Det diskuteras vitt och brett om de röd-gröna kontra högeralliansen. Det diskuteras vilket inflytande som eventuellt Sverige”demokraterna” kan få om de kommer in i riksdagen. Det är spekulationer och beräkningar om huruvida den och den rösten på olika små partierna är ”bortkastade” röster osv.
Vad man inte diskuterar lika högljutt är det ”parti” som är det tredje största i svensk politik och som är det största hotet mot ett regeringsskifte – soffliggarpartiet. Det kommer aldrig in i riksdagen, men det påverkar valutgången mer än vi kanske tror.
Partistrategerna vet detta och därför blir mobilisering den viktigaste enskilda åtgärden för de röd-gröna i valrörelsens slutskede. För det finns också ett klassperspektiv på soffliggarna. Det är ett klassparti kan man säga utan att överdriva.
Soffliggarna är mer förekommande bland LO-medlemmar än bland tjänstemän, det är fler soffliggare bland kortutbildade än bland akademiker, de är fler arbetslösa än väletablerade, det är fler fattiga än rika, de är hyresgästerna i större utsträckning än villaägare osv., Kort sagt, det är vanligare med soffliggare bland de naturliga (S) och (V)-väljarna än bland borgerligt sinnade väljare.
Varför röstar de då inte? Orsaken är bland annat att de ”inte känner igen politiken” som man säger. Politiken berör inte deras vardag utan politiken har i allt större utsträckning blivit en anpassning till en inbillad medelklass i storstäderna.
Socialdemokrater och även Vänsterpartiet har i sin jakt på marginalväljarna gjord en omvänd resa mot mitten jämfört med moderaterna och nu trängs de alla i en slags mittenfåra. I o m detta så har det som inte fick ske skett – de väljare som mest behöver en socialdemokratisk jämlikhetspolitik känner sig övergivna av den allt skränigare medelklassens krav på politikens innehåll.
Det här också en konsekvens av den samhällsbild som idag alla partier mer eller mindre har anammat – att medelklassen är politikens och samhällets ryggrad medan i denna världsbild marginaliseras den traditionella arbetarklassen som lever under villkor som inte liknar medelklassens förortsidyll eller storstadspuls.
I länder som Frankrike och Storbritannien har den här utvecklingen resulterat i en ökad högerextremism där de mest utsatta reagerar med att ta ut sin frustration på de som har det än värre. Den s.k. ”hunsades revolution” är högerextremisterna fotfolk. I Sverige har det istället blivit soffan – man vänder helt enkelt politiken ryggen då den inte längre talar om deras problem.
Jag träffade en metallare för någon vecka sedan. Han menade att valrörelsen har blivit obegriplig. Ingen diskuterar arbetslösheten, ingen diskuterar att 10.000-tals människor har ramlat ur välfärdssystemen och ingen diskuterar att Sverige har Europas sämsta a-kassa.
Valrörelsen består istället av frågor som på arbetsplatserna har ingen eller ringa betydelse; skattenivåer, förmögenhetsskatten, villaskatten, muslimska huvudbonader, könsneutrala toaletter och annat som inte berör arbetsplatsernas folks vardag.
Det finns inget icke-val i valet 2010. Antingen vinner högeralliansen och genomför sin marknadsliberala revolt mot välfärdsstaten eller så vinner de röd-gröna och börjar återupprätta välfärdsstaten. Det finns inget annat val, så enkelt är det.
Jakten in mot mitten i politiken är orsaken varför soffliggarpartiet avgör valet. Blir det större än i förra valet så kan inte de röd-gröna vinna då blir soffliggarna – som mest behöver politiken – högeralliansens bästa bundsförvanter. Högern vinner då på de röd-grönas tillkortakommande inte på egen styrka. Lyckas däremot främst socialdemokraterna mobilisera sina naturliga väljare då vinner de röd-gröna valet om 18 dagar.
Text. Ingemar E. L. Göransson
