I dag tas regel om preskription vid mord och dråp bort. Tidigare har en mördare kunnat bli straffri om inte åtal väckts inom 25 år. Men med dagens teknik och utvecklingen av DNA-analyser exempelvis så är det möjligt att långt senare kunna binda en mördare vid sitt dåd än vad som varit möjligt.
Vi har också sett hur grova brott lösts långt senare i både USA och England tack vare de nya möjligheterna som DNA bland annat gett idag. Men också hur tidigare dömda har i spektakulära rättegångar kunnat frias efter många år i fängelse.
Alltså det finns verkligen goda skäl för dagens lagändring. En del vad jag skulle vilja formalistiska kritiker menar att förutsägbarheten i lagstiftningen försvagas eller försvinner nu också de mord som inte har nått den tidigare 25-årsgränsen nu hamnar under de nya reglerna. Det innebär bl.a. att Palmemordet nu aldrig kommer att preskriberas. Men att kalla detta retroaktiv lagstiftningen är nonsens vill jag påstå.
För tänk efter, om X begick ett mord för 20 år sedan gjorde X detta med tanken att klarar jag min 25 år är jag fri. Osannolikt men även en motbjudande tanke att erbjuda en mördare en sådan utväg där X kan efter 25 år och en dag i offentlighet erkänna och inget händer.
Leif G.W. Persson menar att trots att äldre mord sällan löses så skall mördare om inte annat leva med sin skuld och man kan inte annat än hålla med. För det har varit motbjudande att det grövsta brottet av alla – mord – har varit i juridisk mening ”förlåtet” medan de efterlevande fått leva med ovissheten och sorgen för resten av sin jordiska vandring.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
