Den socialdemokratiska partikongressen är avslutad. Så verkar också den Blairinspirerade New Labour-perioden i svensk arbetarrörelse vara. Borgerliga skribenter oroar sig för vilken väg socialdemokratin nu väljer med Håkan Juholt som partiledare och inte undra på.
Så länge socialdemokratin har ägnat sig åt triangulerandets ”konst” har inte heller partiet varit något hot. För när politiken blir kameral som under valet 2010 så blir det ur medborgarnas perspektivet ointressant vem som blir föremålet för väljarnas gunst.
Håkan Juholt överraskade när han i sitt tal i lördags tog ansats ur kulturpolitikens bördiga mylla för att ägna hela sitt tal åt värderingsfrågor och ideologiska ställningstaganden. En tydlig markering mot den tidigare gängse förkärleken för ”spindoctors” och reklambyråer var Juholts ”vårt parti var inte då och är inte i dag ett börsnoterat företag. Partiets ordförande är ingen verkställande direktör, kongressen ingen bolagsstämma och partiets medlemmar inga aktieägare. Vi är ingen reklambyrå.”
Den tydliga markeringen mot utförsäljningsraseri, han t.o.m. antydde att återregleringar är möjliga om det visar sig att marknaden inte kan försörja medborgarna med det de har rätt att kräva.
Det här är en tydligt brott med den tidigare och idag tröttkörda blairismen och dess New Labour. Den marknadsliberala dikeskörningen har likt i Storbritannien helt förlorat allt förtroende och bestulit parti och medborgare på alla framtidstro.
Juholt deklarerade likt en senare dagars Olof Palme att ”vår uppgift är att vara ett samhällskritiskt parti” och att partiet och arbetarrörelsen måste ha som huvuduppgift och politiskt mål full sysselsättning. Här liknade Juholt resonemang i mångt och mycket Ernst Wigforss argumentation för full sysselsättning i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1945.
Wigforss menade att denna fulla sysselsättningen skulle ge en så stark tillväxt att de dåvarande sociala och ekonomiska orättvisorna kunde förpassas till historiens skräphög.
Det var inte New Labours fokus på diskrimineringsfrågor speciellt utan på arbetslivet och den sociala dimensionen som präglade Juholts tal. Här har vi också den fundamentala skillnaden mellan den sociala demokratin eller socialdemokratins värderingsgrund och den marknadsliberala blairismens ad hoc-politik.
De borgerliga skribenterna har ställt sig lite förvånade över det uppenbara stöd som Håkan Juholt har hos partiets fotfolk och bland socialdemokratins sympatisörer. Jag är inte förvånad, Juholt svarar på den längtan det funnits under många år efter en socialdemokrati som sätter den sociala demokratin i centrum eller med Palmes ord: demokratisk socialism.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Läs gärna min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. Beställes enklast från ordochkultur@telia.com och kostar 150 kr plus porto/packning. Ytterligare info finns på www.ordochkultur.se . Boken innehåller bl.a. en längre intervju med Håkan Juholt.
