kan inte låta bli men jag måste lägga den här länken. Videon är usel men det är 2,37 minuters rock & roll magi:
Jerry Lee Lewis I´m Feeling Sorry, inspelad i Sun-studion i Memphis 1957.
Så här ser det ut på Sun-studion idag
och varför inte A-sidan på samma obskyra Uk-single “You Win Again”
Till sist kan inte låta bli att ta med omslaget på den svenska London EP som innehåll de båda spåren plus “Breathless” och “Down The Line”.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
I dag börjar Pride-festivalen. Det som började som en aktivitet för homosexuellas rättigheter har utvecklats till ett mediajippo utan egentligt politiskt eller medmänskligt innehåll. Det självklara att ingen skall straffas eller diskrimineras för vad de gör hemma i sängkammaren har istället blivit ett normativt jippo där ingen varken politiker, samhällsdebattörer eller människor vågar eller törs ha en avvikande eller kritisk uppfattning.
I en artikel på Aftonbladets kultursida refererar Tiina Rosenberg till en amerikansk vän som ifrågasätter Pridefestivalen som den ser ut:
”Den amerikanske vännen släpper inte greppet utan drar på allt hon orkar om kommersialism, rosa pengar, liberalism och homomedelklassens sätt att konsumera till sig medborgarskap.”
Det är inte utan man börjar fundera när man läser Tiina Rosenbergs artikel. Här flockas de alla; politiska ledare förutom de mest reaktionära som fascister och kds Göran Hägglund. Stålar finns de verkar regna eftersom ingen inte vågar säga nej numera oavsett om det är kommersiellt försvarbart; Volvo, Swedbank, Statoil och SL och många andra. Huvudsponsor är Casino Cosmopol så spelpengarna kommer till användning.
När jag satte på TV i morse satt en representant för festivalen och påstod att heterosexuella och heterosexuella normer i sig är förtryckande, underförstått att heterosexuella är samhällets fiende nummer 1. Temat för årets Pride-festival är hetero och har budskapet att hetero-normen stinker. Utan att riktigt förklara vad man menar så är budskapet heterosexuella är samhällets problem.
Ofta pekar man på det våld och det avskyvärda förtryck som sker exempelvis i Östeuropa mot homosexuella. Men är det i första hand som homosexuella eller transor de förtrycks eller är det inte snarast ett uttryck för den repressiva karaktär dessa länder fortfarande har med sin numera rövarkapitalism. Det är ju inte på grund av sexuell läggning kritiska journalister mördas i Ryssland exempelvis eller när kinesiska arbetare beskjuts i samband med strejker . Den s.k. hetero-normen – mamma/pappa /barn – är inte det egentliga problemet utan att förtryckande krafter som alltid utnyttjar minoriteter som splittra och behålla makten. Att sedan hetero symboliseras av en hög med skit, kan vi lämna därhän.
Vad man kan undra är varför HBT-samfundet vill så gärna framställa sig som offer, saknar man självförtroende totalt. Mitt intryck av homosexuella som jag jobbat ihop med är inte att de har varit ”svaga” personer utan starka., kreativa och socialt begåvade individer. För min del har jag sällan upplevt eller sett att homosexuella har diskrimineras på det sätt som beskrivs ibland och jag har varit ute i arbetslivet i 40 år. Visst förekommer dumheter, kommentarer men de drabbar även socialister, kommunister, raggare eller mods på sin tid för att inte tala om punkare och religiösa. Oacceptabelt, men än mer har invandrare och människor med en annan etnisk bakgrund drabbats av bigotteri.
"medelklassens politiska
korrekthets räddhågade
mediajippo"
Det självklara att ingen skall diskrimineras varken för religiös, politisk eller annan uppfattning och det innefattar även att ingen skall diskrimineras för vem man älskar och vill leva tillsammans med. Men precis som politisk eller religiös uppfattning är det en privatsak som ingen har med att göra.
Man kan också ställa sig varför denna tyngdpunkt på vem som gör vad med vem. En egentligt totalt ointressant fråga men som fått närmast en osannolik förstoring som när Pridefestivalen ibland närmast visuellt liknar det som skedde i Kiviks marknadstält på 1970-talet.
Pridefestivalen var från början en nödvändig händelse som innebar att HBT-personers problem och diskriminering lyftes upp i offentlighet. Tyvärr numera är Pride mest en medelklassens politiska korrekthets räddhågade mediajippo där ingen ifrågasätta delar av dess yttringar och om den verkligen tjänar sitt syfte; att stärka alla människors lika rättigheter. Pridefestivalen är numera inget annat än ett kommersiellt jippo där sponsorerna slåss om att få synas för att det är ”så korrekt, så”. Vad det mening?
Text: Ingemar E. L. Göransson
(Den som skriver detta uppfyller alla heteronormens tecken; äldre, om några veckor 59 år, vit man som aldrig haft tanken på att utöva praktisk kärlek med andra än kvinnor. Gift sedan 25 år och flerbarnsfar. Har aldrig jävlas med någon för att de varit religiösa, av annan politisk åsikt eller annan sexuell läggning. Som facklig förtroendevald försvarade drabbade jag de få tillfällen trakasserier förekom mot någon av någon anledning. Jag har alltid utgått ifrån en människas egenskaper, kvaliteter och gärningar. Så troligen uppfyller jag alla kraven på skithögen.)
