måndag 3 november 2014

EN GREKISK TRAGEDI

Den tredje novellen av tio om kriminalassistent Leif Ekenberg och de brott han möter i Staden.

Författare och © Ingemar E. L. Göransson

autor sv

Kyrkogårdsvaktmästaren Hans Alfredsson fick en smärre chock denna tidiga torsdagsmorgon i juni. Han som brukade retas av sina arbetskamrater för att vara namne med den betydligt roligare personen. Som om namnet inte vore nog hade vår dödgrävare en arbetskamrat som hette Tage, men med Larsson i efternamn. Inte som sin mer legendariske Linköpingsson Danielsson. De två kom på den minst 50 år gamla flakmopeden. Den var i skick som ny där de kom åkandes för att mötas av en syn som de aldrig skulle glömma.

I gång trettiosex och på gravplats sjutton fann de kvarlevorna av den tidigare och sedan länge avlidne Karl Lindkvist uppgrävd, sittande lutad mot sin egen gravsten vilken var sönderslagen. Även hans hustrus kista var uppgrävd men ej uppbruten. Kvarlevorna av den sedan mer än tjugo år gamle avdöde Lindkvist var inte mycket mer än ett skelett med några hängande halvruttna klädtrasor . Att tro att det skulle gå att känna igen några anletsdrag av den döde och numera uppgrävde var en illusion. Trots detta drog Alfredsson och hans kollega slutsatsen att det var sagde Lindkvist som numera hade ”kryat på sig” och satt uppe. Så väl kunde de två sin arbetsplats och dess invånare. De visste exakt vem som låg var. Ett resultat av många år tillbringade innanför kyrkogårdens murar och ett idogt grävande.

- Va fan, utbrast Larsson där han satt med benen i kors på mopedens flak. Han vände sig till sin kollega som om han skulle ha ett svar på den outsagda frågan.

- Fy fan, var det korthuggna svaret. De två stannade framför den uppgrävda graven och Alfredsson tog av sig sin reklamkeps från LRF och kliade sig i den rödlätta, men allt glesare skalpen. Han tog försiktigt ett steg framåt och tittade närmare på de rester av den man som begravts tjugo år tidigare. Han läste numret på graven och konstaterade med en belåten röst.

- Jo, det är Lindkvist. Men vad fan gör han uppe! Den något, för en åhörare, förlov sagt korkade frågan fick inget svar då Larsson just nu i detta såg ut att ha behov att kasta upp frukosten.

- Ska vi inte ringa snuten, frågade han försiktigt. Alfredsson nickade stilla och de två männen äntrade sitt arbetsfordon och vände på två hjul och åkte tillbaka till sitt kontor. Efter lämnade de blå oljeblandade avgaser. Samt givetvis en uppgrävd grav i all sin groteska bild av meningslöshet.

Leif Ekenberg vaknade denna morgon stilla och utan att känna någon brådska. Han sträckte ut sin arm och kände sin Sofias axel till vänster om sig i deras breda dubbelsäng. Sängvärmen gjorde gott och fick Ekenberg att inte vilja gå upp. Han hade kommit hem kvällen före efter ett sorglustigt förhör men en av Stadens vanligaste småskurkar. Mannen hade efter ett längre, uttråkande förhör erkänt inte bara det han tagits på bar gärning med. Men även ett tiotal inbrott och detta av bara farten. Det hade tagit en stund så Ekenberg hade kommit hem när hela familjen sov stilla och huset var tyst.

På bordet i köket hade Sofia lämnat en lapp med budskapet att i kylskåpet fanns en leverpastejsmörgås och en öl om han var hungrig. Väck mig inte, men du är välkommen i morgon bitti! Det hade lappen sagt och nu var det morgon. Sofia vaknade till, såg in i Ekensbergs ögon, log kärleksfullt och kysste honom samtligt som hennes hand sökte sig till hans kön.

Hon smekte honom utan att säga ett ord och satte sig på honom och välkomnade honom. De älskade utan ett ord och Ekenberg kände sig lycklig och sände en välsignande tanke till den mördare som ovetande fört dem samman för många år sedan.

På senare tid hade deras kärleksliv fått ett nyvaknande. Ingen av dem visste varför, men båda njöt av den gemensamma närheten och fysiska njutning de hade av varandra. Men, tänkte Sofia, att så är det väl att vara gifta så länge som vi varit. Hon räknade inte åren liksom hon inte räknade sin makes allt intensivare stötar i i hennes sköte. Hon bara njöt liksom Leif. Plötsligt kände hon hans våg av värme som fyllde henne och hon samtidigt kände en våg av intensiv njutnad.

De två låg kvar i sängen och sa inget. De såg på varandra och kände en intensiv lyckokänsla. Han, den storvuxne polisen och hon den ganska alldagliga sjuksköterskan. Sofia som i Leif Ekenbergs ögon var den vackraste kvinnan i världen. De såg hur träden utanför deras fönster i det lilla huset spelade i vinden med sina skuggor mot persiennerna och rummets tak. Klockan var nu 7.23 då tystnaden bröts av Ekenbergs tjänstemobil.

Han reste sig och gick naken tvärs över rummet till ett litet bord där han lagt den på natten nu exakt 6 timmar och 17 minuter sedan.

- Ekenberg.

Han lyssnade och suckade och svarade att han skulle komma så snart han kunde.

- Jag vaknade nyss, sa han lite kort. Jag kom ju hem mitt i natten Nilsson bekände ju allt och lite till. Rapporten är skriven! Den ligger på ditt skrivbord.

Av samtalet förstod Sofia att det var Ekenbergs chef polismästare Johan Persson som själv ringt så att det måste vara något allvarligt. För normalt ägnade sig denne man åt politiskt myglande eller i vart fall liknande sysselsättningar tillsammans med kommunens ledning. Kriminalassistent Leif Ekenberg hade inte mycket över för detta utan höll sig borta från politik och politiker. Särskilt det sistnämnda hyste han enbart ett stilla förakt då han ansåg att flertalet var korrumperade. Om inte i ekonomisk mening så mentalt. Han själv hyste en närmast ”gammaltestamentlig” socialdemokratisk övertygelse om rättvisa och solidaritet. Två begrepp som han insåg hade ringa betydelse i den värld han råkade blivit satt att leva i. Egoismen var istället det primära.

Han vek ihop sin mobiltelefon och därmed bröts samtalet. Han tittade vänligt på den nakna Sofia och kliade sig i sitt skrev medan han kände att han egentligen skulle vilja krypa ner till sin hustru på nytt vilket också han uppenbarligen visade inför Sofias ögon hade som önskan.

- Nehe, skrattade hon. Nu blir det inte mer roligt. Jag ska till jobbet och det ska du med. Jag tar duschen först . Mina sjuka väntar på mig.

- Gör du det, svarade han leende. Mitt lik springer ingenstans. Tjugoåriga döingar brukar inte göra det, sa han lakoniskt.

Sofia tittade på honom frågande.

- Någon har grävt upp ett tjugo år gammalt lik och satt det mot dess sönderslagna gravsten inatt. Han tittade på den ännu mer frågande Sofia.

De hörde hur det rörde sig på undervåningen och de förstod att deras två barn Anna och Ivar var uppe och smågnabbades som syskon brukar göra.

- Är ni klara?, hörde de Annas röst och förstod att syskonen mycket väl visste vad som skett i föräldrarnas sängkammare. Ska ni ha frukost?

De hörde fnissandet och sonen Ivars målbrottsröst.

- Vi har dukat medan ni har varit upptagna!

Ekenberg kom till Stadens kyrkogård 55 minuter senare. Han syntes över mängden då han var nästan två meter lång och kraftigt byggd utan att för den skull vara fetlagd. Märkligt kan tyckas för han var mycket glad i mat. Och, Sofia lagade mycket god mat som han gärna åt med god aptit. Han tittade på den märkliga synen han nu hade för sina ögon.

Den uppgrävda graven luktade våt jord och något mer, något unket, illaluktande påminnande om den söta lukten av död. Nu kom den inte från liket, eller rättare skelettet då det inte var mycket mer utan från dödgrävarna vars arbetskläder var i behov att tvättas. Ekenberg tittade på Alfredsson och Larsson, eller Hasse & Tage, som de kallades i Staden.

- Fy fasen, ni stinker, sa han helt ärligt medan han tittade på dem uppfodrande.

- Vi har för fan inte grävt upp den jäveln, sa Tage. Hasse nickade instämmande. Han bara satt där när vi kom. Vi är oskyldiga.

- Utom till att lukta värre än han, utbrast Ekenberg och pekade med tummen mot huvudpersonen denna förmiddag. Vet ni vem det är?

Duon tittade på varandra. Skruvade på sig och Alfredsson tog försiktigt till orda.

- Det måste vara Ingvar Lindkvist, slog han fast. Det är hans grav och den är ju tom nu. Kistan är ju uppbruten och det är ju hans gravsten som är sönderslagen.

Ekenberg gick runt graven och såg att någon hade med något kraftfull verktyg typ slägga krossat gravstenen av granit. De var ganska många kring graven nu. Förutom Ekenberg två uniformerade polismän, teknikern Eva Carlsson och de två dödgrävarna. Samtidigt såg han hur polischefen Johan Persson närmaste på grusgången med bestämda steg. Men värre var att lokaltidningens mest avskydde gam Per ”Kladde” Karlsson var på ingång med båd penna och digitalkamera.

- Lasse, bad Ekenberg, en av de uniformerade polisen, håll ”Kladde” borta och inga foton. Och se till att ingen kommer innanför avspärrningen. Ingen.

Den tilltalade Lars Öberg nickade och gjorde en diskret honnör och gick i riktning mot det fria ordets representant. Denne protesterade, men hade föga för detta utan fick finna sig i att se i stort inget på avstånd.

Eva Carlsson tog för ögonblicket jordprover och luktade misstänksamt på gravstenen. Hon såg betänksam ut. Hon var egentligen för ung för att vara kriminaltekniker men hade varit en idog och stjärnstudent och därför lyckats ta några genvägar i sin karriär. Hennes röda hår och hennes utstrålning fick män att titta två och tre gånger efter henne när hon handlade på ICA. Hon var ensamstående, trodde i alla fall de flesta. Vad få visste var att hon levde tillsammans med en annan kvinna som arbetade på länsstyrelsen i grannstaden. Hennes intresse för män var med andra ord minimalt utan hon älskade sin sambo med vilken hon bodde tre mil bort.

Eva Carlsson var en lysande kriminaltekniker och hon såg upp på Leif där han stod på behörigt avstånd från graven, eller det som varit en grav.

- Leif, började hon. Den som grävde upp den här hatade honom. Det är jag säker på för någon har pissat på både gravstenen och liket.

- Räcker det till att ta prover, kanske få fram DNA?

Hon såg fundersam ut innan hon svarade.

- Ja, med lite tur tror jag det. Om inte räcker det här, sa hon och höll upp en plastpåse med avföring.

Ekenberg hade sett mycket, men det här var i det grövsta laget. Han kände ett illamående och tittade bort. Någon hade gjort sina behov på graven. Värre förnedring av en död kunde han inte tänka sig.

- När kan du ha några besked tror du?, frågade han vänligt det rödhåriga oraklet.

Eva Carlsson såg på honom och såg bekymrad ut.

- Teoretiskt skulle det väl kunna gå på några dagar som du vet. Men det är väl köer och jag tror inte att vår vän här blir prioriterad så räkna minst en vecka. Hon såg lite uppgiven ut och den röda luggen syntes som en stoppsignal i hennes panna.

Ekenberg suckade. Dock insåg han att en död sedan 20 år knappast kan kallas för prioriterad. Hans uppmärksamhet ägnades istället åt den lilla grävmaskinen av märket John Deere och drog slutsatsen att den hade använts under natten för att gräva upp liket. I varje fall sannolikt.

- Eva, har du tagit prov på den där?

- Ska göra det, svarade hon och tittade upp från marken. Att den användes är jag säker på, men om det finns användbara fingeravtryck får vi se. Jag ska ta det sedan, men jag ville ta prover här först innan det eventuellt börjar regna.

Ekenberg såg det kloka i hennes beslut. Eventuella fingeravtryck skulle i alla fall vara inlåsta i den lilla hytten. Han såg sig om efter de två dödgrävarna. De stod en bit längre bort så han styrde stegen mot dem. Han ville ha svar på några viktiga frågor även om han anade svaren.

- Alfredsson, sa han, var brukar ni ha John Deeren på nätterna? Är den inlåst, eller? Vem har tillgång till den?

De två stinkande herrarna såg på varandra innan den tilltalade Alfredsson svarade.

- Vi har inget gjort!

-Jag har inte sagt det, svarade Ekenberg trött. Jag vill bara veta vem som kan haft tillgång till maskinen. Inget annat. Det är väl ingen av er två som är så dum att ni skulle gräva upp Lindkvist. Sannolikt gör ni inte mer än nödvändigt så onödigt extraarbete undviker ni nog.

- Den brukar stå i verksta´n , svarade Alfredsson. Märkbart lättad över att Ekenberg ”friat” honom. Det är bara vi som har nycklar.

- Var förvaras dom nattetid eller när ni inte är här?

De två såg på varandra och tittade ner i backen som två ungar som kommits på med att palla äpplen.

- Kom igen nu!, sa han och skrattade. Var gömmer ni nyckeln?

De två tvekade innan de till sist svarade. Ekenberg lyssnade på fåglarnas sång i grönskan på den annars så stilla kyrkogården och väntade tålmodigt på svar.

- Jo, det är så här, tvekade Tage. Det är ju inte regelrätt, men vi har nyckeln på ett annat ställe när vi inte här. Vi vet ju att det är säkert, så vi gömmer den bakom elskåpet. Det finns en liten hylla där och det vet ju ingen om.

Det blev tyst igen. Det två dödgrävarna var rädda för nästa fråga.

- Varför?

Det var fortsatt tyst.

- Varför?, upprepade Ekenberg. Svara nu för faaan innan det blir värre. Ska vi gå bort och kolla. Han styrde sina steg mot verkstaden som låg ett par hundra meter bort. De två nu märkbart nervösa dödgrävarna rantade efter och började prata i mun på varandra om att de alltid gjort så. Att de inte ville gå in på kontoret för basen var så tjurig.

Ekenberg lyssnade inte. Han visste att de ljög. Inte för att för en sekund trodde de var skyldiga till att ha grävt upp Lindkvist för om hat var motivet som Carlsson antytt så varför skulle de här två Kling & Klang-typerna vara skyldiga?

När de kom fram till verkstaden öppnade han dörren. Han gick in med de två i släptåg. Ekenberg såg att de tittade förstulet mot en plåtdörr som var till höger. Han gick fram och öppnade den och började gapskratta.

- Jaha, ni grabbar! Han skrattade rått, stängde dörren och gick ut igen. Sedan vände han sig om.

- Den där hembränningsapparaten ska vara borta i morgon. Jag kommer att kolla, det kan ni lita på. Sedan får ni och era kompisar skaffa brännvin på annat sätt. Men inte här. I fortsättningen skall nyckeln till verksta´n förvaras på kontoret. Om ni inte gör som jag säger så kommer er bas få reda på hela eran lilla affär. Förstått!

De två tittade skuldmedvetet på honom och nickade skyldigt.

- Vilka vet om att nyckeln har hängt där? Någon som har någon som helst släktskap eller liknande med Lindkvist. Tänk efter nu era dumskallar!

De två ”dumskallarna” som Ekenberg spydigt kallat hobbyhembrännarna såg modstulna ut. De visste inte vad de skulle säga. Att de var ute på hal is det förstod de så väl. Men sa de för mycket skulle de få problem och sa de för lite fick de Ekenberg och hela lagboken i skallen, så mycket begrep de. Alfredsson harklade sig och tittade på sin arbetskamrat . De nickade åt varandra och Alfredsson började berätta.

- Vi ställde fram dunkarna i rummet på golvet när det var klart, berättade han. Sedan var det bara för köparen att hämta själv sin dunk. Pengarna fick vi i förskott.

Ekenberg suckade och såg ut som om han hade gett upp. Han poängterade att han sket i deras tidigare bravader utan ville veta om det fanns någon bland deras kunder som hade någon direkt eller indirekt koppling till Lindkvist som råkade vara jävligt död och ännu jävligare mycket uppgrävd.

De två tittade på varandra på nytt och skakade samfällt på huvudet.

- Men, viskade Tage, vi har ett kundregister. Alfredsson såg ut som han skulle explodera, han blev svartröd i ansiktet och såg ut som han skulle få kramp och hjärtinfarkt vilken sekund som helst. Ekenberg, som hade varit på väg att vända sig om såg på de två kompanjonerna. Först med misstro och sedan log han brett.

- Ge mig det med en gång, sa han hotfullt, annars kommer jag ihåg vad jag såg därinne.

Kriminalassistent Leif Ekenberg satt vid sitt skrivbord och läste igenom de två hembrännarnas så kallade kundregister. Han gick genom namn efter namn och förde upp på ett papper eventuella namn som kunde ha någon som helst koppling till den uppgrävde Lindkvist. Det var inte det allvarligaste brotten i lagboken. Men nog så allvarligt då det var ett så kallat artbrott, vilket innebar att det kunde ge fängelse i minst ett år. Han hade nyss läst vad lagboken och brottsbalken hade att förtälja i ämnet.

”Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, döms för brott mot griftefrid till böter eller fängelse i högst två år.” Så stod det skrivit i den blå lagboken i dess 16:e kapitel, 10 paragraf.

Ekenberg fortsatte att gå igenom den förhållandevis digra listan som de två herrarna noggrant noterat varje inköp, när och av vem. Men hittills hade han inte sprungit på någon Lindkvist, dock några Lindberg, Lindén och liknande. Han kände igen namnet på fler av stadens krögare och ett antal pizzabagares namn. Men, som sagt, ingen Lindkvist. Han satt i sin skrivbordstol där han nu lutade sig bakåt och funderade på nu när den tidiga efter middagen inträtt om han kanske borde vända på spaningen. Kontakta de eventuella efterlevande fast han visste att kollegorna på ordningen redan varit i kontakt med de två efterlevande barnen som numera var i dryga fyrtioårsåldern hade blivit uppsökta av Stadens ordningspolis.

De hade givetvis blivit chockade av nyheten att deras far hade blivit uppgrävd och skändad å det grövsta även om polismännen hade fört fram nyheten med takt som det sig bör. Den polisman som fått det tveksamma uppdraget var Lasse Öberg, den samme som hade fått uppgiften att hålla Stadens meste journalist eller gam på avstånd på kyrkogården.

- Men det var något som inte stämde, berättade han för Ekenberg, där de satt på eftermiddagens fikabord. De verkade chockade, men samtidigt kändes det som om det inte var äkta.

Ekenberg tittade på den uniformerade kollegan och väntade på fortsättningen. Han hade lärt sig genom åren att inte bortse från den magkänsla som poliser ofta utvecklar och inte skall ses över axeln.

- De, fortsatte Öberg, verkade inte vara förvånade utan snarare utan väntade på beskedet. Jag besökte brodern Mats Lindkvist först och han blev mest förbannad, men dottern Johanna Berglund tog det hela mycket kallare även om hon ojade sig rejält. Men, som sagt, det verkade inte äkta på något sätt. Han tänkte efter, kliade sig under hakan och fortsatte.

- Jag fick intrycket att hon inte brydde sig faktiskt.

Ekenberg såg på Öberg och funderade på det han berättat. De två satt sedan och kallpratade om händelser på stationen och om fotboll som var Öbergs stora intresse. Ett, för övrigt, intresse som inte var av något som helst värde i Ekenbergs värld. De två reste sig och var och en gick till sitt.

När de skiljdes frågade dock Ekenberg Öberg vad Johanna Berglunds man hette.

- Lars-Anders tror jag, svarade han. Varför frågar du?

- Inget, det var bara en tanke.

När Ekenberg kom åter till sitt rum tittade han på det svart-vita fotot på sin tidigare familj som hade körts över av en narkotikaberusad buse i den stad där han verkat för många år sedan. Han sa tyst för sig själv.

- Ja, du Kristina, det som skett en gång har en egen vilja och kommer gärna åter och spökar för oss alla. Vete fan, om det inte är det som skett här också. Hoppas ni har det bra i er himmel, sa han och kände en tår i ögonvrån trots att det gått så många år sedan han förlorade sin första familj.

Klockan var halv fyra på eftermiddagen. Han kände en hopplöshet och trötthet. En hopplöshet och trötthet som vuxit inför sitt arbete och allt det elände och alla mänskliga tragedier han mötte dagligen. Ekenberg som var en högst medkännande man som hade svårt att vara fördömande av vad andra gjorde. En erfarenhet som vuxit var insikten att brott var inget som kom till av bara jävelskap utan hade ofta mer djupt liggande orsaker. Inte för att det gick att skylla på ”taskig barndom” i största allmänhet och därmed slippa ansvar, men ofta fanns händelser i människors liv som orsakat det onda som skett.

Han såg igenom sina mail och hittade inte det han sökte, resultat av DNA-undersökningen eller fingeravtryck och bestämde sig därför att gå hem. Ekenberg reste sig från sin kontorsstol. Tog sin tunna sommarjacka och såg sig om så att inget låg framme som inte borde göra det. Han gick nerför trapporna från polishusets andra våning, ut genom den imposanta ekdörren i det gamla huset, tog av till höger och gick mot ICA-affären för att handla. Leif Ekenberg tänkte överraska sin familj med att maten stod på bordet när de kom hem.

Han köpte några biffar, bakpotatis och en pepparsås på flaska. Lite grönsaker och ett par öl fick avsluta handlandet. Därefter över till bolaget och köpte en flaska bra rödvin. Han gick sedan till sin bil och åkte direkt hem för att förbereda middagen.

Vid niotiden på kvällen satt Sofia och Leif i den bekväma soffan på altanen och njöt av den varma sommarkvällen. Maten hade varit god och de två barnen, numera tonåringar var ute på sitt. Skolan var snart slut för terminen och de var på var sin fest och skulle säkerligen bli sena.

- Tror du, frågade Leif Sofia, att någon kan hata sin far så mycket att de kan förmås gräva upp honom, krossa hans gravsten och göra sina behov på liket. Och detta efter 20 år?

Sofia tittade eftertänksamt ut över deras trädgård och sedan direkt i hans ögon. Han såg rakt in i de ögon som en gång för snart tjugo år sedan räddat honom från sorgens undergång. De var tysta båda två och det enda som hördes var nattens ljud och en moped avlägset.

- Ja, det tror jag, svarade hon, om kränkningen eller sveket var så svårt att det aldrig går att förlåta. Varför frågar du?

Han tänkte några sekunder och svarade att han hade en idé om varför Karl Lindkvist hade grävts upp och skändats.

- Nej, nu skiter vi i det sa han samtidigt som han slog armarna om sin Sofia och kysste henne innerligt. De satt sedan och höll om varandra som om de var rädda att den stilla sommarnatten och dess stämning skulle överge dem.

När Ekenberg kom till jobbet dagen efter fortsatte han att gå igenom listan på köpare av ”Kling & Klangs” hembrända drycker. Han letade efter ett namn – Berglund. Efter en stund fann han en Berglund, Lars –Anders. Han hade varit en trogen kund som köpt en dunk varje lönetillfälle. Han slog näven i bordet och sträckte sig efter telefonen och ringde till sjukhuset där Stadens kriminaltekniska labb fanns. Eva Carlsson svarade efter några signaler.

- Jo, vi har användbara fingeravtryck och DNA vi har är från både en man och en kvinna. Kan du hitta rätt personer så räcker det som teknisk bevisning.

Nästa telefonsamtal gick till Stadens åklagare Erina Sagerlöf som han informerade om genombrottet i utredningen och de bestämde att syskonen Lindkvist och Lars-Anders Berglund skulle tas in för förhör. Därefter gick han över till chefen för ordningspolisen och bad honom skicka tre bilar samtidigt för att ta in de misstänkta. Tre då han inte ville ge dem möjlighet att prata samman sig även om de sannolikt redan gjort det.

Förhörsrummen var vid lunchtid besatta med de tre misstänkta. Ekenberg hade fått reda på att Lars-Anders Berglund hade ett förflutet som grävmaskinist och utan tvekan kunde sköta och köra den lilla John Deere-maskinen. Han erkände efter ett kort förhör att han hade tagit nyckeln bakom elskåpet och kört den lilla maskinen. Han hade grävt upp likkistorna, men något mer hade han inte gjort. På frågan varför sa han att det var av kärlek till Johanna och för att hon äntligen skulle få ro i sin själ.

- Den jäveln misshandlade och våldtog båda sina barn medan kärringen sket i det! Jag ångrar inget han var ett as Lindkvist och skulle fått sitt långt tidigare.

Erkännanden kom också snabbt från de två syskonen som berättade om rent helvetiska förhållanden i sitt barndomshem och att de inte ångrade heller något.

Leif Ekenberg satt och skrev sin rapport. Mailade den över till Sagerlöf och tänkte med sorg på det helvete dessa två barn måste haft och den smärta de måste burit på under alla dessa år. Han visste att de skulle dömas i tingsrätten, men också att en duktig advokat skulle kunna få dem utanför fängelse och kanske få det till villkorliga domar.

Några dagar senare gick han över kyrkogården och noterade att graven nu var återställd och det enda spåret var att det inte fanns något gräs på den och att den saknade gravsten. En gravsten som säkerligen aldrig skulle komma tillbaka. Ekenberg såg på håll Alfredsson och Larsson gå och påta på var sin grav. Han tänkte att de hade komma undan i rena förskräckelsen. Detta medan syskonen Lindkvist hade fått ett helvete.

Sommaren gick mot sitt slut. Familjen Ekenberg hade varit i Smögen två veckor och njutit av den vackra västkusten. Det hade som helhet varit en vacker sommar och nu när hösten närmade sig var det inte utan Ekenberg kände ett visst vemod som han oftast gjorde när hösten kom.

I början av september såg han en liten notis i lokaltidningen att de två syskonen Lindkvist hade tagit sina liv genom att hänga sig i samma träd i skogen utanför Staden. Ekenberg tänkte att det var på ett sätt ett logiskt slut på den grekiska tragedin han tvingats se på alltför nära håll.

© Ingemar E. L. Göransson