheterna för andra än välbeställda att studera på universiteten . De dramatiska höjningarna av avgifterna till högre studier har som följd att den sociala snedrekryteringen i högre studier ökar dramatiskt. Med de nya avgifterna som överstiger vad en vanlig arbetare tjänar under ett år före skatt blir det helt omöjligt för ungdomar från andra än välbeställda familjer att delta i högre studier.

Det är dags att protestera säger Bob Crow i sin ledare i förbundets medlemstidning RMT News i november. Det är dags att ta strid för arbetarnas och löntagarnas rättigheter är RMT:s budskap. En självklarhet kan tyckas men än mer med ett Labour-parti som mest ägnar sig åt att hitta tillbaka till sin grundideologi.

I Sverige är det likartat. Vi har ett socialdemokratiskt parti som i praktiken står utan ledning och likt ett fartyg utan styrman och befäl följer strömmarna likt en flygande holländare utan varken karta eller kompass. Var den skutan går i hamn är skrivet i stjärnorna.

Under tiden så har tyvärr inte fackföreningsrörelsen i Sverige heller insett att den måste ta ett ansvar. Ett ansvar för vart arbetarrörelsens fartyg skall färdas. Just nu är det mest utmärkande ett vakuum efter valförlusten som verkar ha kommit som en överraskning för alltför många.

Var finns initiativet, var finns den som i Sverige säger det självklara att vi måste ta upp striden för våra rättigheter? Det finns få Bob Crow i Storbritannien, men finns det någon i Sverige som har förmågan och viljan att ta strid för de fackliga rättigheterna, levnadsstandaren och offentlig service?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kampanjen mot LAS handlar om makt, inget annat

Arbetsgivarnas och högerns kampanj mot arbetsrättslagstiftningen fortsätter och verkar bli allt intensivare. Nu senast har Svenskt Näringslivs Stefan Fölster (Östgöta Correspondenten den 20 oktober) varit ute med sitt budskap att LAS ”plattar” till den unga generationen. Företagarnas regionchef i Östergötland, Leif Holm har likaså skrivit av sig i Motala Tidning (den 16 oktober) där budskapet är att LAS bromsar ungdomars möjligheter.

För inte alltför länge sedan var också de fyra borgerliga ungdomsförbundens ordförande i SvD (den 17 oktober) med budskapet att arbetsmarknadsminister Littorins syn på LAS var ”provocerande”. Sammantaget är den samlade ”visdomen” att LAS är ett elände och ett hinder för unga att få jobb. Detta trots att flera stora undersökningar och utredningar den senaste tiden har konstaterat det motsatta – det är inte LAS som är hindret utan att alltför många ungdomar lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg.

Även arbetsrättexperter som knappast kan skyllas för varken att gå i fackliga ledband eller vara (S)-märkta menar att LAS fungerar bra och är inte problemet. Så trots att SACO och TCO i aktuella utredningar och arbetsrättsjurister inte ger något stöd för varken Svenskt Näringslivs eller Företagarnas kampanj mot LAS fortsätter den.

Man kan undra varför? Ett svar kanske fanns i en ledare i Östgöta Correspondenten (den 4 september) där Marika Formgren skrev i ett ytterst ärligt ögonblick ”Turordningsreglerna i LAS försvårar för företagen, som inte får bestämma själva.” Här kanske vi har kärnan och vad kampanjen mot LAS egentligen gäller – arbetsgivarna vill inte dela med sig av makten, de vill enväldigt och utan förhandlingar precis som på den gamla goda tiden slå § 32 i huvudet på löntagarna och facket.

Kampanjen handlar helt enkelt om makt och inget annat. Eller som Företagarnas Leif Holm uttrycker sig i Motala Tidning (16 oktober); ”de som gör mest nytta ska få stanna kvar”, vilket var precis grundregeln innan LAS kom till. § 32 innebar att det var arbetsgivarens ord som var lag och arbetstagarna hade inget att sätta emot när godtycket rådde.

LAS är en skyddslagstiftning som kom till av ett enda skäl; att skydda äldre och för stunden kanske inte 100 procentigt presterande och produktiv arbetskraft. Tidigare med stöd i § 32 var det bara att visa på porten och säga tack för oss – du är inte välkommen längre.

Ett för den enskilde och samhället allt annat än acceptabelt sätt att behandla människor. Därför kom LAS till och därför måste arbetsgivarna idag förhandla vid personalförändringar. Därför måste numera arbetsgivaren presentera godtagbara skäl för uppsägning; arbetsbrist eller personliga skäl.

 

“….makten över

arbetsplatsen som hägrar…”

En ordning som har fungerat väl och skyddar mot godtycke och oskäliga uppsägningar. En bra och väl fungerande maktdelning där arbetsgivarna får ofta gehör för väl underbyggda argument och facket kan ta sina medlemmars intresse tillvara.

LAS är ingen stupstock och därför är lagen dispositiv, dvs. den är inte slagen i sten likt några Moses tio budord. Men, som Marika Formgren skrev, arbetsgivarna får inte bestämma själva utan måste ta hänsyn, precis som facket, till motpartens argument och förslag. Denna ordning garanterar en just behandling för den som drabbas – han eller hon har fått sluta p.g.a. rimliga orsaker som arbetsbrist. Vilket gör att det är lättare att gå vidare och få nytt jobb igen.

Stefan Fölster, Leif Holm liksom de fyra ungdomsförbundens ordförande vet detta, men makten lockar mer och en kraftigt försvagad arbetstagarpart som inte ens kan få komma till förhandlingsbordet skulle smaka mumma. Därför den fortsatta kampanjen mot LAS. Det är inte med omsorg om ungdomsgenerationen utan enbart den egna makten över arbetsplatsen som hägrar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

När lögn blir sanning

Om en lögn upprepas tillräcklig många gånger blir den sann. Det var den förfärlige Joseph Goebbels som sa det enligt uppgift. En sådan lögn som med den berusades envishet upprepas i dessa dagar är att Lagen om anställningsskydd (LAS) är ett hinder för att få ner arbetslösheten. Framför allt påstår samma lögnare, helt enligt Goebbels devis, att ungdomar stängs ute från arbetslivet för att den äldre arbetskraften tack vare LAS inte flyttar på sig.

Men precis som Goebbels lögner beredde väg för andra världskriget för 70 år sedan så bereder Maud Olofssons, Svenskt Näringslivs och numera även Folkpartiets lögnaktiga beskrivning av LAS vägen för en skrotning av löntagarnas rättigheter och en upprivning av LAS.

I dagens Östgöta Correspondenten upprepas samma felaktigheter och myter som under lång tid har med papegojliknande envishet förts fram från Svenskt Näringsliv, Företagarna och Maud Olofsson;

”Turordningsreglerna i las försvårar för företagen, som inte själva får bestämma vilka anställda som blir kvar vid besparingar. Las skrämmer företag från att göra nyanställningar. Las gör det svårare för ungdomar och invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden. Las låser in människor på jobb där de inte trivs, vilket ökar risken för sjukskrivningar.”

Jag vet inte var Correns ledarskribent och politiske kuli Marika Formgren får allt ifrån, men hon omedvetet likt en freudiansk felsägning talar om vad det egentligen handlar om hela denna LAS-debatt. ”Turordningsreglerna i las försvårar för företagen, som inte själva får bestämma”.

 

“….LAS handlar om

makten på jobbet…”

Precis, hela den infekterade LAS-frågan är inget annat än en profilfråga där makten på jobbet skall monopoliseras och den maktdelning som LAS till viss del handlar om ska försvinna. Patronväldet skall återupprättas och företagen skall slippa att förhandla utan kunna bestämma helt utan inblandning av fack eller de som berörs; de anställda.

Att ”LAS låser in människor på jobb där de inte trivs, vilket ökar risken för sjukskrivningar” är ju en skrivning som är närmast skrattretande och påminner mig om den höge potentat inom Posten som på en utbildning jag gick för många år utbrast ”de anställda skall inte känna sig trygga för då lågpresterar de”.

Om en lögn återupprepas tillräckligt länge och envist blir den sanning, det är utan tvivel på det sättet. När (M) fortfarande av taktiska skäl säger att LAS inte är ett problem så är det läpparnas bekännelse.  När tillfälle yppar sig om Reinfeldts regemente sitter kvar efter valet 2010 lovar jag att de kommer med hänvisning till arbetslösheten att riva upp LAS och andra arbetsrättslagar. Sanna mina ord – lögnerna har upprepats tillräckligt länge då för att bli en accepterad sanning.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson