Det brinner i de brittiska storstäderna. På nytt kan man tillägga. Den utlösande faktorn denna gång är som så många gånger förr oklarheter kring ett polisingripande i storstädernas förorter. Misstroendet mellan ungdomsgenerationen och brittisk polis är grundmurat och funnits sedan Gud vet när.
Resultatet ser vi i nyhetsrapporteringen; upplopp, plundring, mordbränder osv ett alltigenom destruktiv explosion av våld. Fördömandena av gärningsmännen och mobben är genomgående i alla media. Upploppen är lika progressiva som när textilarbetarna på 1800-talets mitt slog sönder sina maskiner då de rationaliserade arbetet. När nu ledarskribenterna nästintill tävlar i att ta till de hårdaste orden om det som sker så förstår de lika lite som den tidens fördömanden att en politiskt okunnig arbetarklass respektive en politiskt okunnig mobb agerar i desperation och utan en tanke på morgondagen.
Det började med Thatcher…
Självklart är det destruktivt och utan att skapa något vettigt att bränna ner och plundra men samtidigt är det inget att förundras eller förvånas över att det sker i Storbritanniens storstäder just nu. Nedskärningspolitiken som en gång började med Thatcher och fortsatte med Blair och nu får sin naturliga successionsordning med den nyliberalt färgade högerregeringen Cameron.
En orsak till att de som idag står längst ner på den samhälliga skalan och inte ser några politiska lösningar på sitt elände är sveket från arbetarrörelsen som i Storbritannien har kidnappats av New Labour och idag har ingen förankring i de mest utsattas mitt. Medelklassen som dominerar det politiska livet i dagens Storbritannien och har inga lösningar på den sociala krisen som skapat förutsättningarna för det som skett de senaste dagarna.
“…välfärdsstatens långsamma
sammanbrott i Storbritannien
hotar att bli demokratins Verdun…”
En gång i tiden var Storbritannien en välfärdsstat, inte med samma levnadsstandard som i Sverige men med en förhållandevis jämlik verklighet. När sedan Thatcher på 1980-talet genomförde sin demonteringspolitik visavi välfärdsstaten så möttes det av motstånd inte bara från fackföreningarna som drabbades av massarbetslöshet och anti-facklig lagstiftning utan också i ungdomskravaller i de flesta städer som Manchester, Liverpool och London.
Den ungdomsgeneration som kom att kalla sig Generation X och såg hur deras liv bara kunde bli sämre tog till gatan i en destruktiv odyssé sommar 1981. Till tonerna av ska-gruppen The Specials ”Ghost Town” gick gaturevolten som en löpeld över landet.
Desperation och meningslöst våld
Vad vi ser nu i Storbritannien i all sin desperation beror på en förtvivlan och ett förlorat hopp om en bättre framtid. Det är en ungdomsgeneration som på nytt ser hur de som har det redan bra skor sig med bonusar och höga löner medan ungdomsgenerationen har som i många fall deras föräldrar inget annat att vänta än fortsatt massarbetslöshet och ökad social misär.
När de senaste 30 årens fortsatta sociala nedrustning nu fortsätter och accelererar med Camerons regering ska ingen, absolut ingen, förvånas över det som sker på gatorna i Storbritannien. Föräldragenerationen har gett upp om sina ungar skrev någon journalist. Kan så vara, men de har inte gjort bara det, de har gett upp om att få ett drägligt liv och då återstår bara ett destruktivt beteende. Man har inget att förlora.
Vad vi ser är hur den av nyliberala politiker förda politiken skördar än en gång sin draksådd. Det brittiska samhället är idag mer tudelat än kanske på de senaste 100 åren. Vad mer, den nyliberala politik har tagit bort tron på demokratin som politiskt verktyg för förändring. Då återstår enbart anarkin, egoismen och att likt överheten roffa åt sig det man kan. Gatans illegala plundrare blir därmed bara en spegelbild av överhetens legala plundrare.
En tragedi
Det som sker i Storbritannien är en tragedi, men det är också sorgligt ur ett annat perspektiv. Den en gång så starka brittiska arbetarrörelsen har i sin nyliberalt påverkade metamorfos förvandlats till i bästa fall åskådare till ett sammanbrott i det forna välfärdssamhället där numera erbjuds intet annat än medelklassens hegemoni.
Gatans plundrare är inga hjältar, de är inga radikalismens förridare utan de är extremismens odlingslotter. Det är bland dessa som högerextremisterna, religiösa fundamentalisterna, anarkisterna, fascisterna och nynazisterna kommer att vinna sina proselyter och gatusoldater.
Det vi ser av hur välfärdsstatens långsamma sammanbrott i Storbritannien hotar att bli demokratins Verdun. Ett meningslöst slag som ingen kan vinna. Enbart en slakt på en dröm och ett annat samhälle. Och ansvaret för detta faller helt på medelklassen och dess nyliberala revolt.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
TALLROTH (Repmånad) läser den!
(Ett tack till Weiron Holmberg!)
Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.
