torsdag 12 september 2013

Gästkrönika: Roland Janson om Lundsberg

Såg på TV att Lundsbergs överklasskola skall öppnas igen efter någon veckas tandagnisslan i det härskande garnityret. Strykjärnet är ointressant, det ingår i rekvisitan för att eleverna skall lära sig att inte stryka underordnade medhårs. Vad det hela handlar om, det går inte att stänga en internatskola med elever som är vurpna i den härskande klassen. Slikt kan medföra konsekvenser i en teoretisk framtid om Lundbergs stängts.

DSC_0099

Allmogen kan börja inbilla sig saker exempelvis en viss form av inflytande, ja inte via vänsterns kastratsångare. Men allmogen kan få för sig att börja trilskas på annat vis. De kan få smak på panerade fläskkotletter. Den arbetslösa ungdomen kan börja klösas, pensionärerna kan börja morra, Första Majtågen kan tåga fram under hemska paroller! Lundsberg får inte rubbas. Skolinspektionen skall veta hut! En utskällning i ordets rätta bemärkelse är på sin plats! Några strykjärn behövs inte det räcker med några ordentliga örfilar, som styr in saker och ting i den rätta fållan, så inte Lundsbergs-elevernas inte tvivlar på navigeringen mot Mammons totala hegemoni. Så blir allt frid och fröjd igen, rätt sko på rätt på rätt fot, så inte skoputsarna i den rödgröna oppositionen börjar putsa fel sko, efter valet 2014. Lundbergs hoppar man djävlar inte på!

Särskilt inte om strykjärnshanteraren har ett efternamn som likt fädernet gärna pressar på i tid och otid i vägrätt läge. Det är ingen idé att någon i den rödgröna oppositionen försöker utröna vad det är för efternamn. Då blir ni bara sängvätare, det blir man när man kackar i andras bon. Ni kackar ju så bra på er egen adress, varför då ge er in på revir som ni inte behärskar, beroende på att era föräldrar var rädda för moderna tider.

Text: Roland Janson ©

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

söndag 8 september 2013

Om skrivandet som ett behov

Kan skrivandet bli, eller vara, ett behov hos en människa? Att vi har alla har behov av att uttrycka, tankar och känslor är väl ingen som invänder mot. Men att ge sig på att skriva och skriva böcker kan det vara eller bli ett behov? Ett behov lika starkt som att äta, sova eller andra mänskliga basala behov.

autor sv

Det finns ett kreativt drag hos alla är något som jag är övertygad om. Det kan ta olika uttryck. Som att snickra, meka och renovera en bil, måla, skulptera, sjunga eller som i mitt fall skriva. För mig är behovet något som är något som är så starkt att jag måste sätta ord på papper.

Det handla om att skriva korta twitterkommentarer (ofta sökande det ironiska eller sarkastiska), bloggar som denna eller debattartiklar som förhoppningsvis får publicering och skapar diskussion. För det finns ett syfte med skrivandet och det är att påverka, att bidra till att andra funderar över sakernas tillstånd.

Redan när jag varit i mellanstadiet i skolan skrev jag små berättelser. Tyvärr finns inga av dessa kvar. På gymnasiet skrev jag en diktsamling som vi får vara tacksamma har förlorats då den inte var mer än den tonårige pubertale grabbens prestation.

Skrivandet låg sedan nere under många år tills datorn kom och ordbehandlingsprogrammens välsignelse blev åtkomlig . Den enorma hjälp som rättstavningsprogrammen betydde kan inte underskattas då de reducerade mina problem med att sätta bokstäverna i rätt ordning och med logik till något överkomligt.

Efter detta har jag i stort sett skrivit varje dag och behovet av att skriva och låta andra läsa i former som nämndes ovan har utvecklats till en drift som inte kan underskattas. Från att ha skrivit i den stencilerade tidningen ”Huliganen” då undertecknad som tonårig gymnasist ingick i vars, högst tillfälliga, redaktion. Det stencilerade bladet som gavs ut av Vänsterns Ungdomsförbund till VPK:s ombudsman Nisse Berntssons förtvivlan i några nummer till att under de senaste tre åren publicera tre böcker och nu inom några veckor en första roman. Till detta tusentals blogginlägg, debattartiklar, rapporter, insändare osv.

Så från att när jag väl löste bokstävernas gåta har skrivandet varit en drift som förändrat mitt liv. Behovet att i ord beskriva verkligheten, drömmar, tankar, utopier, kritik av det nuvarande har blivit något som inte kan stoppas.

Orden i min makt” skrev August Strindberg. Och han hade ordet i sin makt. Jag har också orden i min makt, på mitt sätt. Inte med den makalösa genialitet som Strindberg hade, men i bästa fall med hantverket, långt taffligare givetvis, kan jag peka på, med mina ord, det jag önskar, gott eller ont.

Om några veckor kommer min romandebut ”I skuggan vilar mörkret”. En roman om vår tid, men också en roman om det samhälle där människor och människovärde saknar betydelse. Ett samhälle där med Oscar Wildes ord vi “knows the price of everything and the value of nothing.” Ett samhälle där cynism och egoism är tvillingar. Läsaren möter konsekvenserna av detta samhälles underlåtenhet att se och förstå vad det gör men skilda individer. Må vara ett så aktuellt ämne som mobbning och pennalism, men också hur politiska beslut påverkar den enskilde medborgarens liv.

Boken är en i många stycken grym och kriminell berättelse om en kriminell tid som inte kan skildras på annat sett än ur kriminellt perspektiv. Men också en berättelse om att förändring är möjlig.

Idén har funnits i mer än 20-25 år i mitt huvud. Det har varit upprepade försök men varje gång har det misslyckats fram tills nu. Plötsligt, som av en ”gudomlig ingivelse” fick idén sitt eget liv och blev den bok som fått titeln ”I skuggan vilar mörkret” som inom kort finns att läsa.

Behovet av att skriva är ett basalt mänskligt behov, eller rättare, behovet av att kreativt skapa är ett mänskligt basalt behov. Motstå det aldrig, ge dig i kast med ditt uttryckssätt och bli en mer sensibel och förhoppningsvis bättre människa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Omslag

Du kan boka ditt ex redan nu och får den med faktura direkt i brevlådan innan den finns i bokhandeln. Pris 240 kr + porto.

Utgivningsdag 25 september.

Beställ från ordochkultur@telia.com