Olof Palme – 24 år senare

I dag är det 24 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata. Vem som begick dådet lär vi kanske aldrig få veta med säkerhet.

När skottet ändade Olof Palmes liv så var det också ett mord på den svenska drömmen om ett rättvist och bra samhälle. Det var arbetarrörelsens dröm om en demokratisk socialism med mänskligt ansikte som dog i samma stund.

Efter Palmes död har också socialdemokratin letat efter sin själ och sin framtid.

Det är nu 24 år sedan, en generation sedan och ett ideologisk universum sedan. Idag är det inte solidaritet och mänsklighet som gäller utan ekonomism och kvartalskapitalism. Det är inte ett mänskligt samhälle som prioriteras utan effektivitet och pengarnas makt som räknas.

Det är ett samhälle som är bra för de få och ett dåligt samhälle för många. Vad Palme skulle sagt idag det vet vi inte men vi kan ana:

"Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa ed marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom och arbetslöshet. Ty detta är verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrans och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidariteten en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra"

(Riksdagens remissdebatt 31/ 1 1973 från Antman-Schori Olof Palme den gränslöse reformisten Tidens Förlag 1996 sid 93)

Det kan också vara skäl att lyssna till Palme själv:

 

Text: Ingemar E. L. Göransson

Musik, musik – CD-recensioner

Det märks att det går mot vår då det kommer alltfler intressanta CD-släpp. Här är några som jag lyssnar speciellt till för ögonblicket.

Sade ”Soldier Of Love” (Sony)

Det är sällan jag köper plattor som ligger på listorna men det har skett nu. Faktum är att jag har lyssnat på Sades första platta på 10 år dagligen sedan den släpptes för en månad sedan . Jag har lyssnat i bilen, hemma och i mp3-spelare och gillat den mer och mer. Jag har alltid gillat Sade och hennes sidenmjuka sensuella röst. Hennes jazz-inspirerade arrangemang och har saknat henne under dessa år då hon inte gjort några släpp. Därför var ”Soldier Of Love” än mer välkommen och den klarar med råge alla förväntningar.

The London American Label Year By Year 1960 (Ace) och The London American Label Year By Year 1961 (Ace)

Vi som växte upp I slutet på 1950 och under 1960-talet har London en speciell betydelse som skivbolag. Den snygga (i mitt tycke snyggaste etiketten av alla) London-etiketten var vår enda verkliga möjlighet att få lyssna på den autentiska amerikanska rock & roll, rhythm & blues, rocka-a-billy, pop och country. Bolagen hade sin tyngdpunkt på distribution av independent-bolag som Imperial, King, Sun och Atlantic men också små regionala och lokala bolag som kanske bara fick en eller annan regional eller lokal hit.

Nu har brittiska Ace startat en serie CD som skall årsvis spegla denna epok. Det är inte de stora hitsen utan fokus ligger på de mer bortglömda och svåråtkomliga utgåvorna. De två första plattorna lovar gott och för min generation ett måste men för alla som har minsta intresse av denna del av den amerikanska kulturen är dessa plattor ett måste.

Jackie DeShannon ”You Won´t Forget Me – The Complete Liberty Singles Vol 1 (Ace)

I min värld är Jackie DeShannon en av amerikansk populärmusiks bästa låtskrivare. Inte bara det hon var måttstocken för tjej-pop som den kom att definieras i mitten av 1960-talet. Låtar som ”Needles & Pins” och ”When You Walk In The Room” föregick folkrocken och inspirerade The Byrds att köpa en tolvsträngad Rickenbacker. Hennes samarbete med Jack Nietszche kom att producera en av 1960-talets bästa LP ”Don´t Turn You Back On Me”.

Här har Ace (igen) startat att samla alla hennes singlar som de kom på Liberty. Den första CD stannar 1965 så det innebär att det finns åtskilliga singlar kvar till volym 2. Jag väntar med intresse.

Johnny Cash ”American VI Ain´t No Grave” (Lost Highway)

Verkligen vid “end of the line” kommer en sjätte CD med inspelningar som Johnny Cash gjorde under Rick Rubins geniala produktion. Den senaste och den som skall bli den sista plattan har stora likheter med de två föregående. Ett mörker och en väntan på sin skapare präglar Cash musik. Det är en man som sitter i dödens väntrum som sitter och väntar på att möta sin älskade June Carter och den Gud som han har haft en stark tro under hela sitt liv.

”Ain´t No Grave” är en rörande Cd. Musiken kryper in under skinnet och känslan av Cash kommande död är synnerligen närvarande. Den blir likt tidigare därför ytterligare en byggstenen i förståelsen och insikten i Johnny Cash värld. Den är kanske den mest utlämnade CD som gjorts någonsin, i vart fall sedan ”The Man Comes Around”.

Brinsley Schwartz ”Live In Cardiff 1974” (Blank)

Hittade den här bootleggen för några veckor sedan I en back med billiga Cd på en loppmarknad. För den som inte vet så var Brinsley Schwartz pionjärer i vad vi kallar pub-rock. Här började också Nick Lowes karriär ta fart även om det inte var hans första band. Delar av bandet kom sedan bli the Rumour som kompade den suveräne Graham Parker. Bandet gjorde ett antal LP på UA på 1970-talet utan att det var någon större framgång så desto roligare att hitta denna utmärkta live-platta med bandet under deras bästa period kring 1974-75. Ljudkvalitén är utmärkt (FM-radio ?) och här finns också Dave Edmunds med som gäst på några spår.

Text: Ingemar E. L. Göransson