fredag 24 september 2010

Vilken väg väljer socialdemokraterna

bkaug 288small

Tidsbild ett:

På valnatten 1994 kunde Ingvar Carlsson utropa sig och socialdemokraterna till valets segrare. Partiet hade sopat mattan med Carl Bildts moderater och svenska folket hade klart och tydligt sagt ifrån om det nyliberala experimentet. Socialdemokraterna hade fått över 45 procent av rösterna i riksdagsvalet och kunde nu med stöd från vänstern försöka reparera de skador som Bildts politik orsakat välfärdsstaten.

Tidsbild två:

Mona Sahlin står på valvakan tillsammans med (s)-kvinnors Nalin Pekgul och LO:s Wanja Lundby Wedin. De tre ser mer eller mindre chockade ut och har uppenbarligen gråten i halsen. Partiet har förlorat mot högeralliansen som ökat sitt stöd medan socialdemokraterna har hamnat på knappt över 30 procent.

Nyliberal påverkan

Under de senaste 30 åren har nyliberalerna satt den politiska dagordningen i hela Europa, inte bara Sverige. På 1980-talet fick man igenom tanken på en självständig riksbank med ett enda uppdrag att bekämpa inflationen, verklig eller imaginär. Inte bara det man lyckades vrida samhällsuppfattningen från vänster till höger och i detta bestämde nyliberalerna var det analytiska skåpet skulle stå.

Från olika tankesmedjor och ledarsidor trummades budskapet ut och genom förlag som Timbro publicerades den ena debattboken efter den andra som deklarerade att klassamhället inte existerade och att numera var det inte arbetarklassen som var ryggraden i det moderna samhället.

Det hette och heter att tjänstesamhället, IT-revolutionen och tekniken gjorde att arbetarklassen inte existerade och om den existerade så var och är det en samling förlorare utan utbildning som inte går att bygga varken samhällets eller politiken fortbestånd på.

Tanken på jämnviktsarbetslöshet deklarerades och i och med Maastrichtsavtalet slogs det fast att viktigaste var och är ett stabilt penningvärde, dvs. inflationsbekämpningen kom att bli prio nummer ett. Carls Bildt tog detta till sig och under hans regeringstid pressades inflationen tillbaka till några få procent medan arbetslösheten släpptes iväg till tidigare inte sedda nivåer upp mot 8-9 procent från tidigare 2-3 procent. Bara inom offentlig sektor försvann på Bildts tid 90.000 jobb.

Solidarisk garanti

Olof Palme menade när arbetslösheten vid ett tillfälle under 1980-talet tangerade 3 procent var det en nationell katastrof. Välfärdsstaten förutsatte att skulle, vi kunna säga, löntagarna gemensamt och solidariskt garanterade full sysselsättning och betalade detta med en något sämre reallöneutveckling, dvs en högre inflation.

Nyliberaler däremot hade uppfattningen att arbetslösheten skulle garantera de rikas och de välmåendes stabila förmögenhetsutveckling även om det kostade 10-20 procent av befolkningen utanför arbetsmarknaden eller på en låglönearbetsmarknad som den brittiska eller amerikanska.

Från 1994 till 2010

Vad har detta med valet 1994 och valet 2010 att göra. Jag vill påstå att här är en av de grundläggande orsakerna till att socialdemokratiska arbetarpartiet har tappat en tredjedel av sina väljare under samma period. Partiets transformering från arbetarpartiet som också förmådde attrahera den lägre delen av tjänstemannaklassen med levnadsvillkor snarlika arbetarklassens har övergivet socialdemokraterna då partiet idag är mycket likt den ”nya” moderaterna.

Det finns flera likheter som är orsak varför partiet upplevs som allt annat än attraktivt och därför straffas på det sätt som skett de senaste valen.

När Ingvar Carlsson och från 1996 Göran Persson under 1990-talet skulle renovera de delar av välfärdsbygget så blev det med en politik som påminde i sin praktik mycket om Bildts lösningar; privatiseringar, avregleringar och mer marknad. Arbetslösheten kom att permanentas och inflationen parkerade sig på en de rika välförsedda och rika bekväm och behaglig nivå.

Varken Ingvar Carlsson eller Göran Persson ifrågasatte aldrig varken den självständiga riksbanken, Maastricht eller det kloka i att fortsätta med en politik som innebar ett accepterande av den nyliberala problemlösningen.

Inte klass utan identifikation

Som en följd av detta kom också identifikationspolitiken att ersätta klasspolitiken. Dvs. att grunden för politiken har blivit den av nyliberalerna deklarerade medelklassens politiska hegemoni. Därför har också socialdemokratisk politik kommit att bli en ad hoc-politik där olika identifierade storstadens medelklassgruppers intressen blivit ”nödvändiga” att möta.

Förslag om exempelvis butler i t-banan och könsneutrala toaletter vilka är två av de mest extrema exemplen av identifikationspolitik. Men även snäva intressen som övervärderade fastigheters skattevärde, klasslös syn på pensionärers situation, fria sprutor till narkomaner och RUT är andra exempel.

Samtidigt som 10.000-tals människor slängs ut ur sjukförsäkringen, a-kassan är sämst i Europa, mer 400.000 är arbetslösa, arbetsolyckorna ökar, kollektivavtalen urholkas och löntagarnas rättigheter rundas genom Laval och andra domar. Men dessa frågor är klassfrågor och berör den politiskt marginaliserade arbetarklassen och därmed lämnas enbart ett förstrött intresse.

Skall socialdemokratin återvinna den förlorade arbetarklassen, vinna stöd från stora tjänstemannagrupper som inom TCO, aktivera immigranterna för politikens möjligheter, återge arbetslösa, sjukas och fattiga deras tro på politiken måste partiet överge den väg som påbörjades på 1980-talet och blev regeringspolitik 1994.

Nederlagen 2006 och 2010 är konsekvensen av nyliberal påverkan och kan bara ersättas med återinförandet av klasspolitiken som grunden för arbetarpartiet socialdemokraternas politik. Om inte är det inte himlen som väntar bakom hörnet utan det bråddjupa helvetet och välfärdsstatens avfärdade som samhällsmodell.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson