1854 började, efter motstånd från den tidens höger, stambanorna byggas i Sverige. Med stambana menar man ju viktigare järnvägssträckningar som skulle binda ihop landet och privata banor.
När går det sista tåget?
Bland annat fick vi normaltid och tidtabeller, viktiga beslut för industrialiseringen av det fattiga bondelandet. Den tidens höger tyckte det kostade för mycket och om järnväg skulle byggas var det något för privata intressen att göra. Det byggdes även mindre järnvägssträckningar i privat regi men 1939 nationaliserades hela järnvägssystemet i Sverige av en i det närmaste enig riksdag.
Turligt nog fick inte 1800-talets reaktionärer genom sin vilja utan det byggdes järnväg i Sverige och i mitten på 1870-talet var 70 procent av den nationen Sveriges budget kostnaderna för uppbyggnaden av den svenska stambanan.
Det var tur att landet Sverige då ett av Europas fattigaste vågade låna upp dessa för sin tid enorma summor. Det var tur för det lade grunden för industrinationen Sverige och det var tur att döddansarna som motsatte sig bygget av svensk infrastruktur inte fick bestämma.
“…..ett eko från 160 år
tillbaka…”
I dag är den svenska järnvägen i ett uselt skick och det innebär att ryggraden i vår infrastruktur är också i ett uselt skick. Kostnaderna för att få tillbaka järnvägen i normalt skick ligger enligt Trafikverket på 38 miljarder kronor fram till 2020 vilket ligger i nivå med det KTH kom fram till för några år sedan som beräknade att det fattades ca 40 miljarder p.g.a. eftersatt underhåll och inte gjorda investeringar.
Det finns alltså skäl för en verklig och omfattande satsning på infrastrukturen och inte minst järnvägen. Detta borde stå som självklart för var och en att det måste till omfattande investeringar. Investeringar som inget privat bolag kan klara liksom då för 150 år sedan. Men även vår tid har sina reaktionärer som inte ser det som är skrivet på väggen. Reaktionärer som inte kan för sitt liv förstå att för Sveriges utveckling var det nödvändigt med investeringar av enorma proportioner som sedan har återbetalat sig tusenfalt.
I veckan var infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) i Linköping på Transportforum och lyckades förpassa sig till samma dystra församling som på 1854 försökte stoppa byggandet av stambanorna.
Ministern konstaterade vad vi andre vetat länge. Hon sa att ”Järnvägen mår inte så bra.” det är få om någon som motsätter sig detta konstaterande men hennes lösning var lika antik som de för länge sedan reaktionärerna som försökte byggandet av stambanorna.
- ”Att buss ersätter tåg kan bli vanligare i framtiden eftersom järnvägen är i så dåligt skick och det krävs så stora investeringar”. Ett uttalande som måste betraktas som uppseendeväckande då det inte kan tolkas på annat sätt än att den sittande regering nu gräver ner den svenska järnvägen som ryggrad i infrastrukturen. Allt detta samtidigt som samma regering har slösat bort miljarder på sänkt krogmoms och skattesänkningar som är i det närmaste tredubbla hittills jämfört med behoven av investeringar.
Så vad hör vi om inte ett eko från 160 år tillbaka. De reaktionära krafterna har på nytt fått en röst i vår tid i Elmsäter-Svärd som fullföljer den olyckliga politiken där privatiseringar och avregleringar av samhällets infrastruktur fortsätter. Misstagen som gjordes under nyliberalt rus för gott och väl 20 år sedan får nu med den sittande högerregeringen sin fullbordan – nedmonteringen av vår infrastruktur.
Stefan Demert sjöng en gång sin ”Till SJ” som förutspådde SJ:s snara död. Allt tyder på att han håller på att något senkommet blir sannspådd. Till glädje för nyliberaler, marknadsfundamentalister och Stockholmseliten vars enda erfarenhet av spårbunden trafik är pendeltåget till förorten. Arma Sverige!
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
