Det destruktiva samhället

”You raise up your head

And you ask, ”Is this where it is?”

And somebody points to you and says

“It´s his”

And you say “What´s mine?”

And somebody else says, “Where what is?”

And you say, “Oh, my God

Am I here all alone?””

(Bob Dylan, “Positively 4th Street”)

De ovan närmast surrealistiska orden från Bob Dylan ger en känsla av det som i filosofin kallas alienation. Det vill säga främlingskap inför tillvaron. En känsla som vi alla någon gång känner både på det allmänmänskliga planet men också på det privata, personliga planet. Alienationen är en känsla som förstärks i ett samhälle som vårt. Vi känner ofta, eller i varje fall vid tillfällen, mer eller mindre en känsla av att vi inte hör hemma, att vi inte platsar som det heter med modernt språk.

Det finns all anledning att fundera kring detta och varför vi känner denna känsla. Är det oss som människor som det är fel på eller har det andra, mer samhälleliga, orsaker. Har det med samhället att göra, med samhällsutvecklingen och det mer materiella fundamentet att skaffa?

Att alienationen kan upplevas så extremt påträngande och starkt berättas i Albert Camus lysande kort-romanen ”Främlingen” från 1942 (Repris Förlag 2012) är kanske mer sällsynt. Den avslutas med följande omskakande mening ”För att allt skulle fullbordas, för att jag skulle känna mig mindre ensam återstod det mig bara att önska att det kom många åskådare på dagen för min avrättning, och att de hälsade mig med hatiska skrik.”

Utan att ha hårda sifferfakta för min känsla tror jag att en stor del av de självmord som sker i vårt samhälle har sin grund i oförmåga att hantera denna känsla och sjukvårdens tillkortakommande då främlingskap inte sätts i en samhällelig kontext. Och varför skulle den göra det då kapitalismen som ekonomiskt system bygger på klasskillnader och på konkurrens, ett socialt darwinistiskt system där den svagare skall slås ut av den starkare. I ett sådant samhälle finns inte utrymme för minsta tecken på svaghet och skörhet i det mänskliga psyket.

Filosofernas diskussion om alienation finns hos Hegel och blir tydlig hos Ludwig Feuerbach som var en radikal ungheglian samtida med Karl Marx och Friedrich Engels. Men för Feuerbach var frågan om alienation en fråga projicerades på religion mer än om samhällsförhållanden. Karl Marx skrev i ”Teser om Ludwig Feuerbach” att ”det mänskliga väsendet är inte något abstrakt, som finns inneboende hos den enskilda individen. I sin verklighet är det totaliteten av samhälleliga förhållanden.” (Citerat efter Lars Andersson ”Alienation – En genomgående linje i Karl Marx´ tänkande” Bokförlaget Nya Doxa 1997.)

Men varför ägna tankearbete och intresse för något så, i mångas ögon filosofiskt obskyrt, som begreppet och fenomenet alienation? Det finns en viktig anledning och det är att det påverkar direkt och inte minst indirekt människors samhälleliga verksamhet och gör att de inte förstår sin egen styrka varken som individer och än mindre som klass och kollektiv. Jag vill påstå att vårt nuvarande samhällssystem bygger på den svages underkastelse och känsla av mindervärdighet och därmed också främlingskap inför samhället och sin roll i detsamma.

För att återvända till Marx på nytt finns i de så kallade Parismanuskripten en viktig och central iakttagelse menar jag. Marx tar sig för i sina ungdomsskrifter, som till stor del kom till i Paris, att söka analysera Hegels och Feuerbachs alienationsbegrepp, men att till skillnad från dessa två ge det ett materialistiskt innehåll. Det centrala i Marx analys och tankar är arbetet och hur arbetet har förändrats med kapitalismens och varuproduktionen genombrott.

Till skillnad från feodalismen så äger inte arbetaren längre det han producerar i varuproduktionens era. Han blir inte bara egendomslös och har endast sin arbetskraft att sälja för att överleva. Arbetarens tillvaro om han inte agerar som klass blir endast hopplös och förtvivlad. Marx skriver därför att ”en omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan.” (Citerat efter Andersson.)

Alltså, enligt Marx blir arbetet, och därmed det ekonomiska systemet, orsaken till främlingskapet. Arbetaren i förhållande till hantverkaren förfogar inte över det han producerar. När arbetet är klart äger kapitalisten produkten och förfogar över den som den själv vill. Detta trots att det producerade har varit endast möjligt genom arbetarens nedlagda arbete och hans kunskap som tillförts produkten i ögonblicket av produktion.

Marx beskriver detta i sitt stora verk ”Kapitalet” ingående när han beskriver arbetsprocessen. ”Arbetaren arbetar under kontroll av den kapitalist som äger hans arbetskraft (….) produkten är kapitalistens egendom, inte den omedelbare producentens, arbetarens.” (Citerat efter Andersson.) Med andra ord alienationen är en oundviklig konsekvens av det ekonomiska systemet och därmed blir också det vi kallar psykisk ohälsa en oundviklig konsekvens av detsamma. Detta om vi omfattar uppfattningen att tillvaron och hur vi uppfattar den har materiella grunder.

Jag hade detta som utgångspunkt när jag skrev ”I skuggan vilar mörkret”. Tanken var att försöka beskriva psykisk ohälsa utifrån alienation och dess rötter i det samhälle vi lever i. Men också ett samhälle som skapar sina psykiskt skadade. De mänskliga monstren är monster som i grunden samhället skapar genom sin materiella grundval. Det var en resa som bar iväg in i intressanta iakttagelser av trasiga psyken, men det blev också en resa som gav mig som författare en bättre förståelse av samhället och hur det indirekt faktiskt förvrider och förstör det mänskliga sinnet hos de som inte orkar stå emot eller råkar visa svaghet. Alienationen blir därför en central del av det förtryck och det klassamhälle vi lever i.

Skrivandet av romanen var en viktig del i min egen förståelse av hur det nuvarande samhället fungerar och förstärkning av min egen slutsats att långsiktigt, sett över en längre historisk epok, kommer och måste ersättas av något bättre. Men också att min insikt om att vi alla är en produkt av den materiella verkligheten och inget sker utan att det på ett eller annat sätt har sin grund i materiella förhållanden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den som vill läsa ”I skuggan vilar mörkret” beställer den enklast direkt av mig på ordochkultur@telia.com . Pris: 300 kr inkl. moms och porto. Se även info här.

Den 22 februari föreläser jag på Socialistiskt Forum i Halmstad kring detta, för den som är till äventyrs intresserad. Jag står givetvis till förfogande för andra föreläsningar om intresse finns.

Vår tid kan lära av 1300-talet

”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp. (….) Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.” (Karl Marx – Friedrich Engels ”Det kommunistiska manifestet”)

Den amerikanska historieprofessorn Barbara W. Tuchman har i sin bok ”En fjärran spegel” (Atlantis förlag) beskrivit 1300 – talet i sammanfattning enligt följande;

Under 1300-talet, detta vid sidan av 1900-talet, våldsammaste århundradet de senaste tusen åren, kanske i världshistorien till och med, pågick krig hela tiden. Det var hundraårskriget mellan Frankrike och England, det var krig mot påvedömet, krig mellan påvar, det var krig mellan stadsstater osv. Kort sagt, det var krig utan början och utan slut. En i sanning förfärlig tidsepok, men som också var medeltidens mest dynamiska tidsepok. Förutom dessa krig utvecklades teknologin, kulturen, nationalstaterna växte fram och vetenskap tog uppenbara kliv framåt som en parallell med de våldsamma fasorna.

Det evigt pågående krigandet skapades ett behov av vapenproduktion i närmast industriell omfattning. Arbetskraften kom från den förödda landsbygden som sökte sig till de få städerna och därigenom kom städerna växa i betydelse och storlek. Samtidigt skapades möjligheten till mer avancerad produktion och teknologin utvecklades. Arbetskraft fanns att tillgå, det gick att bygga större verkstäder genom att städerna växte, men det fattades pengar, dvs. finansiering. Riddarna som skulle hålla här och kungarna var ofta barskrapade ända in på skinnet och kunde inte uppfylla sina löften som gett dem deras adelsprivilegier.

Katolska kyrkan förbjöd penningutlåning mot ränta, men den judiska tron gjorde det inte: alltså den judiska minoriteten kunde med sin tros välsignelse och till marknadens behov dvs. de krigförande låna ut pengar för att vapen skulle kunna produceras i tidig industriell omfattning. (Inom parantes: Sedan när gäldenärerna, dvs adeln och kungarna inte kunde betala satte de igång pogromer för att göra sig av med dem som de lånat av. Med andra ord antisemitismen har delvis dunkla ekonomiska orsaker där skuldsatta gäldenärer blåste under hat mot en minoritet och på så sätt slapp att göra rätt för sig.)

Så långt Tuchmans excellenta bok som varmt rekommenderas då den är bland det bästa som skrivit om medeltiden och utan tvekan ett standardverk idag om 1300-talet som sekel.

Dra slutsatser

Ska man dra några slutsatser för vår diskussion ur Tuchmans historieskrivning så är det, enligt min uppfattning, att de fyra viktigaste förutsättningarna för att en kapitalism i sin mest rudimentära form växer fram; tidigt bankväsende, proletariserad bondebefolkning i form arbetskraft och fysiska förutsättningar i form av växande städer och det fanns en marknad för produktionen.

Naturligtvis var det ingen som såg detta då under feodalismens höjdpunkt hur det ekonomiska system som skulle störta det rådande ekonomiska systemet växte fram som en följd av feodalismen själv och dess inneboende utveckling och motsättningar. Det tog 400 år innan genombrottet kom. Först i England med Cromwells revolution, sedan och än tydligare i den franska revolutionen sedan följde på den de amerikanska koloniernas frigörelse och den industriella revolutionen i Europa.

I dag är det kapitalistiska systemet i djup kris. Den som inte ser det måste vara både blind och döv. Den nuvarande krisen började när det amerikanska finansiella systemet kraschade 2008 och ännu fem år senare ser ingen något slut på krisen utan den fortsätter och fördjupas. Men inte bara den aktuella krisen som är problemet utan hela systemet dras med enorma problem och obalanser. Ingemar Lindberg som arbetade på LO på 1990-talet och var också en period statssekreterare beskriver den som ”hög arbetslöshet, enorma globala obalanser, sjunkande löneandel och monopolisering av produktivitetsökningens frukter hos ett litet skikt av redan rika hör till den finansledda globaliseringens destruktiva drag. (….) Vi bevittnar de nyliberala trosuppfattningarnas konkurs.” (Wolfgang Streeck ”Den demokratiska kapitalismen nederlag” Tiden Debatt 2012).

Framtiden, en möjlighet?

Vem ser vad som växer fram idag och som kommer att störta den rådande kapitalismen i framtiden? Ingen, vi kan inte bedöma det idag. Vi kanske kan ana då vi vet mer idag än vad man visste på 1300-talet. Men vi kan använda de verktyg vi har för att analysera och försöka hitta den dialektik som finns i skeendet och i kapitalismen som den ser ut idag. En slutsats vi kan dra är att socialism i isolerade öar är en omöjlighet, men också att kapitalism som är helt oreglerad leder till det Lindberg beskriver och som den välkända belgiska statsvetaren Chantal Mouffe drar slutsatsen att demokrati och oreglerad kapitalism (dvs. den nyliberala trosuppfattningen) är som eld och vatten. ”demokrati och avregleringspolitiken kan inte leva sida vid sida. För demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas.” (Ingemar E. L. Göransson ”De ohörda”, Ord & Kulturs Förlag)

Vad är det som växer fram inom och under det vi ser i det kapitalistiska och krisande systemet. En intressant tanke tycker jag som är värd att fundera på. Förmår vi idag att förstå dynamiken i utvecklingsskedet och påverka det med politik kan också en katastrof undvikas. Men det kräver öppet sinne och inte minst mod för att våga bryta den kvävande och rådande ortodoxin i den intellektuella diskussionen och att politiker och medborgare återtar demokratin som sitt verktyg för samhällsförändring.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Sagan om landet som gick förlorat

Det var ett land där klyftorna var enorma. Många svalt och for illa. En del till och med valde att emigrera tvärs över det stora vattnet till en annan kontinent i sin förtvivlan över hur det var att leva i det hårda landet. Å andra sidan fanns de som levde mer än gott och i ett överflöd som överträffade de andras vildaste drömmar.

En dag så bestämde sig några av de fattigaste tillsammans med en del kloka och insiktsfulla män och kvinnor från den privilegierade klassen att försöka ändra på sakernas tillstånd. Deras dröm var att istället för de skriande orättvisorna skulle de tillsammans arbetare och andra som levde under stöveln skapa ett samhälle som kunde likna ett hem där alla fick plats och där alla bidrog efter förmåga och fick sina behov mötta.

Denna tanke mötte ett enormt motstånd och förakt från de privilegierade som menade att hur skulle det se ut om dessa okunniga, brutala typer kunna ges möjlighet att bestämma i samhället. Det skulle bli anarki. Den nya rörelsen bildade fackföreningar, ett politiskt parti och inte minst en bildningsorganisation för man insåg att man var tvungen att lära sig hur samhället fungerande för att kunna förändra det.

Tiden gick och rörelsen kom att förändra samhället till det bättre. Det tog tid, men man hade ett stort tålamod. Man kämpade till sig demokrati, alla fick rösträtt, fackföreningarna fick inte bara föreningsrätt utan också kollektivavtal som gjorde att alla fick lika lön för samma arbete var man än bodde och arbetade i det tidigare utfattiga landet. De kloka politikerna från arbetarnas parti hamnade i regeringsställning och reformerade landet på alla möjliga plan. Man såg till att bostadseländet byggdes bort, att skolorna gav alla barn lika möjligheter och inte minst att de gamla som gjort sitt fick en bra pension att leva av de sista åren av sina liv.

Sjukvården utvecklades och blev för alla, vägar byggdes och landet kom att bli ett mönster för andra som kom och besökte landet och uttryckte sin förvåning och beundran hur man lyckats att skapa ett samhälle som var så pass bra jämfört med deras egna och hur det var tidigare i detta samhälle de besökte.

Men alla var inte nöjda. De rika och deras parti var inte nöjda. Det var för mycket utjämning och jämlikhet, nivellering som de sa. Vinsterna i företagen och skatterna drog in resurser till samhället att omfördela så att alla fick ett bättre liv och alla fick mer jämlika möjligheter. På det här sättet blev inte bara samhället mer rättvist utan också arbetarklassens talanger fick möjlighet att utveckla sina förståndsgåvor och kunde studera vidare på lika villkor. Hela samhället tjänade på utvecklingen, faktum var att ingen förlorade vilket var också avsikten.

Man kunde säga att grötfatet var välfyllt i folkhemmets kök. Köksmöblerna var nytillverkade och stabila. Bordet var tillräckligt stort för att alla skulle få plats och stolarna räckte även de. Det fanns åt alla och ingen behövde vara utan som förut. Men detta lämnade den tidigare maktens män någon ro. De var fortfarande obekväma med att vara likar med simpla arbetare och började istället för att säga att det var bättre förr, predika ekonomiska teorier som sa att konkurrens var bra på alla områden och då skulle allt effektiviseras. På så sätt skulle samhället få mer resurser att fördela sa de medan de korsade sina fingrar bakom ryggen. Skolan behövde konkurrens så varför inte låta de elever som ville och var extra duktiga, dvs. deras barn, gå i egna skolor om de ville för att inte bromsas av arbetarnas ätteläggar som alla visste var lite tröga.

Mer konkurrens i sjukvården så den stabbiga byråkratin utmanades var ett annat förslag. Och visst i bakgrunden av välfärdsstaten hade det vuxit fram en byråkrati som ville väl men såg mest till paragrafer och sin maktposition. Den fanns överallt och få insåg att den var en makt i sig. Politikerna i arbetarnas parti sa att ”vi ska nog pröva det här”, men gjorde det utan att ta reda på vad konsekvenserna skulle bli.

Åren gick och istället för att lära sig och försöka ta reda på konsekvenserna av sina beslut återuppstod mycket av det gamla samhället. Klyftorna ökade snabbt, de ”bättre” barnen köpte sig fina betyg och sjukvården fick genvägar för den som kunde betala. Inkomstklyftorna ökade snabbt allt medan fackföreningarna, bildningsorganisationen och arbetarnas parti stod förundrat och tittade på. Några såg och kritiserade det som hände men de avfärdades som nostalgiker och bakåtsträvare medan de som återupprättade det gamla samhället framhölls som förebilder och framtidsmän.

Grötfatet var helt plötsligt inte bara tomt det var också stulet, köksbordet gistet och stolarna vingliga. En del av dem var till och med försvunna. Folkhemmet som hade varit fanns inte längre. Få förstod vad som skett då arbetarnas politiker bara höll med de som nu bestämde ånyo och bildningsorganisationen räknade timmar, inte vad man studerade. Fackföreningsfolket tappade medlemmar och blev allt svagare då deras medlemmar numera istället för att kämpa och lära tittade på den reklamfinansierade TV:s mobbnings- och datingprogram.

Det hade blivit som förut fast skillnaden var att nu att ingen förstod nu att man var blåsta och grundlurade utan nöjde sig med att få lägre skatt medan orättvisorna växte. Grötfatet var bortglömt och folkhemmet som alla berömt försvunnet och nu fick de nygamla makthavarna beröm av de rikas kompisar utomlands för att man hade återupprättat det gamla usla klassamhället.

Ingemar E. L. Göransson, författare och frilansjournalist

Roland Janson, skådespelare och författare

Weiron Holmberg, tidigare skådespelare

(Artikeln skrevs som ett debattinlägg av oss tre kollektivt som en reaktion på den nuvarande situationen)

Läs Marx för att förstå vår tid

Jag skäms inte, jag smyger inte heller med det. Jag läser Marx och har nytta och glädje av hans skrifter. Inte för att han har rätt i varje stavelse eller på varje punkt utan för att Marx hade en metod att analysera sin samtid som är fullt användbart på dagens samhälle. Marx hade ett förhållningssätt till verkligheten där han sökte vad som fanns bakom det som syntes vara som är fullt användbart även i dags kapitalistiska ekonomiska system.

Ett exempel är hans analys av det kapitalistiska systemet eller med nysvenska ”marknadsekonomin” är mycket klargörande då han utgår från att det finns en grundläggande motsättning, en intressekonflikt mellan arbete och kapital. Så när Dokument inifrån på TV visade härom veckan hur arbetarnas andel av produktionsvärdet var tillbaka på samma nivå som för 100 år sedan bekräftade Marx teori med råge! Marx visade i flera skrifter och analyser om arbetarna inte förmår att hävda sina intressen i dragkampen om produktionens värde och produktivitetsökningarna genom teknikutvecklingen skulle fördelningen också bli till kapitalets förmån.

I ett brev från Marx till den tyske socialisten Fredrich Bolte i november 1871 skrev han att ”där arbetarklassen ännu inte organiserats tillräckligt för att på allvar ta upp kampen mot de styrande klassernas politiska maktmedel, måste man i alla händelser genom regelbunden agitation förbereda den för denna uppgift och uppmuntra den till en fientlig hållning mot de härskande klassernas politik.”

I går blev det offentligt att ILO hade underkänt regeringens lagstiftning efter Laval-domen som stridande mot FN-stadgan och de fackliga (dvs. också mänskliga) rättigheterna är det inte ett uttryck för just att den borgerliga regeringen agerar i ”de styrande klassernas” intresse och med deras maktmedel? Är det inte heller samma fenomen som en politik som får konsekvensen att försäkringskassan skickar ut brev till svårt sjuka och frågan när de har för avsikt att avlida eller när en handikappad kvinna byter rullstolen mot en bekvämare hammock en varm sommardag utryck för samma ”härskande klassernas politik” mister sin sjukpenning?

Har inte Marx rätt när han säger att ”regelbunden agitation förbereda den” (dvs. arbetarklassen) och ”uppmuntra den till en fientlig hållning mot de härskande klassernas politik.”? Tyvärr så är det just på denna punkt det fallerat det senaste decenniet då arbetarklassens partier istället har sökt borgfred och i många frågor hyst samma uppfattning som de ”härskande klassernas” partier för när budskapet blir att vi skall söka consensus, inte strid då det kan störa marginalväljare i Stockholms innerstad om man vill spetsa till det något.

Som sagt jag läser Marx och får ett verktyg att förstå vårt samhälle bättre. Inte för att han har svar på alla frågor utan för att han hade en metod som hjälpte hans samtid att förstå samhället bättre och som i dag är minst lika aktuell som då under andra halvan av 1800-talet. Och det behövs för att förstå och kunna göra som en god vän brukar säga när jag frågar honom vad han gör.

”Jag gör motstånd!”

Text: Ingemar E. L. Göransson

Föreläsning “Dokumentärfoto som social kritik”, Linköping den 24 januari

Jag föreläser om dokumentfotografering som social kritik utifrån min pågående utställning “….ett svunnet arbetsliv…” och nyutgivna bok med samma titel på Länsmuseet i Linköping.

Tid 24 januari kl. 18.00

Plats Länsmuseet, Raul Wallenbergs Plats, Linköping

Entré 50 kr

Arrangör: Östergötlands Länsmuseum

Välkomna!

Information om boken och hur att beställa den finner du här!

Året som gick

När man ska sammanfatta året som gick får det bli en blandad kompott. Både politik, kultur och privata händelser som har betytt något.

Årets största besvikelse

Socialdemokratins återinrättande i mittenledet efter Håkan Juholts försök att återupprätta det reformistiska socialdemokratiska partiet.

Årets näst största besvikelse

Nya (S)-ledningens oförmåga att producera en politik som skiljer ut sig från mittenträsket.

Årets absoluta bottennapp

Centerpartiet och Annie Lööf. Kvinnan som gav dumheten, okunskapen och arrogansen ett ansikte.

Årets klargörande

Sverigedemokraternas huliganfasoner avslöjades förtjäntfullt av Expressen och alla som vill se kan uppmärksamma att SD är inget annat än ett fascistparti i kostym.

Årets fegaste

Journalistkåren fortsatta krypande för Fredrik Reinfeldt med nedtystande av olika remarkabla händelser i hans närhet.

Årets ”vill inte veta”

Regeringens förnekande av den allt djupare ekonomiska krisen.

Årets nederlag

Politiker från alla läger som inte vill inse att arbetslösheten inte kan lösas med tvång utan enbart med att offentlig sektor tillåts växa.

Årets skandal

Situationen på olika privatiserade vårdinstitutioner.

Årets stöld

Försäljning av olika offentligt ägda verksamheter till privata profitörer.

Årets omvändelse

Peter Woladarski (DN) och Anna Dahlberg (Expressen) som framfört en alltmer genomtänkt kritik mot konsekvenserna av den nyliberala revolutionen.

Årets lättnad

Byte av LO-ledning, så tystnaden kunnat brytas.

Årets grattis

När sonen fick fast jobb på Kockums Varv.

Årets ”så blev det inte”

Mina privata planer på nedtrappning, det blev istället mängder av föreläsningar, utgivande av en ännu en egenskriven bok ”De ohörda” och Krister Kronlids utmärkta historieskildring ”Morfar föddes i en diktatur”. Plus föreläsningar, artikelskrivande och mycket annat.

Årets ”tiden räckte inte”

För lite skrivet på bloggen – tiden räckte bara inte.

Årets viktigaste återutgivning

Velvet Underground första LP i en makalös 6-CD utgåva i en påkostad bok. En av rockhistoriens absolut viktigaste plattor i en oslagbar utgåva.

Årets mest underskattade svenska platta

Ulf Lundell ”Rent förbannad”

Årets svenska platta #2

Thåström ”Beväpna dig med vingar”

Årets konsert

Mavis Staples i Linköping på Jazz & Bluesfestivalen, magi är ett understatement.

Årets viktigaste bok inom kulturområdet

Dag Lennervalds ”Torsten Billman – Bildmakaren”. En bok av ren skönhet och ett under att ta del av.

Årets mest underskattade amerikanska TV-serie

”Blue Bloods” med Tom Selleck, en TV-serie när USA-TV är som bäst.

Årets mest välkomna återutgivning på DVD av en TV-serie

Den danska ”Riket” med den diaboliske Ernst-Hugo Järegård.

Årets märkligaste platta

Scott Walker ”Bisch Bosch” – mannen som verkligen gör som han vill. Lysande men märkligt.

Årets mest spännande hittills inte översatta bok

”A Wanted Man” av Lee Child – som vanligt nagelbitande med Jack Reacher.

Årets debattbok

Michael Nyberg ”Det stora tågrånet”. Hänsynslöst avslöjande om konsekvenserna av avreglerings och privatiseringspolitiken.

Årets “på-tok-försent-bok”

”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu” av P-O Edin, Leif Hägg och Bertil Jonsson. Borde ha kommit för minst fem år sedan.

Året bokliga aha-upplevelse

Linsley German och John Rees ”A History Of London”; hur fascinerande som helst om 1.000 år av folklig historia från London.

Årets återkomst

Intresset för Olof Palme, helt berättigat och glädjande. Vore ännu bättre om den nuvarande partiledningen lyssnade på vad han sa också!

Årets intervju som jag äntligen fick göra

Les McCluskey från brittiska facket Unite vars tankar om facket och Labour fick utrymme i ”Elektrikern”.

Årets “det-gick-i-år-också”

Att överleva och med marginal som egenföretagare.

Ett stort tack till alla som anlitat mig för föreläsningar, utbildningar och köpt förlagets böcker. Ett stort tack från undertecknad och ett Gott Nytt År! Vi tar dom 2013!!

Med nyårshälsning Ingemar E. L. Göransson