Jag tror det var i februari 1970 som jag gick in på Waideles musikaffär i Göteborg för att köpa den nyutgivna LP:n “Bridge Over Troubled Water” med Simon & Garfunkel. Efter att ha betalat mina 25 kr för plattan tog jag spårvagnen hem till den lägenhet som jag delade med en kompis i Västra Frölunda för att lyssna på den som det skulle bli sista plattan som duon gjorde som Simon & Garfunkel (borträknat några liveplattor som kom senare efter att de hade gått skilda vägar).
Under hösten 1969 hade den lysande ”The Boxer” toppat listorna och jag hade spelat sönder min single och fångats av sentimentet och det tungsinne som talade till mig i den alienerande storstaden. För mig som kom från landsorten och hade upplevt svårigheten att komma in i storstaden och den ensamhet som varit tidvis plågsam talade texten i ”The Boxer” direkt till hjärtat.
Det var med stor förväntan. En spänd förväntan på vad som denna LP skulle erbjuda. Jag hade följt och köpt deras plattor ända sedan 1965 och ”The Sounds Of Silence” och favoriten hittills hade varit den tungsinta, men ömsinta ”Bookends”. Faktum var att Simon & Garfunkel hade varit de första albumartisterna i min värld. Deras intellektuella sätt att närma sig musiken tilltalade och talade till mig som poesi- och litteraturintresserad yngling med politisk radikalism i ryggsäcken.
Den orangea brittiska CBS-etiketten låg snart på skivspelaren och den majestätiska titelsången om sakernas tillstånd i den turbulenta USA var inte svårt att förstå för mig och sången kom att spelas gång efter gång efter gång efter gång….. Jag kom på mig själv att dirigera orkestern i detta mästerverk. Sången kom att tala direkt, rakt in i känslans mest centrala nervknut.
Resten av LP:n kom att hamna i skuggan under de första veckorna men så småningom kom jag att lyssna rakt igenom plattan och vända på den i all oändlighet. Dess variation, dess intrikata stämningsförändringar, växelspelet i harmonierna mellan Paul Simon och art Garfunkel kom att fascinera allt mer. De mirakulösa arrangemangen kittlade nyfikenheten och försöken att förstå hur de kommit till blev legio.
Det finns många artister som har det som gör att de lever vidare. Bob Dylans geni, Elvis Presleys närvaro, Everly Brothers harmonier, Dusty Springfields själfulla blue-eyed soul och Howlin´Wolfs våldsamma utspel är några sådana. Men det är få som mäter sig med Simon & Garfunkels intellektuella och intensiva skönhet som håller år efter år och där tidens tand inte förmår att ändra en enda liten gnutta på detta.
Columbia Legacy har precis gett ut en 40 års-utgåva av duons sista LP. Inte för att den är svår att hitta. Tvärtom det finns hur många som heslt återutgåvor i form av boxar (skaffa den återutgåvan av återutgåvan av de samlade albumen i originalsekvens ”The Collection”) men nu har Legacy-folket gett ”Bridge Over Trouibled Water” en lysande behandling i form av originalplattan, live-plattan från 1969 (släpptes officiellt 2009) och en DVD med den berömda och kontroversiella TV-showen från samma år samt en ny och väl genomarbetad dokumentär.
Nödvändig att skaffa som jag ser det för den som har minsta intresse av Simon & Garfunkel och en av musikhistoriens bästa plattor någonsin.
Text: Ingemar E. L. Göransson
