”De privata företagarna har själva intresse av att vidmakthålla och öka sin produktion, om de bara tror, att det ger dem vinst.” Den som skrev dessa ord var ingen mindre än Ernst Wigforss denne titan i svensk socialdemokrati och arkitekten till arbetarrörelsens stora projekt – välfärdsstaten.
Wigforss påpekade många gånger att full sysselsättning var en förutsättning för att hela folket var i arbete, han gick t.o.m. så lång att han skrev att politikens alla delar ”penningväsendet och de offentliga finanserna, prispolitiken och lönepolitiken, enskild och offentlig företagsamhet – allt skall tjäna till att bereda full sysselsättning åt arbetskraften och materiella produktionsmedel.”
Han menade också att ”alla förlorar på att företagsamheten tryter och kapitalet icke används till att hålla produktionen i full gång. Statens makt bör därför i allas intresse sättas in på att ge näringslivet det stöd som bibehållandet av varaktig och stabil högkonjunktur.”
Dessa insikter byggde på kunskaperna som kommit fram i slutsatserna från tidigare kriser och då främst erfarenheterna från 1930-talets djupa depression. Keynes och andra ekonomers slutsatser där statens politik hade avgörande för att hålla konjunkturen uppe även när kapitalismens återkommande kriser visade sitt fula anlete genom att använda statens resurser för att hålla sysselsättningen uppe.
Keynsiansk politik
Det innebar också att vid kriser exempelvis sänka skatterna för att stimulera konsumtionen och därmed ökad produktion likaså att med olika statliga bidrag till barnfamiljer öka deras köpkraft. För hur ska marknaden, dvs. den oreglerade kapitalismen, kunna garantera välfärdsstaten när den inte kan garantera att våra gamla inte misshandlas, våra barn får rättvisa betyg, att tågen går osv. Frågan är självklar att ställa och svaret är lika självklart – marknaden kan inte garantera något av detta.
Det insåg Ernst Wigforss på sin tid precis som Erlander och Palme insåg detsamma men new labourtendensen har sedan 1980-talet tills nu varit blind för verkligheten.
Den här politiken förde också socialdemokratin med olika nyanser fram till det nyliberala genombrottet där självständig riksbank var grundbulten då det att penningpolitiken lämnades till ”experter” med egna syften som när i november 1985 alla kreditrestriktioner togs bort och grunden lades för 1990-talets djupa kris.
Det vi ser idag är en fortsättning av mer av det samma. Eurokrisen är den kris som parad med redan i det närmaste massarbetslöshet kommer att kasta in Europa in i en ny recession sannolikt redan nästa år.
Privatiseringspolitiken var andra sidan av den nyliberala politiken. Vi har på senare tid sett hur den svenska järnvägen är i ett uselt skick där enligt KTH fattas minst 30 miljarder i underhåll. Caremas vanvård av våra gamla, inflation i betygsväsendet och andra konsekvenser av new labourpolitiken. Det var ju inte för inte som Thatcher sa när Blair tillträdde att hennes största framgång var att Labour hade övergivet Labours politik och blivit New Labour, dvs. blivit en kopia av Tory i hennes tappning.
Nytänkande?
Den svenska new labourpolitiken kunde inte nog hylla ”nytänkandet” och en ”närmast religiös inställning till privatiseringar”. Den som säger detta är inte Ernst Wigforss, det är inte Lars Ohly eller ens partiordförande Håkan Juholt utan en av portalfigurerna i den svenska new labour-politiken och dess affischnamn: Thomas Bodström. Inte nog med denna insikt utan han skriver i gårdagens Aftonbladet att ”Att det finns företag som prioriterar att tjäna pengar på bekostnad av kvaliteten är ingen nyhet. Det gäller oavsett om det handlar om vård, skola eller äldreomsorg.”
Detta är helt i konflikt med new labourtendensen inom den svenska socialdemokratin tidigare uppfattning. En uppfattning som ligger diametralt i motsättning till den avreglerings och privatiseringspolitik som varit deras kännetecken. Man ju undra om det är en omvändelse som kommer från en insikt om den för förtroendet förödande politiken eller enbart taktiskt agerande för att inte komma helt i otakt med det stöd som finns bland gräsrötterna, dvs vanliga socialdemokratiska medlemmar för mittenmannan Håkan Juholts kritik av new labourtendensens misslyckande och skamlösa närmande till mittens rike och de s.k. nya moderaternas i grunden nyliberala men i uppklädda retorik för att vinna storstädernas självmedvetna medelklassen.
Vi må hoppas det förstnämnda är skälet till Bodströms sent påkomna insikt i Aftonbladet, för socialdemokratins och välfärdsstatens överlevnad.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
