Lost & Found – Musik värd att lyssna på # 2

En samlingsrubrik för plattor jag lyssnar på för ögonblicket. det blir både gammalt och nytt, jazz, rock, blues och annat

Efter att vågorna från gårdagens schlagerfestival har lagts sig och när de mest ytliga kulisserna av gay-kulturen flagnat stod då en 19-årig tysk tjej som vinnare. Lena som hon heter gjorde en passabel Blondie-inspirerad poplåt som märkte ut sig genom att den inte ackompanjerades av irritande ljuseffekter och fåniga dansare i de löjligaste möjliga kreationerna.

Efter detta tipsar jag gärna om några plattor som har spelats under de senaste veckorna flitigt i bilen, på datorn och i iphonen.

The Rolling Stones ”Exile On Main St” (Polydor)

När Stones släppte den här plattan 1973 så var jag inte överdrivet imponerad. Jag hade tröttnat på Stones och nöjde mig med ”Beggar´s Banquet” och ”Let It Bleed”. Jag köpte den inte ens utan bandade en kompis ex. Nu när den har getts en ordentlig ”make over” då måste jag erkänna att jag missade något då för alla dessa år sedan. Plattan hör utan tvivel till det bästa Stones presterade innan de blev ett trött smågirigt arenaband som i o f ger en bra show, men har blivit ett offer för sin egen myt.

Noami Shelton And The Gospel Queens ”What Have You Done, My Brother?” (Dapton)

Ärligt talat jag vet inget om Naomi Shelton, men det här är en fullständigt lysande platta I gränslandet gospel och soul. Det har gospeln positivism och själ och soulmusikens sug och rytmspråk. Noami Shelton har en röst som kan med ett slitet uttryck skära glas. Versionen av Sam Cookes ”A Change Is Gonna Come” är sublim för att beskriva den försiktigt. En brilliant platta och en överraskning .

Jefferson Airplane ”High Flying Bird – Live At The Monterey Festival” (Music Avenue)

De senaste åren har det kommit ut ett antal plattor med Jefferson Airplane. Fler och fler konsertinspelningar av hög kvalitet har hittats med det här bandet som i mitt tycke är det intressantaste av San Fransiscos psychedeliascen i slutet på 1960-talet. Quicksilver Messenger Service hade en begränsning i att de inte hade någon bra låtskrivare och bara en habil sångare, deras styrka var istället två brillianta gitarrister. Grateful Dead levde på sin förmåga att improvisera och leta sig allt djupare ner i den amerikanska musikaliska myllan. Jeffersons däremot hade brillianta sångare i Gracie Slick, låtskrivare i Paul Kantner och Marty Balin och en bassist i Jack Casady som spelade som om det var en sologitarr han hade. Kort sagt, och med Jorma Kaukonen som förstegitarrist så var gruppen under sin mest kreativa epok mellan 1967-70 ett absolut outstanding band. Konserten på Monterey visar glimtar av detta även om det finns bättre konserter men Monterey-konserten har varit lite av en ”Holy Grail”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Lost & Found – musik värd att lyssna på # 1

En samlingsrubrik för plattor jag lyssnar på för ögonblicket. det blir både gammalt och nytt, jazz, rock, blues och annat.

Det var ett tag sedan jag skrev om plattor som jag lyssnar på för ögonblicket. Det blir som vanligt en samling som sträcker sig från jazz till den andra sidan av det musikaliska spektret. Hur som helst de här plattorna har tagit upp mitt lyssnar intresset på senare tid.

The Urges ”Psychic Ward” (Wicked Cool USA 2008)

Ett för mig totalt okänt band som lika gärna kunde varit inspelat 1967 någonstans I mellanvästen eller varför inte I Texas på legendariska International Artists. Men se det är kvintetten utan de är så nutid de bara kan bli. På omslaget skriver Little Steven Van Zandt ”Amazingly authentic 60´s-Nuggets-style Garage Punk reflecting the one tiny ray of hope from the stygian dark hopeless madness of the asylum we like to call the 21st Century”.

Nisse Hellberg “En tiger I tanken” (Amigo Sve 2007)

Ja, jag vet att det här inte är Hellbergs senaste platta (som i sig är lysande) men den här har spelats en hel del på senaste tiden beroende på att jag köpte den på rea och det var en av Hellbergs få plattor jag inte hade förut. Vad ska man säga, det är bara ge sig för Hellbergs charm och den autentiska musik som han presterar.

Dionne Warwick ”Original Album Series” (Rhino USA 2010)

Rhinos utmärkta idé att återutge original-LP I form av minatyrer som CD med original-låtlista och originalomslag är berömvärd. Här är Warwicks första fem LP som de gavs ut av Wand. Det blir tidsmaskiner och vem vill inte åka tillbaka till mitten-slutet av 1960-talet då Dionne Warwick var Hal Davis och Burt Bacharachs favorit sångerska vilket innebar att hon fick alla de lysande låtar som Walk On By, Anyone Who Had A Heart, This Empy Place osv. Resten av klasscovers. En tidsmaskin, men vilken!!!

Michael Wiehe ”Ta det tillbaka” (Warner Sve 2010)

Lite av en årets musikhändelser när Michael Wiehe återvänder från ett) ljuva kärlekssångers avdelning till politiken och två) gör en ny platta. Och på vilket sätt och vilka texter och låtar. Hela plattan brinner av engagemang och illa tillbakahållen ilska över vad som sker i högerns och nyliberalismens Sverige. Wiehe uppfyller ett behov av sånger som brinner av kamp för ett solidariskt och rättvist samhälle. Välkommen, Michael! Välkommen åter , du behövs!

Ducks de Luxe ”Last Night Of A Pub Rock Band” (Dynamite Holl 1975)

Jag har alltid varit svag för pub-rock. Dess enkelhet och avskalade spelglädje har alltid tilltalat mig, Framför allt var Duck de Luxe med Sean Tyla i centrum som fångade mitt intresse då på 1970-talet mitt i discoterrorn. Inspelad i London 1975 vid den sista spelningen bandet gjorde innan man la ner Ducks. De blev bara två LP på RCA, några singlar och denna Live-dubbel som kom ut på lilla Dynamite i Holland. Den har alltid varit svår att hitta genom att upplagan var liten och Sean Tyla gjorde vad han kunde för att hindra att den kom ut. Plattan då, trots dess tekniska begränsningar, bootlegljud så är den brilliant. Det här det närmaste vi kan komma en konsert med legendariska Ducks. Jag hittade LP:n i en rea-låda hos Myrorna för några veckor sedan!!

Sonny Rollins ”A Night At The Village Vanguard” (Blue Note USA 1999)

The Village Vanguard på sydsidan är den mest legendariska av New Yorks många jazz-klubbar. Inte större än en förvuxen cykelkällare har den varit i tjänst sedan 1940-talet. Alla har spelat här och akustiken är makalös. Här spelade Sonny Rollins den 3 november 1957. Blue Note spelade in konserten och det var första gången, men inte sista man gjorde liveinspelning på klubben. Rollins är kanske vid en tiden i sin mest kreativa period. 1999 gav Blue Note ut allt man hade spelat in denna senhöstkväll på en dubbel-CD och det är helt enkelt en upplevelse att nu över 50 år lyssna på denna klassiker inom jazzmusiken.

Text: Ingemar E. L. Göransson