Lyssna på Tage Erlander–han insåg det vi behöver inse idag.

Socialdemokratin har blivit närmast kroniskt ängslig för att göra fel efter valet 2010. Ängslig att stöta sig med marginalväljarna i Stockholms innerstad, men också att ge borgerligheten och främst moderaterna och då främst Anders Borg eventuella argument om att partiet inte tar ”ekonomiskt ansvar” med vilket menas inte ägnar sig åt besparingspolitikens självspäkning. En i många stycken överreaktion på debaclet från 2006 och 2010. Tyvärr ser inte partiledningen (S) att problemet snarare är att gång efter gång hamnar Sveavägen 68 i bakvattnet på taktiska högerpolitiker.

När LO:s Karl-Petter Thorwaldsson lanserade idén om 70 miljarder i samhällsinvesteringar så framträdde ängsligheten med ryggradsreaktion och sa blankt nej då det inte skulle rymmas inom budgetdisciplinen och överskottsmålet. Detta samtidigt som alltfler ekonomer och även politiker av olika kulörer ser det orimliga i att tillåta en växande arbetslöshet samtidigt som statens kassakista är överfull, skatterna sänkta med ca 100 miljarder, utslagningen av sjuka och arbetslösa fortsätter, skattepengar hamnar på konton i skatteparadis osv.

LO:s ”Kålle” var naturligtvis rätt ute medan Anders Borg, Magdalena Andersson och Angela Merkell formerar Europas sista budgetfundamentalister tillsammans med brittiske Thatcher-in spe David Cameron – en i sanning för socialdemokratin mindre smickrande samling att dela ekonomisk politik med.

Sverige behöver istället en politik som har som mål full sysselsättning. Visst Löfven säger att det är målet, men att uppnå detsamma utan att rucka på 1990-talets i sten slagna uppfattningar med sin grund i nyliberalen Milton Friedmans ekonomiska teorier är som att blanda eld och vatten.

Sverige plågas liksom hela västvärlden idag av en i grunden onödig arbetslöshet. Arbetslösheten är på nivå jämförbar med endast den som var under 1930-talet och därefter sjönk den från 1942 och framåt ända fram till 1991 då dess motbjudande nylle gjorde comeback igen pga. av den politik som först högerregering under Carl Bildt och alla efterföljande regeringar följt där full sysselsättning har inte varit första prioritet. Dagens arbetslöshet har placerat vårt land bland de mest drabbade av farsoten som dock är självförvållad till större delen.

1951 nådde arbetslösheten i Sverige för första gången i svensk historia en nivå som var lägre än två procent och så skulle det vara fram till 1991. I en liten skrift ”Två årtionden” av den dåvarande statsministern Tage Erlander så konstaterade han att politiken med full sysselsättning hade varit orsaken till de snabba framgångarna efter kriget. Han skrev vidare en mer ideologisk filosofisk betraktelse över vad den fulla sysselsättningen innebar när alla människor kunde få ett arbete och som han skrev ”ville och kunde arbeta”.

Det Erlander skrev är, trots att det gått över sextio år, något som känns i högsta grad aktuellt idag, 2013 liksom det var då 1952. Erlander skrev "Den fulla sysselsättningen har inte allenast ett materiellt värde. Den skapar en ny mentalitet hos medborgarna. Det blir ett friare släkte, som växer upp, när arbetstillfället inte längre tre sig som en nådegåva från de maktägande. Frihetskänslan får ännu mera näring då man känner sig själv vara med om att forma den politik, som till resultat ska ge sysselsättning åt alla, som vill och kan arbeta.
Det medvetandet skänker ett helt intresse åt de allmänna angelägenheterna än den hopplösa ekonomiska liberalism, som betraktar det som händer på det ekonomiska området som ett resultat av blinda ekonomiska makters spel."

I dag, 2013, vore det kanske något för Stefan Löfven, Magdalena Andersson och andra ängsliga (S)-politiker på Sveavägen 68 att reflektera över dessa ord av Erlander, trots att de har, eller kanske för att de är mer än sextio år fortfarande moderna och insiktsfulla så att säga. För den oreglerade kapitalism vi lever oket under i dag är den samma oreglerade kapitalism som ledde åt helvete på 1930-talet. I grunden är det samma övertro på marknaden som självreglerande system medan dess verklighet är det motsatta som styr politiken. Att reglera och sätta en grimma på kapitalismen är den enda framgångsvägen som ger ett bättre samhälle där alla har plats i dess finrum för att tala med Erlanders föregångare Per-Albin Hanssons ord.

Ängsliga och blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor säger man och det gäller även i politikens värld – ängsliga och blyga politiker når sällan framgång och förtroende.

Text: Ingemar E. L. Göransson

“Magdalena Borg”–ombytta roller

För många år sedan gick på TV en engelsk komediserie som på svenska hette ombytta roller. Den handlade om den på ”deken” kommen adelsmannen och kvinnan av folket som hade köpt hans slott. Det var en ganska roande serie.

(Foto: DN)

Det leks en liknande lek i svensk politik idag och då är det moderaterna och socialdemokraterna som tävlar i att härma varandra och byta roller. Ena dagen så lanserar socialdemokraterna ett förslag om satsningar på infrastrukturen och forskning. Detta avvisas av den sittande högerregeringen med hänsyn till det ekonomiskt-politiska regelverket och kallas då ”ansvarslöst”. Anders Borg vet inte vilken fot han skall stå på i sin upprördhet över detta ohemula förslag.

Nu i den gångna veckan så var det likt i den brittiska TV-serien ombytta roller. Den socialdemokratiska ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson angriper den moderate Anders Borg för slöseri och för att inte följa det ekonomiskt-politiska regelverket när Borg i sin tur lägger fram likartade förslag med dem Magdalena Anderssons partivänner krävt tidigare!

Det här är ett exempel på hur det snart skrattretande triangulerandet pågår. Moderaterna har snott traditionell socialdemokratisk politik, stöpt om den, men behåll vokabulären; arbetslinjen, att göra sin plikt och till och med talar om solidaritet.

Socialdemokraterna däremot gör allt för att lägga sig skavfötters med moderatpolitik som att inte våga tala om konsekvenserna av att skala bort 100 miljarder från skattebasen utan föreslå att den socialdemokratiska skattepolitiken i fortsättningen skall acceptera inte bara de enorma skattesänkningarna utan också RUT-avdrag och annat som de sex åren av borgerlig politik begåvat oss med.

Detta i sin rädsla att uppröra den Stockholmska medelklassen, men vilket samtidigt innebär att partiet successivt tappar förtroende hos hos sina vanligtvis trogna väljare i landsorten.

När socialdemokratin genom Leif Pagrotskys utredning gör detta accepterande till partiets högsta politiska vishet innebär det också att det blir omöjligt att finansiera en sjukförsäkring värd namnet, en a-kassa som inte är sämst i västvärlden osv som inte gör att människor ramlar mellan stolar eller hamnar hos socialen och blir tvungna att söka försörjningsstöd med allt vad det innebär av att åka social utförskana och förnedring. Alltså gå från inkomstbaserade rättigheter till socialbidrag – grundbulten i välfärdsstatens tanke skruvas därmed ur fundamentet.

Denna numera närmast patetiska praktik med triangulerande och trängsel i mitten hotar att bli socialdemokratins död. Det finns en anledning varför partiet inte tar sig över 33 procent och att SD med sin kostymfascism och, förstå mig rätt, ”vänster”-fascism snor (S)-väljare. SD som i ord hyllar välfärdsstaten och i ord bekymrar sig om de som drabbas av nyliberalismens cyniska politik. Ett i verkligheten bara retoriskt knep för att dölja sin hatiska politik.

För socialdemokratins väljare blir frågan att varför rösta på ett parti som låter som sin värsta motståndare - moderaterna. De socialdemokratiska väljarna vill ha ett alternativ, men serveras en kopia. Så när Dagens Nyheters Peter Wolodarski i dag talar om ”Magdalena Borg” finns det inte bara en elegant retorik i detta utan en högst beklaglig sanning. Den forne (?) nyliberalen Wolodarski som numera låter alltmer som en keyensian pekar i sin söndagskrönika på en mycket öm punkt – triangulerandets fara.

För snart 30 år sedan frågade Sven Grassman, den av borgerlighetens olika nyanser avskydde ekonomen, en gång om man kunde lita på nationalekonomer. Han gjorde det med anledning av kollegan Hans Linds bok ”Kan man lita på nationalekonomer”. Grassman hade liksom Lind ett klart och tydligt svar på den något retoriska frågan. Nej, man kan inte lita på nationalekonomer då de talar för olika intressen och då främst arbetsgivarintressen vilket Grassman visade på i sin recension av Linds bok.

Vilka intressen som är Anders Borgs vet vi, men vems intressen tjänar Magdalena Andersson när hon leker ombytta roller med sagde Borg kan man fundera på. Jag undrar om hon själv reflekterat över detta. Men en sak är säker det tjänar inte varken socialdemokratin eller löntagarna med denna excess i triangulerande som pågår.

Kom igen Andersson, Löfven och andra i den socialdemokratiska ledningen med ett alternativ till högerpolitiken istället för att försöka vara bättre än högern själva på deras politik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

 

Sjuttio procent av första upplagan såld på två veckor – har du köpt ditt?

”DE OHÖRDA –

Röster från nyliberalismens verklighet”

skriven av Ingemar E. L. Göransson

NU FINNS DEN UTE INTERVJUBOKEN SOM IFRÅGASÄTTER ”SANNINGARNA” SOM VI MATATS MED I SNART TRETTIO ÅR.

Boken som recensenten Peter Johansson på Kulturbloggen ansåg ”borde vara obligatorisk läsning för hela ledarskiktet inom arbetarrörelsens samtliga grenar” och som litteraturkritikern Cecilia Persson skrev om ” en bok som jag hoppas ska få många läsare”.

Ytterligare informationen om boken finner du här.

Beställ den direkt från förlaget ordochkultur@telia.com till förlagspris 200 kr (porto tillkommer). Bokhandelspris ca 280 kr.

Från kris till kris till undergång….

Vi lever i en spännande tid. Vi lever kanske i den mest mest spännande av tider sedan romarrikets undergång. Detta må låta märkligt, t.o.m. morbitt om man ser vad som följde av kaos och krig efter Pax Romanas ca 200 år av fred var slut.

Frågan är om vi ser en likartad om än inte parallell utveckling i vårt eget historiska skede. Vi kan inte själva avgöra det men det finns anledning att fungera kring detta. När vi talar om historiska skeden sker de oftast omärkligt men byggs upp i ett dialektiskt förhållande av motsättningar som sedan ”löses” med mer eller mindre våldsamma medel. Det här visade filosofer som Hegel och Marx på vid upprepade tillfällen och det är väl få som motsätter deras historiska tolkning 2011.

Europa har varit i krig oavbrutet sedan 1000-talet och fredliga epoker är kortare och färre än de fredliga. De arma plågade europeiska folken har fått leva i en slaktbod av sällan sedd historisk omfattning.

I grunden har det hamnat om konflikten mellan olika ekonomiska system i de existerande samhällena. Efter Pax Romana bröt antiken, eller rättare slavsamhället samman och feodalismen, som vi kallar medeltiden, plöjde ner Europa i dubbel bemärkelse med sina uppfinningar och innovationer som förändrade omständigheterna fullständigt och genombrytande hela den mänskliga tillvaron.

Vi såg hur industrialismens första steg krossade den franska nobilitetens samhälle, dvs det feodala ekonomiska systemet, och embryot till den industriella revolutionen bröt igenom. Det är enormt komplicerade orsakssamband, skeenden och motsättningar som förändrar förutsättningarna så att politiken kommer i takt med den ekonomiska utvecklingen.

Att den ekonomiska utvecklingen som den ser ut idag inte ligger i linje med den politiska är ett faktum som få motsäger. Den nyliberala hegemonin gör ont värre genom att den söker lasta över den ekonomiska sammanbrottet på de som arbetar medan exempelvis bankerna som lånat ut enorma summor till grekiska spekulanter nu riskerar att förlora allt. Det grekiska dramat (och dess upprepning nu i Italien, Spanien, Portugal och på Irland) påminner i mångt och mycket i sin dramatik om ett känt tändsticksimperium som gick från solid varukapitalism till finansspekulativ dito.

Vi vet resultat Krueger såg ingen utväg ur spekulationscirkusen utan tog sitt liv och imperiet föll samman precis som en gång det mångfaldigt större romerska hade gjort.

Det är inte frågan om när Grekland tvingas att lämna Euron utan snarare vilka följder det får. Risken för en malström av okontrollerade händelser likt de som utlöste 1:a världskriget är omöjliga. Annars starka länders banksystem hotas av kollaps och för att undvika detta måste staterna själva stötta med miljarder som man idag inte längre har. Själva finanskapitalismen och dess avskiljande från varuproduktionen är ett tecken på att det kapitalistiska ekonomiska systemet inte fungerar längre.

Däremot finns för handen en omfattande arbetslöshet där den nyliberala teorin om låglönearbetsmarknadens välsignelse kommer att inte längre ha utrymme då de välavlönade måste ta den ekonomiska smällen för att rädda banksystemet, dvs. för kreditsystemet utan vilket den kapitalistiska systemet inte kan existera.

Vad vi ser kan vara det som Marx beskrev som de inneboende motsättningarna i den mogna kapitalismen som kommer att leda till att den faller samman under trycket av sina egna inre motsättningar.

Situationen innebär att det inte längre möjligt mer än tillfälligt söka höja konsumtionen då produktiviteten ökar så dramatiskt och med framväxten av IT först och nu den kommande nanotekniken kommer att innebära att alltfler blir utslagna från industriarbetet och att allt färre producerar allt mer. Kort sagt det producerade mervärdet fördelas allt ojämnare vilket leder till ökade klyftor och att allt färre har möjlighet att köpa de alltfler produkterna vilket i sig leder till allt oftare och allt djupare kommande ekonomiska kriser.

Lever vi i en tid då kapitalismen som vi känner den håller på att gå under och ersättas av ett annat ekonomiskt system tack vare att IT och nanoteknik och det som står bakom där av innovationer och uppfinningar.

Karl Marx har bespottats och förlöjligats av de borgerliga ekonomerna och politikerna men hittills har grunden i hans tankar och analys stämt även om han naturligtvis inte kunde förutsätta allt som skett de senaste 200 åren.

Men att de återkommande kriserna och det faktum att Europa inte bara befinner sig i en ekonomisk kris av ett allvarsamt slag utan också en politisk kris. Vad som saknas är en stark arbetarrörelse men den har försvagats på allvarligaste sätt genom new labour erans dikeskörning. Det kommer att göra transformationen från en icke längre fungerande och allt oftare och svårare krisande kapitalism till nästa utvecklingsfas i den mänskliga historien riskerar att bli svårare än nödvändigt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett sant ord…

Ibland hittar man citat som är väl värda att spridas och som sätter fingret på en öm punkt eller sammanfattar en viktig iakttagelse. Dagens bloggpost är helt enkelt en bukett med aktuella och användbara citat.

" Årets nobelpris i fysiologi eller medicin borde naturligtvis ha gått till statsminister Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga svåra sjukdomar behöver vara längre tid än ett år - en upptäckt utan motstycke i medicinens historia och desto mer anmärkningsvärd som den gjorts av en medicinskt helt oskolad person.
Nu får han väl som många stora upptäckare före honom fått göra stå över ett år och hoppas på sitt rättmätiga pris år 2011."

Gunnar Nordenstam, läkare i Göteborg i en insändare i Göteborgsposten 2010

”Vi lever sedan 20-25 år på någon slags myt att marknaden ska fixa allting men det gör den inte. Marknaden är oerhört kortsiktig. Om marknaden har ett regelverk är den väldigt effektiv, har den inte ett bra regelverk som fångar upp de här långsiktiga frågorna och det vi kallar för de globala nyttigheter – då leder marknaden fel.”

Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker för KD numera rådgivare vid Stockholm Environment Institute

”Att vi i Sverige ska leva på att byta tjänster med varandra ter sig som en banal akademisk tanke, allt ser bra ut i en excelfil men verkligheten är en annan. Vi kommer att få se en ekonomi i sönderfall med massarbetslöshet, och det som byggts upp under generationer krossa med ett pennstreck.”

Lars Carlström den ryske finansmannen Vladimir Antonovs svenske talesman som menar att regeringen medvetet låter SAAB gå i putten som ett led i en avindustrialisering.

”Å ena sidan hava industriella och vetenskapliga krafter vaknat till liv sådana ingen tidigare samhällsperiod kunnat ana, å den andra sidan märkas tecken till ett förfall, som ställer det mycket omtalade eländet under romarväldets sista tid i skuggan. I vår tid förmörkas allt av sin motsats. Maskinen är begåvad med den underbara kraften att förkorta det mänskliga arbetet och göra det mer fruktbart; men se; den leder till hunger och överarbete. Rikedomens nyss frigjorda krafter bliva genom en sällsam ödets lek källor till umbäranden. Konstens segrar synes köpta med förluster i karaktär. Mänskligheten blir herre i naturen, men människans blir människans slav. T.o.m. vetenskapens rena ljus kan ej utstråla, synes det, annat än mot okunnighetens mörka bakgrund.”

Karl Marx i ett tal inför Chartisterna i London april 1856.

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Det oroliga Europa

Kravaller och närmast gatustrider i Grekland, strejker i protest mot krispolitiken i Spanien, Grekland och på Irland. Storstrejk från de offentliganställda i Storbritannien. Över hela Europa vaknar en jätte mot den förda högerpolitiken med nedskärningar och angrepp på vanliga människors liv.

Högerpolitiken i Europa och den katastrof som den fritt löpande finanssektorn och dess spekulationsekonomi har försatt Europas medborgare i. Först var det de baltiska staterna som plundrades efter Sovjetimperiets sammanbrott när de svenska bankerna lånade ut pengar i en karusell och en malström av ekonomisk spekulation ledde till ett ekonomiskt sammanbrott.

Idag står skyskraporna i Tallin som ett monument över den finanskapitalism som saknar moral och förnuft. Island plundrades av brittiska banker och hamnade på obestånd precis som på Irland där den tidigare s.k. tigerekonomin på några månader föll samman som ett korthus när lånekarusellen kom i dagen och föll samman som en sufflé när kocken råkade slog i dörr för hårt.

Grekland med sin kombination av korruption och den finansiella elitens ekonomiska excesser har lett till upprepade besparingspaket som skall rädda banksystemet som genom bland euron är så inflätat i varandra att varje störning kan leda till en europeisk Lehmannkatastrof med påföljande recession.

När det grekiska sammanbrottet kommer så faller en stor del av det europeiska banksystemet med i samma kollaps. Följderna blir oöverstigliga i värsta fall där inte bara euron kapsejsar utan även EU på sikt hotas som politiskt projekt. Med detta också kraftigt ökade politiska spänningar inom Europa.

P O Edin menade när jag intervjuade för snart ett år sedan att Europa skulle få se ”revolutionsungar” som en följd av den oreglerade nyliberala ekonomin. Det finns menade Edin uppenbar risk att Europa kastats in i en situation som liknar den som var för ett sekel sedan. En skrämmande bild och profetia. Tyvärr har  Edin hittills fått rätt.

Europa är i dag på väg in i en i sin allvarligaste politiska kris sedan det andra världskriget där folkligt missnöje och medborgerliga protester står i harnesk mot nyliberalernas lekstuga med Europas ekonomi, medborgare och framtid.

I dag pågår den största strejken i Storbritannien sedan generalstrejken 1926. Grekerna protester och de folkliga protesterna liknar alltmer gatustrider på Atens gator. Spanjorerna och portugiserna visar sitt missnöje i stora strejker. Europa står inför sin svåraste stund sedan många årtionden där medborgarnas och löntagarnas intressen står i direkt konflikt med den nyliberala världsuppfattningen.

Hur detta kommer att sluta – ingen vet idag men att de politiska följderna kommer att bli stora är ingen tvekan om. Enbart framtiden vet, ingen annan.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett tecken i tiden

Den 17 juni hade LO-tidningen en ledare som måste betraktas som på vissa sätt uppseendeväckande. Den alltid kloke Martin Klempe skrev ett varningens ord mot de privatiseringar och avregleringarna som planeras i regeringskansliet. Han varnade också för konsekvenserna av avregleringspolitiken och dess påverkan på vår gemensamma framtid.

Klempe har givetvis helt rätt men jag skulle vilja se att hela arbetarrörelsens drog hela slutsatsen av Klempes helt korrekta varningsord. Det handlar inte om enbart avreglering av kollektivtrafiken utan av hela samhället till förmån för en marknadsliberal värld där mänskliga behov har en prislapp. Det är inte bara kollektivtrafiken utan även sjukvården och public service utan snart alla aspekter av mänskligt liv som skall privatiseras och konkurrensutsättas i denna nya sköna marknadsliberala värld.

Grunden för den här utvecklingen ligger i den ideologiska och därmed politiska revolt mot tanken om ett solidariskt och gemensamt samhälle där behoven som medborgarna har möts i gemensamt lösande och där lönsamhet kommer i andra hand. Ett samhälle där var en efter förmåga och åt var och en efter behov. Denna visa devis ersätts därmed istället med nyliberalismens ikon Margaret Thatchers ord ”det finns inget samhälle det finns bara familjer och individer.”

Behoven är inte alltid lönsamma

Kollektivtrafiken och än mer infrastrukturen är bra exempel på att de marknadsliberala teorierna inte fungerar. Behoven är inte alltid lönsamma eftersom medborgarna har satt sig att bo i avkrokar sett ut storstadsperspektivet. Att bygga vägar, anlägga järnvägar är synnerligen dyrt och svårt att få lönsamt. Om lönsamhetsprincipen hade fått råda hade aldrig stambanorna byggts men då hade Sverige industrialisering försenats kraftigt och därmed hade också Sverige och dess medborgare varit väsentligt fattigare idag. Och, varför ta hand om olönsamma icke arbetande medborgare som av sjukdom eller arbetslöshet icke kan uppfylla sin plikt.

Samma sak gäller den mänskliga infrastrukturen som dagis, nattis, skolor, gymnasier, vuxenutbildning, universitet, sjukvård osv. Nödvändiga för att samhället skall fungera. Vissa delar kanske kortsiktigt bli lönsamma men som helhet är det omöjligt för entreprenörerna kan tjäna pengar på.

Den här utvecklingen lett till ett samhälle som kan beskrivas som ett åttationdelssamhälle. Dvs. åtta av tio lever ett hyfsat liv med hyfsade inkomster och relativ trygghet. Medan två av tio får det allt sämre men med sitt liv utanför finansierar de andras goda liv.

Trettio år av högeroffensiv

Mer än i trettio år har det pågått en politisk offensiv från högern som har förändrat det stora välfärdsprojektet som startade efter andra världskrigets globala människoslakt. De välfärdsstater som byggdes upp har mer eller mindre raserats i land efter land av högerns profeter och överstepräster med uppbackning av marknadsfundamentalisterna i delar av den akademiska världen och skrivkulierna i den borgerliga pressen.

Inte nog med att högern och de starka ekonomiska intressena inte kunde acceptera välfärdsstaten med sin fulla sysselsättning och allt mer jämlika förhållanden utan vad som varit värre är den smygande förändring som skett inom arbetarrörelsen till förmån för marknadsliberalism, den s.k. New Labour-politiken. Under radikala ordkaskader om ”modernitet” har samma New Labour i de socialdemokratiska partierna i Europa anammat den nyliberala politiken om än med annan retorik.

 

"…..det vi ser i Sydeuropa

är inte bara början.….”

 

Allt från ”självständig” riksbank, avreglerad valuta- och kreditmarknad, utförsäljningar och privatisering har allt under talet om globalisering. Egentligen ett begrepp som förskönar vad det handlar om en internationell kapitalism utan några regleringar.

Hela utvecklingen under de senaste 30 åren har lett till det vi upplever idag; hysterisk jakt på obefintlig inflation, finanskris, länder som närmar sig bankrutt och en tillbakapressad arbetarrörelse som börjar resa på sig. I Grekland, på Irland och i Spanien ser vi folkligt missnöje som tar sig uttryck i vad P O Edin förutspådde när jag intervjuade honom för min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

När fackliga kamrater på 1980 och 1990-talen talade sig varma för konkurrensutsättning av offentlig sektor var det uttryck för den kraft som högerns propagandaapparat hade ända in i arbetarrörelsens innersta. När sedan kommunalpolitiker höll rea på det gemensamma och privatiserade var det en övertro på marknaden likaså när infrastrukturen slogs sönder i slutet på 1980-talet.

Stora delar av arbetarrörelsens misstag att låta sig fångas av de marknadsliberala idéerna om ”modernitet” och därmed också bidrog till att vi i dag har en strukturell massarbetslöshet i västvärlden till priset av ökad social instabilitet. Det vi ser i Sydeuropa är inte bara början till slutet på eurons existens utan också fortsättningen på den finansekonomiska härdsmältan som hotar hela EU:s existens på sikt.

När Martin Klempe i LO-tidningen manar till motstånd mot fortsatta privatiseringar är det ett tecken i tiden. Motståndet mot den marknadsliberala eller nyliberala revolten mot arbetarrörelsens stora reformistiska projekt välfärdsstaten ökar inte bara i Grekland utan även i det avreglerade Sverige.

Som sagt ett tecken i tiden och ett välkommet sådant.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Har ljuset uppenbarats?

I går satt DN:s ekonomijournalist och kommenterade Nobels ekonomipriset i TV-sofforna. Det såg ut som en tanke när Johan Schück, nyliberalt färgad ekonomijournalist, hyllar tre ekonomer som alla har formulerat teorier som ligger hand i handske med den nyliberala politiska världsbilden.

De tre som fick priset till Alfred Nobels minne, Peter A. Diamond, Dale T. Mortensen och Christopher A. Pissarides har kommit fram till det djupsinniga att finns det a-kassa så är arbetslösa mindre benägna att dumpa sina löneanspråk för att få ett nytt jobb.

Omvänt kan man säga, min tolkning, a-kassan är en spärr för att alla löntagare tvingas sänka sina löneanspråk och eller acceptera sämre anställningsvillkor. Huruvida detta självklara kan betraktas som speciellt vetenskapligt vete katten. Det är som att säga att går man ut på en kraftigt trafikerad motorväg har man alla chanser att bli överkörd! Dvs. en självklarhet!

Nu säger alla ekonomiskribenter att dessa tre har undersökt hur det fungerar, de har vetenskapligt prövat det självklara. Men det hade räckt att ringa till vilken fackexpedition som helst så hade ni fått svaret att a-kassan har två funktioner.

Den första att se till att den som blir arbetslös inte lämnas åt sitt öde, alltså a-kassan är en solidarisk handling där vi alla bidrar till att våra kompisar klarar sig när de drabbats av olyckan.

För det andra; a-kassan är en skyddsvall för oss andra som just nu har jobb. För att den arbetslöse inte skall tvingas eller lockas att dumpa sina löneanspråk när han eller hon säljer sin arbetsförmåga och sitt yrkeskunnande. Detta skulle drabba oss alla i långa loppet så därför måste vara a-kassa så generös och ge så god ersättning att detta inte blir nödvändigt att uppträda så på arbetsmarknaden för att klara sitt försörj.

Här kommer också det politiska i ekonomipriset för den slutsats som de nyliberala uttolkarna drar av självklarheten är att med en sänkt och försämrad a-kassan (Reinfeldt har gjort så)  tvingas fler att ta jobb på en låglönearbetsmarknad. Med konsekvensen att vi alla på sikt tvingas minska våra löneanspråk på arbetsmarknaden. Vi lyckas m.a.o. väsentligt sämre när vi säljer vårt arbete.

Det är alltså inte underligt att Johan Schûck från nyliberala DN ser ut som en nöjd katt med grädde kring nosen när han ges möjlighet att hylla årets ekonomipristagare. F.ö. de är i ”gott” sällskap;  Milton Friedman fick priset 1976 för sina nyliberala teorier. Hur bra de var vittnar den evigt pågående finanskrisen om. Förresten fråga vad grekerna, spanjorerna och irländarna tycker i den frågan!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson