Valet 2014 blir avgörande

Trenden är tydlig, till och med övertydlig, att det svenska politiska landskapet håller på att totalt förändras. Inte nog med att det traditionella högerpartiets ”make over” har lyckats i så motto att de flesta inte längre ser moderaterna som ett högerparti utan som ett mittenparti. Sedan att det är en falsk bild som har lite med verkligheten att göra. För även om moderaterna i sin retorik försöker, och lyckas, framställa sig som ett löntagarnas parti så har det politiska hantverket varit det motsatta.

Kortare väg till rännstenen

Om man skärskådar de politiska besluten så är det noterbart att välfärdsstatens skydd för den av sjukdom eller arbetslöshet drabbade är långt sämre, för att inte säga närmast obefintlig, idag. Vägen från medelklassens goda liv till rännstenen och ekonomisk ruin är idag mycket kortare och har likheter med det amerikanska systemet där det är upp till den enskilde att ta det ansvaret själv och därmed också betala vad det kostar.

Vi har sett en utveckling som har accelererat sedan 2006 ökat i tempo där kampen om produktionsöverskottet mellan kapital och arbete förskjutits kraftigt till kapitalets fördel. Det innebär att arbetarnas del av överskottet av sitt arbete, dvs. mervärdet, har förskjutits till kapitalägarnas fördel vilket ökat spannet mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen av befolkningen mycket markant. Vad vi har sett de senaste 30 åren, och som ökat i tempo, är att klyftorna i det svenska samhället har ökat så Sverige liknar idag mer den ango-saxiska världens verklighet än den välfärdsstat som var måttet fram till den marknadsliberala kidnappningen och kommersialiseringen av det mentala klimatet under 80- och 90-talen.

Socialdemokraterna = Moderaterna ?

En sådan här utveckling får givetvis på sikt politiska konsekvenser och vi kan nu börja ana ett nytt politiskt läge om det fortsätter som nu. Moderaterna blir tillsammans med socialdemokraterna de två mittenpartierna med marginella skillnader då båda partierna slåss om samma marginalröster i tron om att storstädernas medelklass måste tillfredsställas i sin uppblåsta självförträfflighet. Sedan att de också vill ha en fungerande skola, tillgång till god sjukvård, fungerande infrastruktur osv. bortser partiernas strateger från. Dock, de har genom moderaternas skattesänkarpolitik vant sig vid att både ha kakan och äta upp den.

De borgerliga småpartierna går en mörk framtid till mötes om samma trend håller i sig; centerpartiet som har övergett sin egen väljarbas på landsbygden och kan omöjligen vinna den lilla mondäna storstadshippa Stureplanshögern utvecklas nu till en alltmer hysterisk och extrem nyliberal politisk tendens som brottas med starka inre motsättningar.

Kristdemokraterna i sin tur saknar väljarbas då den skulle vara en kristen moralhöger typ den man finner i de katolska länderna. Sverige är dock ett stark sekulariserat land och då finns mycket litet utrymme för ett parti som Kd. Vi ser också hur folkpartiet håller på att tappa fotfästet då skolfrågan nu likt en bumerang slår tillbaka efter sex år av deras misslyckade skolpolitik där det sämsta i skolan försämrats och det goda försnillats.

Miljöpartiet som i brist på ideologi men med ett utvecklat sinne för taktik och förmåga att ta över det miljöengagemang som Centern lämnat har sin givna plats medan vänsterpartiet har sin plats som radikalt alibi för storstadsmedelklassens kvasiradikala politiska strömning. Dock inget av dessa partier har någon bas i LO-kollektivets medlemskår och yrkesgrupper.

SD ett demokratiskt hot

Kvar blir Sverige”demokraterna”; ett parti med en tydlig högerextrem profil som förmår att fånga upp de vilsna socialdemokratiska väljarna inom arbetarklassen som känner sig övergivna och svikna. De som söker förklaring varför deras verklighet och problem inte syns i politiken och varför de drabbas av välfärdsstatens framprovocerade sammanbrott. Man kan påminna sig att Le Pens Fronte National blev stora i Frankrike när Socialistpartiet närmade sig mitten, att nazisterna valdes i demokratiska val då socialdemokraterna och fackföreningarna inte kunde skapa enad front mot dem utan slogs internt om vad de skulle göra.

Valet 2014 blir avgörande för framtiden det närmaste decennierna. Ska vi hamna i en situation, en svensk Weimarrepublik, där socialdemokraterna inte vågar vara socialdemokrater, inte vågar föra en reformistisk politik då det innebär att man måste överge jämviktsarbetslösheten som ekonomisk teori, ifrågasätta skolans misslyckande, våga stå för en politik i hela folkets intresse även om det innebär att skatter måste höjas och att curlandet av medelklassen i storstäderna avslutas.

Jag vet inte om det kommer att ske, men alternativet är skrämmande och knappast inte önskvärt. En politisk situation där de två i mitten bara marginellt och per decimal ifrågasätter varandras politik öppnar dörren för extremism och apati. Inget bådar gott för demokratins fortlevnad och framtid. Det är ett stort ansvar som ligger på både socialdemokraterna och moderaterna att våga vara det de är och skall vara; ett folkligt reformistiskt vänsterparti, respektive, ett demokratiskt högerparti.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tydliga alternativ istället för trianguleringen

Aftonbladet anklagar i dag regeringen för att ”stjäla” socialdemokraternas politik. Den som är minnesgod kommer säkerligen ihåg de stora kvällstidningarnas jämförelser inför valet 2010 av de två blockens politik. Det var en hundring hit och en hundring dit. Det var uträkningar på både tvären och bredden, det var kalkyler på både höjden och längden av hur högeralliansens politik skulle slå i jämförelse med den röd-gröna oppositionens förslag och detta i olika inkomstlägen samt familjesituation. En i sanning ganska likgiltig övning i matematikens högre sfärer då det visade sig att det var snart omöjligt att skilja ”alternativen ” från varandra.

Nu må läsaren tycka att detta är en orättvis betraktelse. Jag vill å min sida påstå att det inte är det då politiken tack vare triangulerandet har fått konsekvensen att alla partier försöker lägga så nära varandra med hoppet om att sno en marginalväljare här och en annan marginalväljare där.

Teorin bakom detta alternativlösa politiska taskspel är att alla i dag tillhör en slags inbillad medelklass och att det inte längre finns klassintressen kvar. Anhängarna av triangulerandets ”konst” menar att samhället nu kommit så långt att om deras parti blir för tydligt, för klart, för politiskt kommer väljarna att fly.

Därav detta triangulerande de eller som Aftonbladet betecknar det – ”stölden av Löfvéns politik”. Problemet är att socialdemokraterna har nogsamt undvikit att reta någon, att lägga förslag som kan möta kritik från motståndarna mer än av marginell karaktär. Allt detta har gjort det politiska samtalet har blivit ett kafferep där man tar en kaka till och är överens om det mesta. Lite småtjafs över bordet men inget viktigt.

Men hur uppfattar vi som medborgare detta. Hur ställer vi oss till kafferepet där vi inte har inbjudits. Vi vänder det ryggen och går någon annanstans där inbjudan är mer hjärtlig. Det är också det som skett. Medborgarnas deltagande i demokratins utövande sjunker och inte minst förtroendet för politikerna minskar år för år. För varför hysa tilltro till politiker som säger sig ha skiljda uppfattningar men samtidigt gör allt för att INTE skilja ut sig, dvs. ha en tydlig alternativ kompassriktning för framtiden.

Den belgiska statsvetaren och professorn Chantal Mouffe har under flera årtionden varnat för en utveckling där partierna i den demokratiska västvärlden undviker en hälsosam konfrontation inom demokratins hägn som varande ett hot mot demokratin.

Hon skriver ”en hälsosam demokratisk process behöver en levande konfrontation mellan politiska uppfattningar och en öppen konflikt mellan intressen.” (The return of the Political, Verso London 2006, sid 6). När denna inte finns så flagnar det politiska engagemanget och likaså intresset. För om politiken blir som att välja mellan två snarlika produkter likt Toy eller Wrigley tugggummin blir politiken ointressant.

Triangulerandet som de politiska partierna sysslar med i dag tack vare sin konflikträdsla, felaktig uppfattning om samhället som varande utan klassintressen och det inpyrda, inavlade medelklassideal där konflikt är av ondo är ett hot mot demokratin i västvärldens demokratier.

Än mer, det öppnar bakdörren för andra alternativ av långt mer motbjudande karaktär. De senaste tjugo åren har vi fått uppleva hur högerextrema partier vuxit sig så starka att de kan direkt eller indirekt påverka politiken. De kan framställa sig som välfärdens försvarare fast de inte är det, de kan framställa sig som den lille mannens försvarare trots att de har inte en tanke på slikt och de kan med sitt främlingsfientliga gift underminera demokratin på det mest motbjudande sätt.

Allt detta medan de stora partierna ”profilerar” sig i detaljer, petitesser och ovidkommande menlösa politiska förslag, allt i sin rädsla att förorsaka konflikt eller konfrontation.

Så när Aftonbladet idag anklagar högeralliansen för att sno den socialdemokratiska politiken så är det säkert sant, men det är självförvållat då partiet inte förmått att formulera ett alternativ som är tydligt och inte kan missuppfattas eller stjälas av högern då en sådan politik skulle skapa den hälsosamma konfrontationen som Chantal Mouffe efterfrågar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Dagens moderataffisch

Affischen är ett collage.

Reinfeldts tio små moderatpojkar

Listan på misslyckade utnämningar som Fredrik Reinfeldts högerregeringen har bestått oss med växer. Försvarsministrar som avgår på vad som med svenska mått mätt kan kallas löpande band, ministrar som ertappas med fingrarna i syltburken medan andra har fuskat med att betala sina avgifter eller använt sin arbetstid till att besöka hemsidor av tveksamt innehåll och sexchatta.

Nu senast har vi uppleva för öppen ridå hur försvarsminister Tolgfors verkligen får göra skäl för sitt öknamn ”Tomhylsan” i ”Saudigate” när hans chef fegt tar sin hand ifrån honom. Vi har också sett hur kulturministern inte använder det omdöme borde finnas innanför pannbenet utan går på årets blåsning och avslöjas som tillhörande den obegåvade medelklassen.

Idag meddelas att partisekreteraren, bensinbolagsturisten och historieförfalskaren Sofia Arkelsten får sparken under samma förnedrande former som Tomhylsan. Hon ersätts nu med en kommunpolitisk partigängare från Örebro vilket måste innebära att intelligensreserven i Stockholm är nu uttömd och en från den av de mondäna moderaterna föraktade landsorten måste importeras att inta partisekreterarens kontorsstol.

Nu är inte partisekreteraren vem som helst i ett politiskt parti. I praktiken är den nr 2 och därför är avhoppet (eller sparken vilket ni vill) uppseendeväckande då det visar på att moderaterna och bygget nya moderaterna har stora problem. Trovärdigheten håller på att krackelera och de senaste opinionsundersökningarna visar att alltfler väljare har tappat tron på de bombastiska moderata besvärelserna. Arkelstens genomfalska och närmast patetiska uttalande idag om att ”dags för förändring och förnyelse också i mitt liv och jag vill gärna arbeta med andra politiska frågor” (Arkelstens Nyhetsbrev)

 

“…nu får Reinfeldt skörda sin

egen draksådd…”

 

Arbetslösheten är i reda tal högre än 2006, ungdomsarbetslösheten är bland den högsta i Europa, fattigdomen i relativa tal har fördubblats och allra mest sedan 2006. Vi ser hur sjuka inte får del av sjukförsäkring. Vi ser arbetslösa hänvisas till förnedrande socialbidrag som försörjning. Pensionärer som protesterar mot den straffbeskattning som deras pensioner utsätts för. Skolan visar upp sämre resultat idag än i början på 2000-talet osv. Konsekvenserna av högerpolitiken börjar synas för den som vill se och alltfler kan inte undvika att se hur det står till.

Trovärdighetsproblem och ett återfall i gammelhögerns rädsla för att använda skattepengar för att smörja ekonomin, trots många ekonomers uppmaning, även om den är iklädd Anders Borgs hästsvans får negativ effekt på sysselsättningen och människors vardag. Den politik som gått under trollformeln ”jobbskatteavdrag” har nått till vägs ände och nu får Reinfeldt skörda sin egen draksådd.

Regeringsduglighet prövas inte i majoritetsställning utan i förmågan att regera i parlamentarisk minoritet men det har uppenbart inte Reinfeldts ministär förstått. Och som om det inte räcker med detta har alliansen stora problem med en glappkäftad Thatcher-wanna-be och ett marginaliserat frikyrkoparti.

Reinfeldt har under hela tiden han varit statsminister haft en princip – att aldrig ta ansvar för sin regerings misstag utan låtit underlydande klä skott. I början kunde han skylla på regeringsovana men nu efter sex år håller detta inte utan nu syns med all tydlighet att den växande svårigheten med trovärdigheten lämpligen bör beskrivas: arrogans, arrogans och åter arrogans.

De är många som gått, de är många som gjort bort sig och nu ryker andremannen i moderatpartiet Sofia Arkelsten – det är en talande bild av ett parti som byggt sin profil på lösan sand – PR-gurus råd – och nu har sanningen hunnit i fatt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Veckans bloggkrönika: A-kassan ger en känsla av deja vu

Den första moderna arbetslöshetskassan i Sverige som bildades var Typografernas 1893. Det hade funnits arbetslöshetskassor tidigare men de hade inte överlevt. Arbetslöshetskassorna hade sitt ursprung i skråväsendets hjälpkassor så företeelsen är långt äldre än vad vi vanligen tror.

Vykort tecknat av Robert Nyberg

Hur det exakt gick till när Typografernas a-kassa bildades må vara som det vill med, men resonemanget måhända varit likt det som det dåvarande LO:s avtalssekreterare Hans Karlsson uttryckte på LO-kongressen 1996: ”Men en av de fjorton är ändå osäker. Han har inget arbete och tycker att kravet på 22 öre är för högt. De andra måste nöja sig med mindre, annars kommer han inte att få något arbete. Då tar en av de övriga och ställer sin tomma kaffekopp mitt på bordet. I den lägger alla en krona. Det räcker till en veckas lön för den som inget arbete har. Den urdruckna kaffekoppen är deras första arbetslöshetskassa.”

Hans Karlssons ord har blivit inom fackliga kretsar närmast bevingade men grundtanken med a-kassan att inget skall tvingas sälja sitt arbete för mindre än vad man överenskommit har alltid var en nagel i ögat på högern och arbetsgivarna.

Orsaken är enkel – en fungerande arbetslöshetskassa förhindrar lönekonkurrens och med ett modernt ord lönedumpning. Det gör att den s.k. reservationslönen hålls upp inte tvingas neråt som högern önskar.

Incitament och piskor

Så när vi idag hör exempelvis Fredrik Reinfeldt tala om ”incitament” för att de arbetslösa skall söka arbete är det ett eko från forna tider. För den nuvarande högerns argument mot en fungerande a-kassa är lika gamla som motståndet från högern mot arbetarnas och löntagarnas organisering fast det uttrycks idag i ett försiktigare tonfall och med mildare semantiska uttryck.

Hos högern finns en uppfattning, som också alltid funnits hos överheten, att arbetaren är lat och måste på olika sätt förmås med lock eller pock till arbete. Och eftersom lock är kostsamt är pock det som skall anbefallas. Det var också tanken när regeringen Reinfeldt bland sina första åtgärder 2006 var att angripa och försvaga a-kassan så idag är det en minoritet som får en a-kassa värd namnet medan stora delar av de lågavlönade och ungdomarna står utanför samma a-kassa. När bara var tionde får 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet har arbetslöshetskassan havererat och det är högern och arbetsgivarna medvetna om och inte minst önskar då det också öppnar för den eftersträvade lönekonkurrensen.

Framför allt öppnar det för lönedumpning där utländska arbetskamrater utnyttjas vid tillfälliga eller längre varande jobb. Vi ser det inom byggsektorn, transportnäringen och på den av högern upphaussade servicearbetsmarknaden. En utveckling och en situation som hotar alla då om den går tillräckligt långt och får tillräcklig omfattning innebär att gällande kollektivavtal sätts ur spel eller pressas neråt i en djävulsk spiral där facket som klassorganisation tappar sin möjlighet att hävda lönearbetarnas rättigheter.

Då 2006 när den s.k. ”reformeringen” av a-kassan genomfördes talade regeringen Reinfeldt om ”incitament” men egentligen sa de samma sak som en viss Adrian Molin uttryckte 1934 i mer vulgära och i mindre försiktiga ordalag: ”Hittills har det svenska samhället hållit nödtorftigt ihop, men knappast på grund av någon hållfast, utan tack vare bourgeoisiens lyckliga belägenhet att kunna undan för undan köpa sig fri från massväldets stormanlöpning och rena plundringen genom att betala med gångna generationers besparingar till en allt glupskare socialförsörjning av en allt mer arbetsovillig arbetarklass. Arbetslöshetsunderstöd för att låta en till stor del mindervärdigt folk, som ingen vill sysselsätta, slå dank vid offentliga arbeten och uppehålla en konstlad köpkraft, arbetslöshetsförsäkringen.”

Denna hatiska salva från sagde Adrian Molin som var en av den tidens unghögerns framträdande talesmän. Han tillhörde de alltmer nazivänliga inom den svenska högern, men hans grundtankar är de ”eviga” inom överheten – arbetaren är av naturen lat och måste med pock tvingas till arbete. Samma uppfattning som hävdades av Luther när skrev om att vi skall arbeta i vårt anletes svett eller när godsägarna jagade sina statare närmast fan i våld.

Överheten oavsett det är Luther, godsägare, fabrikörer, Adrian Molin eller Fredrik Reinfeldt samma grundläggande syn på lönearbetarna – de är lata, arbetsovilliga och därför måste antingen med godsägarnas piska eller med Reinfeldts mer civiliserade och verserade ”incitament” förmås att arbeta i sitt anletes svett.

Arbetarrörelsens förmåga

För fackföreningsrörelsen och arbetarrörelse måste utgångspunkten vara att ingen skall förmås att gå ifrån det löfte som Hans Karlsson beskrev. En solidarisk arbetslöshetskassa som sätter lönekonkurrensen ur spel och gynnar lönearbetarnas strävan efter ett bättre liv och en lön som man kan leva på utan att behöva oroa sig för sin egen och de sinas överlevnad.

För till syvende og sidst är det inte lönearbetarna som bär skulden för att kapitalismen som ekonomiskt system inte kan garantera arbete och därför är kravet 80 procents ersättning för 80 procent av a-kassans medlemmar självklar. Golvet måste vara 80 procent och i nuläget taket att 80 procent når detta.

Detta garanterar att lönearbetarna klarar omställningen till nytt arbete som arbetslöshetsförsäkringen skall vara. Om detta borde inte varken fackföreningsrörelsen eller socialdemokratiska partiet tveka om man menar allvar med att alla skall vara välkomna i, med Per-Albin Hanssons ord, välfärdsstatens finrum.

Vi behöver inte incitament eller piskor utan vi behöver jobb och klarar inte det ekonomiska systemet av detta självklara är det politikens uppgift att lösa detta dilemma även om det innebär att vi solidariskt i det numera ganska nedslitna folkhemmet skapar jobben för arbetsuppgifterna som behövs göras finns och är idag ogjorda. Behoven finns ju utan tvivel, det kan var och en se.

Redan den legendariske Ernst Wigforss skrev en gång att de privata arbetsgivarna aldrig skulle kunna garantera full sysselsättning för de varken har intresse av eller förmåga till det. Han menade att välfärdsstaten istället måste genom den offentliga arbetsmarknaden kan och skall lösa alla de behov som det privata näringslivet inte förmår möta. Hans uppfattning var att vi inte har råd att inte arbeta, men idag tar vi oss råda att förhindra 7-10 procent att arbeta och istället kroniskt stå utanför arbetslivets gemenskap. En Slösas politik av den förmenta politikens Spara. Otillständigt, skadligt och groteskt enligt min mening.

Wigforss sanning som även idag har full giltighet och det bara saknas den politiska viljan och modet att förverkliga för som Palme en gång sa politik är en fråga om vilja. Vill arbetarrörelsen förändra kan den också göra det, men saknas viljan och modet hjälper det aldrig med fromma förhoppningar och övertro på en marknad som varken kan eller vill utan har ett intresse av en arbetslöshet som håller löner nere och löntagarna på plats. Det är bara att välja väg, arbetarrörelsen har förmått att göra detta val tidigare och borde ha samma förmåga att göra rätt val även 2012.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts endimensionella lutheranska fixering

Örebro i förra veckan stod statsminister Reinfeldt och sa att han var ”fixerad” vid jobb. Jobb, jobb och åter jobb som politisk linje. Helt i högerns anda där den lutherska ideologin klädd i högerns marknadsideologi förutsätter att allt utom arbetsinsatsen är lathet.

Hur ser deras framtid ut?

Vi har ju genom historien sett hur föraktet för sjuka och ”andra till skada komna” som August Palm uttryckte sig har alltid förutsatts vara lata och arbetsskygga och därför med ett modernt ord ges incitament att ta sig samman och börja jobba.

Nu är det ju så att alla blir vi sjuka, vi kan skada oss, företaget kan läggas ner, kort sagt livet är inte alltid så jäkla enkelt och förutsägbart som han vill framställa det. När sedan "olyckan" är framme så behöver vi stöd på olika sätt. Detta insåg redan Bismarck och skapade en slags rudimentär välfärdsstat även om en av huvudorsakerna var att stoppa socialisternas inflytande.

Häri ligger också Reinfeldts jobbpolitiks trovärdighetsproblem då hans ”incitament” har inneburit att för de som har det som bäst i samhället istället fått ett ”incitament” att jobba mindre medan de som inte uppfyller den lutherska traditionens förakt för svaghet, om än det är tillfälligt, har enbart straffats av makten som skaffat sig ytterligare privilegier.

För en del år sedan frågade jag en högerman om var den pekuniära gränsen gick för när överheten måste belönas för att förmås arbeta och var den går för den fattige så att han måste straffas för att arbeta i detta lutherskt ideologiska tankemönster. Jag behöver måhända inte påpeka att den högborne högermannen blev svaret skyldigt.

Den rådande ortodoxin

George Orwell, den brittiske författaren skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta”. Orwell satte fingret på ett av de stora dilemmana i vår tid, den ortodoxi som säger att vi inte får ifrågasätta marknadens diktatur över människornas liv och sinne.

Enligt denna ortodoxi får man inte ifrågasätta det kloka i privatiseringar, avknoppningar och utförsäljningar av samhällets funktioner och välfärd som den nu ser ut 150 år efter Bismarck en gång i sin blygsamhet skapade ett första försök till välfärdsystem av kollektiv modell i det auktoritära Preussen.

Rättvisan i ett samhälle ligger i den insikten att vi alla kan råka illa ut, och förr eller senare gör vi det, och att vi alla kan lindra eländet i allas intresse om inte annat av humanitära skäl och på empatiska grunder. Här är också Reinfeldts problem och misstag då han har fixerat sig vid en lutheransk fundamentalistisk jobbpolitik som innebär att han bortser från den mänskliga varelsens skruplighet. Politiken blir istället en fråga om alltings pris och ingets värde – den fundamentala marknadsliberalismens herravälde.

Marknadsliberalernas (och Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaterna är av denna trovisshet) stora misstag är att de tror att allt handlar om enbart pengar och egoismen är människans drivkraft. Deras på mänskligheten pådyvlade egoism finner man inte ens hos djuren utan t.o.m. de tänker längre än sin hunger, sin törst utan deras främsta drivkraft är artens fortbestånd och då krävs ett mått av kollektivt agerande. De gör det omedvetet medan vi människor gör det medvetet. Och faktum är, deras instinkt leder dem mer rätt än vad nyliberalernas medvetna politik gör.

Våga bryta

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste våga ifrågasätta den rådande ortodoxin och formulera en reformism, en politik som bryter med marknadsliberalismens eller nyliberalismens dogmer och skapa ett program som ger en utopi om hur framtiden skall bli om vår art skall överleva så att säga.

Det räcker inte med att titta på opinionssiffror för deras värde är minimalt i det långa loppet. Så det nuvarande lyckoruset där partiets opinionssiffror är lägre än valet 1914 är inget att känna någon större grad av berusning över. Förnuftet säger att full sysselsättning och generell välfärdspolitik är det enda som kan bryta den marknadens diktatur som nu råder där kommersialiseringen av våra liv tar allt mer motbjudande former.

Marknadens excesser är inte bara ett hot mot den välfärdsstat som byggdes upp på erfarenheterna och fysiskt på ett Europa i aska som nu hotar att bli ett nytt Armagideon när EU bryter ihop under trycket av Eurons sammanbrott och ökade konflikter inom Europa när den marknadsliberala kapitalismen löper amok.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt, rör inte pension!

En mycket säregen debatt byggd på antingen felaktiga utgångspunkter eller missvisande tolkningar av fakta har brutit ut de senaste dagarna.

(Min mormor och min mor, idag båda borta.)

Fredrik Reinfeldt menade i går att svenskarna måste jobba fram till 75 år för att få en hyfsad pension. Enligt uppgifter från SCB så är kvinnors medellivslängd drygt 83 år numera och mäns 79 år. Det innebär att vi skulle jobba i princip fram till den dag vi stupar. Men nu är vi inte heller friska och krya eller i vart fall så pigga att vi kan jobba så länge som Reinfeldt drömmer om, i vart fall många av oss.

En vanlig LO-medlem går i snitt i pension kring 60 år om han eller hon har tur och inte slitet ut kroppen tidigare. En tjänsteman som mest sliter byxbaken eller som Reinfeldt sliter munläder kan naturligtvis jobba längre. I Reinfeldts fall kan han säkert prata skit ända fram till kistlocket slår igen!

Men om vi skall vara allvarliga. Problemet är att vanliga knegare är förbrukade långt, långt innan Reinfeldts pensionsdag inträder. Arbetsmiljön, ensidiga arbetsuppgifter, tunga lyft, ohälsosamma miljöer och inte minst stress är några av de orsaker som kvarstår och har blivit sämre under senare år. Men också frånvaro av delaktighet, hierarkiska arbetsorganisationer, maktlöshet och otrygghet påverkar förslitningen av många löntagare. Till detta kommer alltför låga löner för många som har att kämpa med sin ekonomi hela livet.

Ett annat skäl varför försenad pensionsålder är en ogenomtänkt tanke är den höga arbetslösheten. Det är ologiskt att fortsätta att ha ett arbetsliv där vi har en jämviktsarbetslöshet som gör var fjärde ungdom arbetslös och mellan 7-10 av arbetskraften permanent arbetslös oavsett konjunktur.

Det vore naturligt att se till att de hundratusentals arbetslösa hade ett jobb att gå till istället för att tvinga människor som gjort en formidabel insats i samhällsbygget att bli blåsta på sin välförtjänta pension och vila innan det oundvikliga slutet.

Reinfeldt och andra som fortsätter att föda myten om välfärdens sammanbrott om pensionärerna inte stannar i arbetslivet samtidigt som vi har en massarbetslöshet är inte trovärdigt – det luktar bondfångeri, den ultimata blåsningen.

Ett annat skäl för varför Reinfeldt har fel är den enorma ökningen av produktivitet i arbetslivet. Ett exempel, på pappersbruket i Skärblacka producerar idag dubbelt så mycket med hälften av den arbetarstam man hade för 10 år sedan. Produktivitetsökningen har inte tagits ut i ökade löner till närmelsevis utan hamnat på aktieägarnas bankkonton. Alltså med en bättre fördelningspolitik skulle kraftigt påverka hanteringen av den stigande ålderspyramiden.

Den ökade produktiviteten, massarbetslösheten och orättvisa fördelningen avslöjar Reinfeldts bondfångeri och det blir knappast mer trovärdighet när vi ser de privilegier som hans nomenklatur på maktens nivå har gett sig själva.

Reinfeldt brukar inte prata i onödan om han inte kan vinna på det, men den här gången har klassföraktets trut glappat en gång för mycket.

Ett stilla förslag – om du inte har något vettigt att säga – håll käften Fredrik!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Dagens kommentar

Under de närmaste veckorna kommer jag att publicera satiriska teckningar gjorda av Roland Janson.

Teckningarna är ett utkast för att se reaktionen. Tanken är att de skall kunna användas av arbetarrörelsens organisationer om intresse finns. De slutgiltiga teckningarna görs efter Rolands idéer av en duktig tecknare som vi samarbetar med.

Reaktioner är välkomna!

Dagens kommentar den 28 oktober

© Roland Janson/Ord & Kulturs Förlag

Går det så går det sa moderaternas partisekreterare Sofia Arkesten

Arkesten: Det är vi moderater som genomfört den allmänna rösträtten, pensionerna, 40-timmarsveckan etc etc etc etc etc etc….

Kaninen i hatten: Hon trollar bättre än en trollkarl

Mannen: Tror jag de´när publiken är både blind och döv…

Den som latat sig….

”Det är djupt orättvist att den som latat sig och misslyckats får chans på chans, medan den som ansträngt sig och varit duktig möts av stängda dörrar”. Så skriver Östgöta Correspondentens ledarskribenter måndagen den 3 oktober i en ledare som andas av förakt för mänskliga tillkortakommanden och en jubelsång över de ”duktiga”.

Det är inte första gången detta tema spelas upp på ÖC:s ledarsida. Oftast handlar det om ett förakt för de som inte har akademisk utbildning eller av en eller annan anledning misslyckats i skolan eller inte lyckats få en stabil anknytning på arbetsmarknaden.

Det som spelas på det borgerliga positivet är att det är enbart och fullt ut individens eget fel om skolan blir ett misslyckande, om arbetslösheten drabbar eller om sjukdom slår till. I ledarskribenternas värld är det skillnad mellan folk och fä, mellan duktiga och medelmåttiga, mellan framgångsrika och misslyckade.

Tidningens ledarskribenter formligen tävlar i att sätta stämpeln på de som inte har vandrat i akademins lärosalar utan valt en annan väg för sin livsvandring. Det är uppenbart att ledarskribenterna inte kan tänka sig andra skäl till ”misslyckandet”.

Dyslexi, oengagerade lärare, sjukdom eller sociala förhållanden är den enskildes ansvar med ledarskribenternas logik. Inte heller skillnaden mellan att växa upp i en studieovan miljö till skillnad från en studiepremierande akademisk miljö är annat än individens eget ansvar precis som om det arma barnet kan välja sina föräldrar. Klass och social miljö har ingen relevans på ledarsidan i Corren.

Det som ledarsidan behandlar på måndagen, dvs. den avlövade och avrustade vuxenutbildningen är ju ett nytt fenomen som har skapats av den sittande högerregeringen som Corren med den berusades övertygelse och envishet försvarar och höjer till en vördnadsfull perfektion av politisk handlag.

Alla ska få en andra chans, både den som haft dåliga förutsättningar i sitt liv och den som måste byta inriktning på sitt yrkesliv av en eller anledning. Men det är ju en annan sak och att det inte fungerar idag är orsakat av en borgerlig regering som står Corren nära.

Correns människosyn lämnar en del övrigt att önska. Att stämpla de som inte föds med silversked i munnen eller inte glidit fram på den välkända räkmackan som lata och misslyckade tyder på en övermaga och föraktfull syn på mänsklig, mycket mänsklig svaghet.

Men vem vet ledarskribenterna på Corren kan också en dag hamna i en liknande sits där de trots sin egen duktighet, akademiska examena visar sig vara just mänskliga, med mänskliga fel och brister. Hoppas vid alla makter höga som låga att de får sin andra chans, t.o.m. sin tredje om så behövs.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Högerman med integritet

I dag fyller en av den svenska högerns grand old men Ulf Adelsohn 70 år. Jag läste en intervju med honom och förvånas över Adelsohns stora integritet. Vissa saker som han säger skulle även jag utan problem. Hans kritik av nyliberalismens nattväktarstat när det gäller infrastrukturen är välkänd men inte mindre riktig för den skull.

”Jag anser att att det ska finnas ett stort nationellt järnvägsbolag”, säger han och fortsätter sin kritik av den sittande regeringen med orden ”det ansåg man redan 1939 när man förstatligade all de privata järnvägarna, för det var ingen ordning.”

Om nu någon nu tror att Adelsohn har blivit smygsocialist på gamla dar tar denne helt fel. Han berömmer sig över det han kallar ”valfriheten”. Han är stolt säger han att han tillhör den generation som var med och såg till att vi numera kan välja daghem, skola, äldreomsorg osv. Och framförallt berömmer han sig över att moderaterna tvingade fram att kollektivanslutningen upphörde.

Han må göra det, han må vara moderat men man måste respektera Adelsohn för att han inte vek ner sig mot Reinfeldts regering när den fortsatte att privatisera järnvägen trots att det har inneburit att den svenska järnvägen idag är den sämst skötta i Europa…. och Adelsohn fick sparken.

En annan notabel fundering Adelsohn har i intervjun med TT är kritiken av ungdomskulten som finns i Sverige. Han noterar att i en kinesisk tolkning av ordet ”gammal” är klok, vis, erfaren och vördnadsvärd medan i svenska ordböcker är synonymen istället förlegad, bedagad och föråldrad.

En notering som de flesta som nått över 50-strecket känner igen och nogsamt fått möta när de exempelvis sökt nya jobb.

Man må ogilla högerns uppfattningar men jag föredrar vilken dag som helst en riktig blå högerman framför en lismande nyliberal. Så jag lyfter på hatten och gratulerar på Ulf Adelsohns 70-årsdag och gratulerar en högerpolitiker med ryggrad och integritet vilket tyvärr alltför få politiker har, oavsett partibokens färg.

Text: Ingemar E. L. Göransson

“Bad medicine” Anders Borg

Regeringens budget som presenteras idag är exakt vad man kan vänta sig av Anders Borg. Inga eller otillräckliga inslag som kan pressa tillbaka den vikande sysselsättningen. Det enda är ett fåtal utbildningsplatser och praktikplatser plus den osannolikt korkade sänkningen av krogmomsen.

Det faktum att världen är på väg in i en än värre finanskris än den som red västvärlden som en mara kring 2008. Djupare då den var något som drabbade banker och företag i första hand men nu slår först och främst mot hela nationer. Grekland, Spanien, Italien och Portugal är i fara för nationell bankrutt. Den medicin som föreslås av långivarna är omöjliga att genomföra utan att det grekiska samhället kollapsar politiskt. Det nyliberala skyltfönstret Irland upplever nu massarbetslöshet och en politisk kris.

Greklands regering säger idag att man vill genomföra en folkomröstning om euron. Att en sådan skulle oavsett utgången, även om sannolikheten för ett ja är lika stor som att det finns levande varelser på månen, leda till en akut kris för hela europrojektet med oanade politiska och ekonomiska följder.

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Tommy Waldelich sa för en tid sedan att euron inte blir aktuell under hans livstid. En klok inställning när vi ser konsekvenserna av att inordna alla nationer och typer av ekonomier i ett stelbent monetärt system.

Sverige har som Lena Melin på Aftonbladet idag påpekar samma omfattning av s.k. utanförskap som när den sittande högerkoalitionen vann valet 2006 så när som på 37.000 personer. En klen utdelning på arbetslinjen och de närmare 100 miljarder i skattesänkningar. Dyra jobb och till dyrt mänskligt lidande. Priset en havererad a-kassa och en sjukförsäkring som inte är värd namnet.

Inför det som hotar med en förvärrad arbetslöshet framstår regeringens insatser som ett dåligt skämt och kommer att bli dyrt för vanligt folk. Möjligen kommer det avslöja att kejsaren är naken och de vackra kläder han påstod sig ha var bara bluff och båg i en ny retorik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Surt läge, Reinfeldt

Han försöker hålla skenet uppe, men få låter sig luras av retoriken. Faktum är att Fredrik Reinfeldt och hans regering har gått på sin värsta politiska mina hittills. En politisk mina långt större än usel omdöme i utnämningarna till ministrar, värre än Littorinsmällen för att få backa från grundbulten i sin egen politik gör Reinfeldt näst in till en politisk ”lame duck”.

Reinfeldt och Borg försökte igår hålla statsmannamasken och försökte gömma sig bakom den internationella finansoro och den hotande globala krisen. Vi ska vara försiktiga, vi ska ha buffertar sa Borg. I sak har han inte fel, men det stämmer inte med det han själv påstått förut där skattesänkningar har varit svaret på alla problem i ekonomin oavsett vad frågan varit.

Det är inte skattesänkningar Sverige behöver det är investeringar som långsiktigt ger jobb. Behoven finns men regeringen har prioriterat att dela ut resurserna till främst medelklassen i storstäderna och redan välavlönade.

Jobben skulle komma med de omfattande skattesänkningarna men fortfarande har vi en omfattande arbetslöshet. Jämfört med arbetslösheten för 1990 är det en massarbetslöshet. Varför jämföra med 1990 då, jo det var 1991 politiken lades om från full sysselsättning till rigid inflationsbekämpning. Kommer ni ihåg Bildt?

Uppenbarligen är inte skattesänkningar svaret på alla frågor längre utan regeringen har fått backa från denna grundbult i sin politik.

Sannolikt för att inte säga med säkerhet så är det snarare frågan om det parlamentariska läget som det så vackert heter. Reinfeldt har fått inse att han inte har stöd i riksdagen för sin politik utan måste börja uppträda som den minoritetsledare han är även om han är statsminister.

Hade han envisats med att försöka få igenom ytterligare skattesänkningsprogram hade det hotat ett förödmjukande nederlag och i des förlängning regeringskris och nyval.

Reinfeldt vill inte förhandla med oppositionen, i vart fall inte med (S) och därmed undvika att Håkan Juholt då det skulle få positiv uppmärksamhet, (MP) är avvisande i vart fall i denna fråga och SD är politiskt omöjligt att öppet samarbeta med det räcker med att de är i nio av tio fall trogna Reinfeldt.

Det är svårt att se hur Reinfeldt kan stärkas av gårdagens fullback i maskinrummet utan framtiden får utvisa om alliansregeringen har insett att de är en minoritetsregering med allt vad det innebär. Fan tror det innan jag ser det!

Surt läge, kan man säga!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ett visst svinn får man räkna med…

När Fredrik Reinfeldt för dryga året sedan sa ungefär att ”vi varje större samhällsförändring kommer människor i kläm” så var det få som reagerade. För min del förvånade det mig. Jag hade förväntat mig att varje socialdemokratisk riksdagspolitiker och varje fackligt aktiv skulle med en mun protestera mot det Reinfeldt sa och det han antydde i emellan raderna i sitt famösa uttalande.

 (Karikatyr lånad av SSU)

För vad sa Reinfeldt då i debatten kring sjukförsäkringen? För det första erkände han för första gången att det var en större samhällsförändring som var hans regerings politiska mål. Detta var något nytt då Reinfeldt framställt sig som vän av kollektivavtal och välfärden. För det andra visade han upp en människosyn där sjuka fick spela rollen som ”bondeoffer” för ett större och viktigare slutmål.

En människosyn som en Stalin skulle uppskattat och säkerligen klappat den gode Reinfeldt på axeln för i all sin cynism.

Tyvärr det enda som hördes var den öronbedövande tystnaden från de berömda sju dövstumsinstituten. Som sagt, en bedövande kompakt tystnad.

Men Reinfeldt vore nu inte Reinfeldt om han inte hade i en nyligen hållen riksdagsdebatt sagt att ”i det här landet ska man gå upp på morgonen och arbeta”. Än en gång samma arrogans och samma föraktfulla syn på vanliga människors situation. I en insändare i dagens Aftonbladet skriver en Claes Jonson följande:

”Jag har jobbat och gått upp klockan 05.00 så länge mitt jobb fanns kvar. Men en vacker dag var det tomt i företagets orderbok, så jag fick gå hem. Sen har jag sökt hundratals jobb. Men som 55+ får man inte ens tack för visat intresse.”

I Reinfeldts Sverige är det ett större mål som gäller och då är det arbetsplikt och inte rätten till arbete som gäller. Den vulgärdarwinistiska tesen att ”den som inte arbetar skall inte äta” har fått ersätta ”av var en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

De som inte uppfyller kvoten blir ”ofrånkomligt svinn” i den cyniska människouppfattning som högermannen Reinfeldt omfattar när han i sin arrogans och sitt förakt säger vad han innerst tänker.

Gud nåde den som inte likt Claes Jonsons olycksbröder och olyckssystrar inte uppfyller arbetsplikten i den Nya Sköna Världen som Reinfeldts Sverige är på väg att bli. Men som sagt ett visst svinn får man väl räkna med…..

Text: Ingemar E. L. Göransson

“Politisk katastrof”, sa Bill

Det finns bara ett ord för regeringens politik. De påstod att de skulle få slut på förtidspensioneringarna av unga och vuxna. A-kassan är idag Europas kanske sämsta och sjukförsäkringen kastar ut 10.000-tals sjuka människor i ett stort svart hål. Aftonbladet visar idag på det motsatta.

Ovanpå detta kommer nu uppgifter att förtidspensioneringar av unga har ÖKAT under den sittande regeringens tid. Deras politik har misslyckats om man sätter den i förhållande till den storstilade retoriken.

Problemet är för det politiska etablissemanget är att man accepterar jämviktsarbetslösheten. Det innebär att man inte kan lösa arbetslösheten utan med mindre att en viss inflation måste släppas loss. Så länge man inte gör det kommer vi att ha en arbetslöshet på 8-10 procent.

Men också att det blir nödvändigt att pensionera bort människor som inte klarar den arbetsmarknad där du bara får plats om du har 110 procentig arbetsförmåga.

Ulf Kristiansson (M) kan oja sig så mycket han vill men det förändrar inget. Den borgerliga regeringens försök att lösa sysselsättningsekvationen fungerar lika illa som 1990-talets försök. För systemfelet finns kvar; accepterandet av jämviktsarbetslösheten som en regulator av inflationen.

Det är en omöjlig politik, det är en omoralisk politik och det är socialt oacceptabel politik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Anti-LAS positivets eviga klagosång

 

Så då är det dags igen för den eviga frågan om lagen om anställningsskydd, LAS, i dagligt tal. Ända sedan den dag den infördes som lag har det eviga positivet dragits runt – LAS förhindrar rörlighet på arbetsmarknaden (utläses arbetsgivarna kan inte sparka vem dom vill och när de vill), den hindrar unga från att få jobb (utläses arbetsgivarna kan inte bli av med äldre lite sliten arbetskraft) och att lagen förhindrar företagen att växa (utläses man måste förhandla med facket).

Den nazistiske propagandaministern Goebbels sa en gång om en lögn upprepas till många gånger blir den till sist en accepterad sanning. Kort sagt, anti-LAS-positivet fortsätter att dras runt och märkligt nog så har den felaktiga för att inte säga okunniga bilden av LAS klistrat sig fast även bland ”vanligt” folk. LAS har blivit synonymt med arbetsmarknadens problem. Lögnen om LAS har tyvärr blivit en ”sanning”.

Men vad är då LAS egentligen. Lagen kom till efter åratal av försök från de fackliga organisationerna att få någon ordning på det godtycke som präglade arbetsmarknaden efter Saltsjöbadsavtalet där arbetsgivarna ledningsrätt var inskriven i §32. ”Rätt att leda och fördela arbete, rätt av anställa och avskeda osv” – det var den eftergift fackföreningsrörelsen gjorde då huvudavtalet kom till.

Men det var också Saltsjöbadsavtalets akilleshäl för det innebar att hela makten överlämnades till arbetsgivarna för att få genom landsomfattande kollektivavtal och förhandlingssystem. Det gav en oönskat konsekvens; arbetsgivarna utnyttjade situationen och sparkade varje anställd framförallt på LO-sidan som inte orkade vara 100 procentigt produktiv.

När det inte gick att få någon ändring såg statsmakten ingen annan lösning än att införa en skyddslagstiftning som i vart fall gjorde slut på godtycket och angav objektiva skäl för uppsägning. Arbetsbrist och personliga orsaker är också de skäl som accepteras och att varje uppsägning skall föregås av en förhandling med den fackliga organisationen.

Denna bakgrund talas sällan eller aldrig om. Vad arbetsgivarna och högern med sin buskagitation mot LAS egentligen vill är att återinföra den tid som var före LAS då arbetsgivarna varken behövde ange skäl vid uppsägning eller förhandla. Den tid då §32 var symbolen för arbetsgivarväldets godtycke på arbetsplatserna i detta avlånga land.

Det handlar inte om att det inte går att anställa unga, inte om att behålla nyckelpersoner, inte om varken ditten eller datten utan om att ta tillbaka makten till det arbetsgivarnirvana som var den dag då löntagarna fick stå med mössan i handen och hoppas på det bästa. Det handlar helt enkelt om makt – inget annat. Punkt, slut.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Fredrik Reinfeldts (verkliga) ambitioner

Fredrik Reinfeldts ambitioner är inget fel på. Inte heller hans självförtroende om man skall döma från hans löften om nya skattesänkningar. Nya skattesänkningar för att få de lågavlönade att jobba mer säger han i en intervju med Aftonbladet. Det skall löna sig att jobba är Reinfeldts budskap.

Nu skall skatterna sänkas med mellan 190-375 kr per månad enligt statsministerns kungsord. Vad Reinfeldt inte säger är vem som skall betala och hur det skall betalas. Men möjligen gör han det när han även meddelar att en obligatorisk a-kassa skall det bli under mandatperioden. Det är i varje fall ambitionen.

Fundera lite på vad Reinfeldt egentligen säger. Vi tar bort a-kassan från fackets domvärjo och därmed försvagar vi skälen varför att vara medlem i facket. Färre medlemmar i facket ger också mindre ”risk” för organiserat motstånd mot arbetsgivarnas krav inte bara vad det gäller löner och arbetsvillkor i övrigt men det försvagar givetvis fackföreningarnas möjlighet att ta fighten för medlemmarnas intressen i stort. Svagare fack ger starkare arbetsgivare är en sanning som Fredrik Reinfeldt är väl medveten om. Då blir också obalansen mellan arbete och kapital större än vad den redan är.

 

…klyftorna ökar och

därmed försvagas solidariteten

mellan olika löntagargrupper…

 

De som jobbar i de lågavlönade jobben, och det är där facket är svagast, fortsätter att vara svaga gentemot arbetsgivarna hamnar i än sämre situation gentemot allt starkare motpart. Mer av dåliga löner, sämre arbetsvillkor, daglönarvillkor och en låglönearbetsmarknad är framstampad precis som Reinfeldt, Borg och andra s.k. Nya Moderaters ambition har varit hela tiden.

Systemskiftet som Reinfeldt gång på gång sagt sig inte vilja genomföra har genomförts. Två arbetsmarknader; låglönearbetsmarknad utan verkliga rättigheter och en arbetsmarknad som trots gällande avtal dompteras genom av bara hotet i sig av låglöneträsket håller då fackens ambitioner på mattan.

Vem tjänar på det frågade Berthold Brecht en gång. Vem tjänar på politiken är en högst rimlig fråga. De som tjänar skapligt kommer att få kanske bortåt 400 kr till i skattesänkning medan de lågavlönade får en skärv. Klyftorna ökar och därmed försvagas solidariteten mellan olika löntagargrupper. Blir man sedan sjuk eller arbetslös så är den som drabbas mycket nära den marknadsliberala rutschkanan som exempelvis i USA innebär att vägen från storstädernas villaområden till innerstädernas rännsten är bara några få månader. Från hyfsat välbeställd till utfattig blir då ett rejält hot. Bara den som har haft möjligheten och råd har kunnat skaffa sig de privata försäkringarna som skyddar mot rännstenen.

Som sagt det är inget fel på Fredrik Reinfeldts ambitioner. Men det är inga nya ambitioner – det är högerns traditionella ambitioner. Vrida klockan tillbaka till den tid då löntagarna fick vara tacksamma för en skärv från det dukade bordet och visste sin plats. Priset – jobbskatteavdraget och en dos egoism.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Äntligen slut med daltet!

Äntligen slut på julfriden och åter till verkligheten. Och vilket verklighet sedan. Vi slipper det gamla kvävande förmyndarsamhället där alla även packet hade rättigheter.

Nu i den moderna tidens era så skiljer vi på pack och duktigt folk. Arbetslösa som inte biter samman och skaffar sig ett jobb snabbt hamnar utan ekonomisk ”trygghet” som det hette. Det gäller nu att bjuda till och blir man inte bjuden in i den samfälliga värmen då den är reserverad för de flitiga och duktiga.

De inbillningssjuka och deras vapendragare i läkarkåren ser den nya ordningen till att de hålls kort. Naturligtvis kan varje även döende göra något lite som de flitiga och framåt kan ha nytta av även om det bara är några timmar då och då och även om det sker i liggande ställning med dropp och hela ställeraschet .

Lathet och arbetsskygghet skall hållas med kort sele då arbete befordrar hälsa och välstånd.

Några s.k. akademiker påstår i Efter Arbetet nu senast att det inte finns någon relation mellan inflationsbekämpning och arbetslöshet. De påstår att jämviktsarbetslöshet är en myt och inget vetenskapligt bevis finns för detta. Självklart nys, för vem som helst vet om packets löner hålls nere så ökar ju inte priser mer än vad vi som vet bättre vill.

Varför kritisera och förfölja de vakna ungdomarna på Prime-byrån som försöker få in lite vett i de förstockade vänsteristerna på Sveavägen 68. Näringslivet har ju ända sedan 1970-talets början först med pionjären Sture Eskilsson på det dåvarande SAF försökt ställa till rätta jämlikhetstjafset i socialdemokratin till insikt om att det är skillnad mellan folk och fä.

Och sedan får det vara slut med kritiken mot vår förnumstighetsminister Elmsäter-Svärd som med sina glada tillrop skänker så mycket värme; ”ni får fira julafton en annan dag”, omtänksam ”klä er varmt och ta med mat om ni ska åka tåg” och inte minst hennes klara verklighetsuppfattning ”Trafikverket och SJ sköter järnvägstrafiken sååå bra”.

Vi skall alla tillsammans istället brista ut i tacksamhet till bokhållarna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som håller i kassan så skatten ytterligare kan sänkas för de duktiga och flitiga i vår herres hage!

God fortsättning!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Mer Shell för korruptionen

För ungefär 30 år sedan blev jag beordrad att köra ett lass med grus ut till en sommarstuga. Den som gav ordern var en verkmästare på bygget av det som blev universitetssjukhuset i Linköping. Mottagaren var en högre tjänsteman i Linköpings kommun.

Det har gått många år sedan, men händelsen har stannat i mitt minne. Som ung lastbilschaffis upplevde jag det hela som motbjudande, men kände mig tvingad att köra eftersom min egen arbetsgivare gav samma order. Gruslasset skrevs på bygget, men hamnade på en sommarstugetomt.

Det talas i tid och otid om korruptionen. Man har under årtionden från borgerligt håll blåsts upp ”affärer” som egentligen inte varit något av större dignitet. Varje tillkortakommande har blivit en sak för media och ojande politiker på högerkanten. Upprördheten har ibland inte funnit sina gränser utan det har tagit proportioner liknade nationella katastrofer.

Jag påstår inte att det inte funnits anledning i vissa fall att bli upprörd, men om det handlat om korruptionen är nog inte så sällan att ta till överord. Att det har hänt att enskilda individer har tagit sig friheter som bryter både mot regler och än mer mot den moral man har rätt att förvänta sig är helt uppenbart, men att kalla det korruption som högern vill ibland är inte korrekt som jag ser det. Girighet ja, dålig moral ja och brott mot regler och t.o.m. lagar ibland ja. Vi kan t.o.m. tala om svek mot de som gett förtroendet att få uppdrag som på det här sättet missbrukas.

Den socialdemokratiske debattören Jan Lindhagen pekade redan på ett problem med den offentliga sektorn som kan ses som grunden för att korruption kan växa fram när penningen och inte folkstyret blir bestämmande. Han skrev i skriften ”Ett mått av prövning – kring den socialdemokratiska särarten (Zenit häften nr 6, 1980)

”Under tilltagande knot och allsköns underhållande finansieras ”den gemensamma sektorn” av oss alla. Men människokärleken är snarare patriarkalisk än kamratlig. Få välfärdsinrättningar är medborgerliga i den meningen att de handhas gemensamt av dem de berör.”

Däremot har vi fått se hur korruption där mutor har blivit en del av vardagen eller i vart fall inte ovanligt har följt i spåren på avregleringar och privatiseringar. Som vi såg i mitt egna upplevda exempel så har det funnits sedan länge. Vi har fått se hur det under senare tid uppmärksammade mutaffären i Norrköping och inte minst i Göteborg. Inget att förvånas över egentligen för när man blandar myndighetsutövning och affären lämnas dörren öppen, för att inte säga vidöppen för, denna form av bestickelse och belöningar.

För när det står stora pengar på spel försöker naturligtvis affärsmannen, byggmästaren eller vem det är att säkra en lukrativ och lönsam order. Om det då fodrar att man ”belönar” en tjänsteman eller en politiker med några favörer är inte så osannolikt att så sker. Gruslasset, ett grått kuvert utan avsändare, en trevlig helgresa eller en uppiggande konferens i behaglig omgivning är inte något ovanligt.

(Foto Moderaterna)

I Göteborg gick det så långt att politiker föll likt ett dominospel för sin brist på handling när det hela uppdagades. I Norrköping har det föregått enligt uppgifter under många år inom byggbranschen. Och nu senaste ser man hur politiker som moderaternas nye partisekreterare Sofia Arkelsten har låtit sig ”bjudas” på resa, mat, dryck och hotell av oljebolaget Shell för att delta i en ”miljökonferens” för att sedan tala väl om Shell på sin blogg och i riksdagen.

När politiken och myndighetsutövningen kommersialiseras växer också penningens makt fram, dvs. korruption, bestickning och mutkolvar blir en vanlig företeelse. Det är en naturlig del i affärsvärlden att underlätta affärsmöjligheterna med en lunch eller middag, kanske en studieresa eller liknade. Gränsen för när mutan eller mutbrottet blir realitet är flytande men mer generös i den kommersiella världen än vad den får vara inom myndighetsvärlden.

Vi har rätt att förvänta oss att våra politiker är omutbara, att de har den integritet som krävs men vi kan aldrig vara säkra på det när kommersialismen, privatiseringar och avregleringar tar sitt säte i det som var styrt av folkstyret men nu är en kommersiell marknad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Moderaterna, makten och härligheten II

”Socialdemokraterna måste ju fundera på om de lägger förslag som kan stödjas av SD. Gör de det tillräckligt många gånger sitter regeringen löst”, säger FP:s gruppledare Johan Pehrson. (Se Aftonbladet).

Dagens kanske märkligaste uttalande. För om socialdemokraterna och oppositionen skulle följa detta så innebär det att man bara kan lägga förslag som man vet att inte SD kan tänka rösta för – dvs. oppositionen och socialdemokraterna skulle bli tvungna att rådgöra med Åkesson inför varje omröstning:

- Snälla Jimmie lova att ni INTE röstar för vårt förslag, skulle Sahlins fråga bli gång efter gång. Kort sagt socialdemokraterna skulle hamna i en omöjlig politisk situation. Egentligen kan det bara ske på ett sätt, oppositionen lägger inte egna förslag och spelar död hund i fyra år framåt.

Talmansomröstningen blev som väntad – SD gav sin välsignelse till högeralliansen och Reinfeldts ord om att aldrig ta i SD med tång visade sig vara intet värt. Reinfeldt kunde lätt ha undvikit detta genom att förhandla eller vart fall förankra Per Westerberg hos de röd-gröna istället valde han att söka domptera dem i att lyda Reinfeldts och högeralliansens postulat.

Ska demokratin få en chans att fungera måste oppositionen bedriva oppositionspolitik för annars gör man samma misstag som under föregående mandatperiod. Nödvändigheten av en tydlig oppositionspolitik är nödvändig för annars ger man regeringen fri lejd under mandatperioden vilket skulle innebär politiskt sammanbrott.

Fredrik Reinfeldt har självt valt att bilda en minoritetsregering och då är det hans ansvar att föra en sådan politik att han kan få med sig en majoritet av riksdagen. Väljer Reinfeldt och moderaterna att göra det med stöd av SD direkt eller indirekt är det hans ansvar. Han kan aldrig någonsin lägga det ansvaret på oppositionen så länge de inte lägger förslag som tas fram i samarbete eller med förankring av SD.

När FP:s gruppledare Johan Pehrson säger; ”Socialdemokraterna måste ju fundera på om de lägger förslag som kan stödjas av SD. Gör de det tillräckligt många gånger sitter regeringen löst” så finns det två sidor i uttalandet. Det första; det orimliga att inte oppositionen skall kunna lägga egna förslag utan att ha negativt förankrat dessa hos SD.

Det andra är sannare än han själv kanske inser. En Freudiansk felsägning kan man säga; förlorar högeralliansen till många gånger i riksdagen sitter regeringen löst. Och ansvaret för det ligger uteslutande hos regeringen själv. Visar man samma kaxiga attityd som inför talmansvalet kommer det att ske ganska snart.

Ärligt talat, det verkar inte helt osannolikt med ett nyval under mandatperioden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Moderaterna, makten och härligheten

Klockan är 10.00 på förmiddagen den 4 oktober 2010. Om en timma ska riksdagen utse talmän. En viktig funktion i riksdagen och i det demokratiska systemet. Det är talmannen som ger regeringsbildaren uppdraget i händelse av regeringskris.

Moderaterna har i kraft av regeringsunderlagets största parti utsett Per Westerberg till talmanskandidat. Normalt sätt kanske oppositionen inte hade reagerat speciellt mycket på detta men läget är inte ”normalt”.

Samtidigt kan inte oppositionen lägga sig död hund bara för att SD finns i riksdagen. Det vore förödande. Det är regeringens och främst Reinfeldts sak att regera även om det sker i minoritet.

In i riksdagen har för första gången någonsin ett rasistiskt och fascistiskt parti tagit plats. Än mer, samme Per Westerberg uttalade sig för en tid sedan om samma högerextrema parti att det är inget problem för moderaterna att samarbete med dem som han såg det.

Därav och eftersom andra moderater har gjort liknade uttalanden om SD så finns det anledning att ställa en motkandidat mot Westerberg.

Att moderaterna är parti där uppenbarligen makten är det viktigaste har vi sett flera signaler om sista tiden. Uppgifterna att moderaterna vill sno fler ministerposter från de övriga partierna i högeralliansen är ett. Ett annat som fick många att höja ögonbrynen är när Reinfeldt utnämner Anna Kindberg Batra till gruppledare för moderaterna.

Orsaken till höjda ögonbryn är inte hennes eventuella tillkortkommanden i politiken för där finns säkert inte mycket att säga. Kindberg har varit en flitig myra i den politiska stacken och är ett bra exempel på yrkespolitikern som vi numera har vant oss vid. Ett vanligt jobb har hon givetvis inte haft.

Nej orsaken är en annan. 1998 gjorde hon sitt beramade uttalande om att ”Stockholmare är smartare än lantisar”. För många stockholmare kom det på en bekräftelse av deras världsuppfattning med Stockholm som epicentrum. Uttalandet låg helt i linje och är helt i linje med Reinfeldts uppfattning om storstaden Stockholm som alltings centrum.

Moderaternas förakt för ”bystan” kan inte göras tydligare och sedan ligger det helt i linje med tidigare mindre välbetänkta utnämningar som vandra in och ut ur kanslihuset under föregående mandatperiod.

Man kan undra vad de övriga i högeralliansen tycker om att dompteras av en gruppledare som anser att de är kortare om huvudet än urbana Anna.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson