Varje arbetsplatsolycka är en för mycket

För drygt en vecka dog en 26-årig pappersarbetare i en olycka på Iggesunds pappersbruk. Hon var en av många semestervikarier på våra arbetsplatser. Hon klämdes till döds när hon skulle flytta en kartongrulle på 20 ton. Ännu en tragisk olycka hade skett där en far eller mor, en son eller en dotter, en bror eller syster inte kommer hem igen utan förlorar sitt liv på arbetet.

Det är farligt att leva brukar cyniker säga. Det må vara sant liksom att vi alla har utmätt tid på denna jord. Men det innebär inte att någon olycka är acceptabel. Allt skall alltid göras för att du och jag liksom alla andra skall komma hem från jobbet och glatt kunna öppna dörren och utropa – Hej, nu är jag hemma!

Det sker ett stort antal olyckor på våra arbetsplatser och varje vecka är det någon som förlorar sitt liv. Olyckorna är oftast orsakade av okunnighet, misstag, slarv eller att man inte följer gällande föreskrifter. Den som är ytterst ansvarig för att olyckorna inte sker är arbetsgivare och formellt och ytterst sett – den högste chefen på arbetsplatsen eller i företaget. Arbetsmiljölagen är ytterligt tydlig på detta så det kan aldrig finnas något tvivel om var ansvaret ligger.

I år är det 100 år sedan det blev tillåtet för arbetarna att utse skyddsombud, men trots detta sker fortfarande inte bara olyckor utan de är oftast fullständigt onödiga och kunde ha undvikits. Vi ser hur oseriösa byggföretag struntar i arbetsmiljön, ser hur sommarvikarier inte får tillräcklig utbildning, vi ser hur på grund av okunnighet arbetare utsätts för onödiga risker.

Det är också en ökad stress på våra arbetsplatser där den psykosociala miljön skadar och gör människor sjuka. Fenomen som att människor ”går i väggen” är ett tecken på att pressen och stressen på många arbetsplatser är på tok för hög vilket leder till psykiska problem men också till risktagandet ökar bara för att hinna med.

Det är alltid arbetsgivaren som har ansvaret för att de anställda följer gällande skyddsregler och använder den utrustning som skall skydda mot olyckor. Det är också arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret för att arbetet inte skadar varken på kort eller på lång sikt.

Hundra år är en lång tid. Hundra år är också en kort tid. För de tusentals arbetare som skadat sig eller t.o.m. förlorat sina liv under denna tid var det tyvärr förgäves. Det var onödigt och kunde ha undvikits. Det har skett stora förbättringar i lagstiftningen. Det har skett stora förändringar i insikten om risker och kunskapen har ökat högst påtagligt men fortfarande finns det, tyvärr, mycket kvar att göra för att alla ska kunna känna när det går hemifrån till jobbet att de kommer hem och kan glatt ropa – Hej, nu är jag hemma!

Text: Ingemar E. L. Göransson

“Hej, nu är jag hemma!”

 

Hej, vi ses ikväll!

Hur många gånger har vi inte sagt det till våra nära och kära. Förra året var det 61 människor som inte kom hem utan dog på sitt jobb. Det var ungefär 1.300 som avled av skador de dragit på sig på jobbet. En förfärande statistik och bakom siffrorna gömmer sig människor av kött och blod. Det är pappor, det är mammor, det är döttrar och söner som ryckts bort på tok för tidigt från detta korta jordeliv.

Det värsta är att det är i de allra, allra flesta fall helt onödigt. Det skulle aldrig behövt ske men det skedde i alla fall. Det kan bero på arbetsgivare som struntar i säkerheten, det kan vara orsakat av alltför högt tempo på jobbet, för lite folk eller bara på grund av slarv orsakat av en kedja av omständigheter.

I år är det 100 år sedan vi fick skyddsombud. Men tyvärr förmörkas jubileet av det faktum att den sittande högerregeringen har inte bara dragit in det mesta av utbildningsresurserna till nya skyddsombud utan också, och som på sikt får större betydelse, lagt ner arbetsmiljöforskningen i Sverige när man la ner Arbetslivsinstitutet.

Tyvärr ökar olyckorna på arbetsmarknaden och därmed fler dödsfall, olyckor och skador men också en ökad förslitning av människor. Idag är det inget ovanligt med att unga kvinnor i handeln har utslitna axlar redan innan 30 år. Det är inget ovanligt att se byggnadsarbetare klättra på tak utan säkerhetslinor. Ofta är det ensidiga arbetsuppgifter som sliter ut människor eller oseriösa entreprenörer som inte tar ansvar och ser till att deras anställda har säkerhets och skyddsutrustning eller ser till att de använts.

Arbetsgivare som chansar eller helt enkelt skiter i sina anställdas arbetsmiljö har blivit vanligare och det borde uppröra långt mer än vad det gör. Men, inte ger en estnisk byggnadsarbetare som ramlar ner från ett tak några rubriker eller en 29-årig handelstjej som inte kan lyfta armarna längre det heller.

Vi borde vara förbannade, men vi är det inte . Vi borde sätta stopp, men vi gör det inte. Vi borde och vi kan… Kan det möjligen bero på att ett arbetarliv inte är lika mycket värt i överhetens ögon?

I dag hålls en tyst minut för att hedra de som fick ge sitt liv i arbetet. De hade säkert hellre sett att det inte hade varit någon tyst minut utan att de kommit hem och glatt ropat ”hej nu är jag hemma”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

På andra sidan Styx

På andra sidan Styx

Sjuhundra de stå på led

Sjuhundra de livet mist

Sjuhundra de i dimman på andra sidan floden

Sjuhundra de ropar

”Vi kom ej hem”

 

Unga och äldre de var

Unga och äldre de ej blev

Unga och äldre kunnat vara mer

Unga och äldre de frågar

”Varför vi kom ej hem”

 

Penning och Ointresse på vår strand stå

Penning och Ointresse råder då

Penning och Ointresse inget hopp har

Penning och Ointresse beskedet ger

”Fler ni bli som ej komma hem”

 

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Kommentar:

700 arbetare och tjänstemän har förolyckats ute på våra arbetsplatser de senaste 10 åren. Utbildningen av skyddsombud har strukits på grund av att statsbidragen dragits in. Forskningen har försvunnit genom att Arbetslivsinstitutet har lags ner. Tempot har ökat drastiskt. Det kostar liv.

Varje arbetsplatsolycka är en för många

“Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort från kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.”

Per Lagerkvist

Tills i natt hade 33 arbetare mist sina liv på arbetet. I dag är de 34.

En pappersarbetare på Braviken utanför Norrköping klämdes till döds den gångna natten på en avdelning där man normalt sett jobbar tre tillsammans under nattskiftet. Vad som skett är inte offentligt men enligt obekräftade uppgifter skall en betongpelare som höll upp innertaket i den s.k. ”torken” ha kollapsat och taket rasat in.

34 liv har hittills i år krävts på svenska arbetsplatser, det är 34 för många. Antalet olyckor med dödlig utgång ökade förra året med närmare 25 procent.

Varje gång någon omkommer på sitt arbete är det en tragedi. Inte bara för den avlidnes närmaste, arbetskamraterna utan för oss alla. Ingen människa skall behöva riskera sitt liv i jobbet. Varje olycka är en anklagelse att inte tillräckligt har gjorts för att undvika olyckor.

En del olyckor beror på olyckliga omständigheter men en del olyckor beror på medvetet tagna risker från oseriösa arbetsgivare som när utländska byggnadsarbetare jobbar på tak utan säkerhetslinor vilket hände i Linköping för en tid sedan.

Andra olyckor är helt oförklarliga. Pappersindustrin har jobbat hårt mot att olyckorna på bruken och förra året inträffade det ingen olycka med fatal utgång. Man jobbar förtjänstfullt med tillbudsrapporter för att hitta riskerna och åtgärda dem.

Men ändå, ytterligare ett liv har skördats i arbetslivet, en arbetare har inte kommit hem till de sina och sorgen och saknaden lägrar sig över de drabbade. En omtyckt arbetskamrat har ryckts ur kretsen och lämnat ett ofantligt tomrum efter sig.

Arbetet och livet går vidare men också kampen mot fällor i arbetsmiljön måste gå vidare för det må aldrig ske på nytt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Marknadens “logik”

 

(Marknaden tål att skällas på.)

Marknadens logik eller snarare s.k. logik kan förundra oss alla. Titta bara på arbetslösheten. För samhället skulle det vara det mest vettiga att alla hade ett jobb att gå till men för marknaden, denna opersonliga koloss är det bättre med en viss arbetslöshet. Detta kallas jämviktsarbetslöshet. Denna marknadsliberala teori orsakar att 10-20 procent av arbetsstyrkan hålls utanför arbetslivet och istället får fungera som lönepressare och varning för övriga att inte begära för mycket.

Ett annat exempel på marknadens s.k. logik är att spela ut olika grupper mot varandra för att pressa lönerna neråt för löntagarna. Denna kapplöpning mot botten får till konsekvens att löntagarnas konsumtionsmöjligheter minskar vilket innebär med vanliga människors logik att företagen får mindre försäljning av det som löntagarna tillverkar.

Att marknaden är en osäker vän att stödja sig på om man har uppfattningen att människor skall ha så likvärdiga och jämlika villkor som möjligt är uppenbart för den som inte förblindats av de nyliberala skygglapparna. Då blir inte marknaden heller en möjlighet att enbart bygga politiken på då marknadens logik är ologisk och i sin ologiska logik enbart skapar ökade klyftor mellan människor och klasser och skikt i samhället.

Ett exempel på marknadens vansinne är Telias nya logotyp som kostar Telia 250.000 miljoner, en kostnad som någon lär få betala och det lär inte bli aktieägarna utan de anställda och kunderna. Precis som de arbetslösa får betala för att tillfredsställa bankernas och finansbolagens önskan om ett stabilt penningvärde, dvs. extremt låg inflation.

Ytterligare ett exempel på marknadens ickelogik var när arbetsgivarorganisationer lobbade för att Arbetslivsinstitutet och en världsledande forskning skulle läggas i träda då dess slutsatser kom att kosta pengar som istället enligt marknadens logik gjorde bättre nytta som vinster i den eviga jakten på den maximala vinsten. Priset får mer än en arbetare betala varje vecka med sitt liv, förkortat med ett antal år då liemannen är framme och skördar i förtid. Enligt LO-tidningen förlorade 58 arbetare sina liv 2010 på Sveriges arbetsplatser.

Logiskt sett ur ett samhällsperspektiv, knappast, men ur marknadens s.k. logik helt logiskt.

Ernst Wigforss, denne socialdemokratiske legendar, skrev en gång att ”det är osannolikt att samhället kan trygga bärgningen utan att trygga sysselsättningen, och detta kan enligt socialdemokratisk mening inte ske utan ett avgörande inflytande för samhället över det ekonomiska livet och betydande mått av kollektiv egendom och företagsamhet.” (Från tidskriften Tiden 1949.)

Wigforss ord känns fullt logiska och kloka än idag, 2011, helt logiska i sin slutsats.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

 

Har du läst?

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 150 kr (inkl. moms) plus porto.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com

Jag bloggar denna vecka på “Du och jobbet”

Ibland får man hedersuppdrag som när jag erbjöds att blogga på arbetsmiljötidningen “Du och jobbet” och dess hemsida.

För gamla arbetsmiljörävar så är den kanske mer känd som Arbetsmiljö men heter numera som sagt “Du och jobbet”.

Vill du läsa mina små krönikor följ länken.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En arbetares död

Vad är en arbetares liv värt? (Personen på bilden har inget med nedan beskrivna att göra.)

En 58-årig banverksarbetare förolyckades igår på Linghems pendeltågsstation när ett X2000 körde över honom. En onödig tragedi kan man tycka. Det är också en onödig tragedi som säkerligen har flera orsaker.

Ljud och ljussignalerna för resenärerna som varnar för ankommande tåg har länge varit trasiga. Det snöade kraftigt. Den förolyckades kollega hade hela ansvaret att kolla efter ankommande tåg. X2000-föraren hade ingen aning om att det fanns banverkspersonal på spåret. Växlarna har inte haft tillräcklig hög ström på sig för att förmå smälta snön. Jobbet utfördes av en underentrepenör Strukton Rail som enligt uppgift varit inblandade i en annan olycka den 21 januari på bangården i Linköping.

Det finns anledning att fundera på om det måste till en lika allvarlig olycka som den i Hatfield i Storbritannien 2000 då både dödsfall och många skadade blev offer för den bristande säkerheten inom järnvägen. Måste det ske ett Hatfield även här i Sverige innan säkerheten tas på större allvar av ansvariga.

Den kan knappast anses vara fullgod säkerhet att personalen själva skall tvingas ha full uppsikt över spåren där X2000 kommer med mycket hög fart samtidigt som det är både mörkt, kallt och snöigt. Att kalla detta för säkerhetstänkande kan knappast vara acceptabelt utan snarare ett hasardspel med arbetares liv och lem.

Ett normalår omkommer ca 70 personer i sitt arbete. De flesta är vanliga arbetare. Olyckorna sker på byggen, i trafiken, på järnvägsspår, i hamnar och på andra platser. Vore det 70 journalister som omkom, 70 läkare, 70 advokater eller 70 direktörer som omkom på sina jobb skulle detta aldrig accepteras.

Men 70-talet arbetare röner ringa intresse och blir bara till statistik. En cynism som är motbjudande och en rest av det gamla eller en konsekvens av det återuppståndna klassamhället.

Den 58-årige banverksarbetaren som igår morse kl. 06.12 miste sitt liv på Linghems pendeltågsstation var en helt onödig tragedi som aldrig borde ha skett om säkerheten tagits på full allvar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Han dog på jobbet

Det blir en mindre vid en familjs matbord ikväll – ännu en arbetare har avlidet p.g.a. en olycka på jobbet. Ännu en pappa, en make, en arbetskamrat har fått sätta livet till i en onödig arbetsplatsolycka. Vem han är bara intressant för hans familj och arbetskamrater, för oss andra är hans namn av mindre betydelse då namnet inte gör tragedin varken mindre eller större. Den är stor som den är.

I morse så blev en snöskottare påkörd av ett framrusande tåg på Linghems station. Klockan sex på morgonen skedde det som inte får ske – ett liv släcktes, blåstes ut likt en fladdrande ljuslåga på ett stearinljus i mörkret på en pendeltågsstation ute på den östgötska slätten. Hur olyckan gick till är vid skrivande stund okänt, polisutredning pågår som det heter, men faktum kvarstår ytterligare ett liv har arbetslivet tagit i Sverige.

Förra året dog 38 personer i arbetsplatsolyckor medan 8810 drabbades av sjukdom som direkt resultat av sitt arbete. Det var en minskning från 2008 men den troliga orsaken till minskningen är lågkonjunkturen kombinerat med ett inte oansenligt mörkertal av icke anmälda olyckor inom områden där immigranter och svartjobbare drabbats. Men också dåligt statistikunderlag hos Arbetsmiljöverket. Den verkliga siffran kommer därför säkerligen att närma sig den mer ”normala” siffran kring 70 dödsfall per år och 10-11.000 arbetsrelaterade sjukdomar.

I morse åkte miljoner människor i detta land till sina jobb, ungefär 40 av dem kommer att bli sjuka av jobbet idag och någon riskerar att dö på jobbet. För snöskottaren från Banverket tog livet slut klockan 6.00 i morse. Det blev då tomt vid ett köksbord, tomt för all framtid.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!