Arbetarrörelsens efterkrigsprogram–70 år senare

”Vid varje givet ögonblick finns ett slags all genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.” (George Orwell)

Den 28 april är det på dagen 70 år sedan Arbetarrörelsens efterkrigsprogram publicerades. Det var i en tid då kriget fortfarande präglade inte bara Europa och världen i stort, men också i ”smått”, vårt land. Det var en tid då optimism var en ransonerad vara liksom allt annat.

Det är en märklighet att det socialdemokratiska partiet inte med ett ord, en artikel eller något annat berört detta dokument som dock kom att prägla landets politiska utveckling under hela perioden från krigsslutet till mitten av 1980-talet då andra idéer kom att bli dominerande i den politiska liturgin.

1930-talet hade varit en eländets tid, men dagarna före krigsutbrottet lades fundamentet för efterkrigsprogrammets politik i och med Saltsjöbadsavtalet. Arbete och kapital, dvs. LO och SAF beslutade att respektera varandras roll på arbetsmarknaden och med respekt i första hand med förhandlingar söka lösa sina intressekonflikter. Men i detta fanns implicit också en outtalad förutsättning att staten skulle ta ett ansvar för att skapa förutsättningarna för arbetsfred och tillväxt.

Man måste se detta som bakgrund till det program som främst präglades av Ernst Wigforss ideologiska klokskap, men hade sina rötter i Per-Albin Hanssons tanke om ett ”folkhem” där alla medborgare hade plats i finrummet som han uttryckte det redan 1928. Under 1930-talet fanns inget utrymme för en sådan politik. Inte heller förutsättningarna då striden mellan arbete och kapital var som intensivast samt uppmarschen mot det oundvikliga kriget pågick.

I inledningen skrev kommittén som utarbetat programmet under Wigforss ledning (och penna):

”Förkrigstidens ekonomiska system kommer icke att kunna lösa de problem, framtiden ställer oss inför. Det gav upphov till ständiga återkommande kriser med arbetslöshet och inskränkt produktion. De marknader, där varorna skulle säljas, var nästan alltid otillräckliga i förhållande till produktionsförmågan, fastän de verkliga behoven inte på långt när var fyllda. Fattigdom och arbetslöshet gav upphov till begränsningar av produktionen, men begränsningen av produktionen gav å sin sida upphov till arbetslöshet och fattigdom.” (sid 3)

Beskrivningen av den ekonomiska och politiska situationen var allt annat än ljus. Förutsättningarna inte goda, men det var uppenbart nödvändigt att lägga om politikens kurs mot ett annat samhälle. Därför blev också efterkrigsprogrammet en handbok i reformistisk politik.

Vad bestod programmet av, vad var dess mål? Det var ett oerhört ambitiöst program som med sina 27 punkter, indelade i tre huvudsakliga områden eller målsättningar, hade som mål att reformistiskt förändra Sverige i en socialistisk riktning utan att för den skull förlora den nyvunna demokratin. För socialdemokraterna och arbetarrörelsen var demokratin som drygt 20 år tidigare vunnits något som inte fick förloras. Därför var det viktigt att få de mer välbesuttna att inse att de inte skulle förlora på att de sämre lottade i samhället fick ett bättre liv och bättre levnadsvillkor. Tvärtom, att det tjänade alla och att ett samhälle med mindre sociala konflikter och mer välfärd som omfattade alla medborgare var ett allmänintresse.

Den första rubriken var full sysselsättning, den andra rättvis fördelning och höjd levnadsstandard och slutligen den tredje rubriken större effektivitet och mer demokrati inom näringslivet. Så uttryckte sig kommittén och de 27 punkterna var noggrant formulerade efter dessa rubriker. Det fanns en insikt i programmet att det privata näringslivet inte skulle kunna inom det kapitalistiska systemet klara att sätta hela folket i arbete, att nå full sysselsättning. Det markerades också tydligt när man skrev angående den ekonomiska verksamheten i samhället som stort att ”en sådan samordning bör ske under samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilda intressen underordnas de mål, som samfällt eftersträvas.”

Programmet pekar ut bostadsbyggandet som en viktig del i samhällsbygget. Detta var av flera skäl. Delvis att det skapade arbete, men också att den svenska bostadsstandarden var låg, både i städerna och inte minst på landsbygden. Man pekar också på att den offentliga sektorn måste växa för att motverka minskning av sysselsättningen inom privat sektor. Detta för att reglera konjunkturens upp- och nedgång samt göra omfattande investeringar i infrastrukturen. Men också för att fylla de stora sociala behoven som fanns men som också skulle komma i och med den tänkta politiken.

Allt hängde ihop med vartannat. Full sysselsättning gav förutsättningen för sociala förändringar och en jämlikhetspolitik. Men också en politiskt starkare arbetarklass och ett ökat inflytande för löntagarna på bred front. Redan i de sista punkterna pekas på det som sedan kom att bli det enda verkliga misslyckandet och efterkrigsprogrammets svanesång – löntagarfonderna.

Demokratiseringen av arbetslivet misslyckades eller rättare den blev begränsad. Därför kom också en stor del av andra segrar som genomförts med efterkrigsprogrammet som handledning att förloras när högerns återkomst och nyliberalernas genombrott inom svensk politik kom på 1980-talets andra hälft. När det socialdemokratiska partiet antog den så kallade normpolitiken, dvs. att inflationsbekämpning blev prioritering ett från att full sysselsättning varit det tidigare så bröts den goda utvecklingen. Från en genomsnittlig arbetslöshet på 2-3 procent och ett inflationssnitt på 6-7 procent förbyttes detta när Carl Bildts regering körde svensk ekonomi i botten till det motsatta; en arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur och en närmast nollinflation.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram gav socialdemokratin i Sverige en dominerande roll under 40 år. Partiet hade inte vid något val före 1980-talets slut mindre än 40 procent av väljarna, och med kommunisterna och periodvis något borgerligt parti som stöd, kunde det också omdana Sverige i en välfärdsstats riktning och med en socialistiskt präglad jämlikhetsidé som bärande. När partiet lämnade den politiken och drog mot mitten under inflytande av marknadsliberala profeter tappade partiet också sin dominans.

Är detta som månne gör att, nu 70 år senare, vill inte den nuvarande socialdemokratiska ledningen tala om sin främsta historiska seger – bygget av välfärdsstaten? Nu verkar istället den ”all genomsyrande ortodoxin” gälla i politiken och ingen vågar ”diskutera viktiga och obekväma fakta”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Den som vill ta del av en djupare analys av efterkrigsprogrammet kan göra det i min bok

“Arbetarrörelsens kris – Från reformism till marknadsliberalism”

Pris 160 kr (inkl porto)

Beställes från ordochkultur@telia.com

Se länk för ytterligare info

Nytt politiskt landskap

När Sifos opinionsundersökningen kom i veckan så var det som ett sus gick genom det politiska etablissemanget. Om Sifo skulle få rätt så skulle det bli ett helt nytt politiskt landskap bli ett faktum. De tidigare självklarheterna skulle vara helt bortblåsta och nya uppenbara sig.

De åtta borgerliga åren skulle ha pulveriserat två partier, centern och kristdemokraterna, medan folkpartiet skulle överleva men med bäring fyra procent. Det enda av de traditionella borgerliga partierna som skulle överleva valdagen något så närt intakt vore moderaterna och de skulle reduceras till ett parti utan inflytande eftersom borgerligheten helt utraderats av sina åtta år i regeringsställning.

Enda möjligheten för moderaterna att regera vidare vore med att göra det tillsammans med kostymfascisterna i Sverige”demokraterna” och med folkpartiet i koalition. Sannolikheten för detta ser dock ut som mindre troligt då det vore politiskt självmord att låta det främlingsfientliga och bigotta SD bestämma var skåpet skall stå.

Samtidigt har socialdemokraterna förlorat sin självklara nivå över 40 procent pga. tappat förtroende efter 25 år av marknadsliberal längtan. Socialdemokratiska väljare och då främst kärnan av löntagare hyser en skepsis mot partiet då det är till del i otakt med opinionen i frågor som vinster i välfärden. En fråga där vänsterpartiet lyckats växa sig starkt. Miljöpartiet har också stabiliserat sig på en tio-procentsnivå.

Sammantaget är det en ny politiskt situation där högern får enorma problem att kunna komma i regeringsställning och socialdemokraterna blir tvungna att anpassa sig i regeringsställning efter en radikalare opinion än den försiktiga som partiledningen hävdar.

Man kan knappast påstå att det minskar möjligheterna att byta regering, vilket måste vara det viktigaste just nu. Sedan får vi alla som vill se en radikalt ändrad politik och ett återupprättad välfärdsstat se till att den nya (s)-ledda regeringen för en sådan. Vilket måste vara första prioritet för att låta Reinfeldts högerregering en mandatperiod till vore en katastrof.

Skulle Sifo få rätt blir alltså den politiska framtiden synnerligen intressant vill jag påstå.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

VÄLFÄRDSSTATENS UPPGÅNG OCH FALL

En kort beskrivning av svensk politik under 1900-talet

(Följande text bad en god vän på ett av våra fackförbund mig att skriva som en populär introduktion till den svenska moderna historien.) 

INLEDNING

Att beskriva det svenska 1900-talet utifrån ett arbetarrörelseperspektiv på några få sidor är egentligen ogörligt. De olika händelser och inte minst olika strategier och taktiska bedömningar som gjorts är långt mer komplicerade än utrymmet tillåter att beskriva. Det blir därför enbart en skiss, inte en uttömmande beskrivning. Därför bilägger jag en litteraturlista med böcker som kan fördjupa den ytliga beskrivning som följer nedan.

Jag hoppas ändå att denna skiss skall ge tillräckligt mycket av information att den blir ett stöd för fortsatta studier av vår historia och ökar förståelsen för nödvändigheten att sätta sig in i det som skett för att förstå det som är nu och därmed kunna påverka framtiden.

SVERIGE 1900

Det är bara två, tre generationer sedan de som levde då befann sig i ett av Europas fattigaste länder. Inte bara att det var fattigt, det saknades demokrati och vanliga människor hade inga medborgerliga rättigheter. Det var inte tillåtet att vara medlem av en fackförening, de hade ingen rösträtt, om de var arbetslösa fanns det en lösdrivarlag som kunde sätta dem i fängelse. Sverige var med andra ord ett helt annat samhälle än det vi lever i idag. Det skall vi komma ihåg när vi kritiserar dagens Sverige.

Vi kan beskriva utvecklingen i tre faser. Den första den odemokratiska som exempelvis den socialistiske pionjären Z Höglund beskrev som ”Det befästa fattighuset”. Under perioden från mitten av 1850-talet fram till 1930-talet emigrerade i princip minst två generationer till USA, Brasilien, Argentina, Australien och Nya Zeeland då landet inte kunde ge dem försörjning och inte heller demokratiska villkor. Under denna period var den viktigaste frågan för den framväxande arbetarrörelsen att säkra demokratin vilket också kröntes med framgång 1917 då alla vuxna män (över 25 år) och slutgiltigt 1919 då alla kvinnor fick den lika rösträtten. I detta var det ett samarbete med främst liberalerna och ett motstånd från främst adeln och överklassen i form av en aggressiv höger.

Vräkning av arbetare i samband med Mackmyrakonflikten

1906 fick fackföreningsrörelsen sitt genombrott genom ”Decemberkompromissen” vilken innebar att det blev tillåtet att organisera sig fackligt och politiskt. Det skedde efter en lång facklig konflikt i Mackmyra i Gävleborgs län.

1909 tvingades i praktiken LO ut i en förödande storkonflikt. Den har kallas storstrejken, men det är inte helt rättvisande då den till större delen var en lockout från en revanschsugen arbetsgivareförening (SAF numera Svenskt Näringsliv) som använde sig som förevändning ett antal mindre, men dock olösta konflikter på olika håll i landet. Alla var egentligen smärre konflikter men kom att bli förevändningen för en provocerande lockout under sommaren och hösten 1909.

Efter den tog det över ett årtionde innan fackföreningsrörelsen återvunnit sin forna styrka. Under första världskriget ökade missnöjet liksom på många håll i Europa (revolution i Ryssland, uppror i Tyskland osv) men även i övriga världen med sakernas tillstånd och i Sverige förekom bl.a. hungerkravaller på flera håll. Den sociala oron var också bidragande i högsta grad till att arbetarrörelsen växte i styrka och trots den bristande demokratin fanns det en förhållandevis stark grupp av socialdemokrater i riksdagen.

MELLANKRIGSTIDEN

Efter demokratins införande växte socialdemokraterna och parallellt med dem fackföreningsrörelsen. Det fanns också inom arbetarklassen en inte obetydlig kommunistisk strömning som hade främst Sovjet som förebild. Främst inom vissa fackföreningar var kommunistpartiet (SKP) starka; Byggsektorn, Metallindustrin och delar av transportnäringarna. Detta kom att ha en betydelse under efterkrigstiden (dvs efter 1945) vilket jag återkommer till.

Valaffisch från 1930-talet

1928 lanserade den Socialdemokratiske ledaren Per-Albin Hansson tanke om vad han kallade ett folkhem. Med detta menade han ett samhälle där alla fick plats oavsett klass eller plats i samhället men också ett samhälle där klassklyftorna med reformer skulle minskas. Detta var ett svar delvis på högerns politik men också med en udd riktad mot SKP och deras revolutionsfixerade politik. P-A Hansson menade att med reformer på samhällets alla områden skulle samhället kunna utvecklas i en socialistisk och mer jämlik riktning. När socialdemokraterna sedan kom i regeringsställningen 1932 påbörjades detta arbete. Problemet var dock att hela världen och inte minst Sverige befanns sig i en mycket djup ekonomisk kris. En ekonomisk kris som alltmer övergick i en internationell politisk kris som kom att leda till krigsutbrottet 1939.

På grund av detta fanns inte möjligheter att genomföra några mer omfattande förändringar under 1930-talet utan det fick stå tillbaka för bekämpandet av den ekonomiska krisen och oron för det mörka moln som tornade upp sig på den europeiska himlen. Dock en viktig överenskommelse sker precis innan krigsutbrottet och det är Saltsjöbadsavtalet som innebär att facket får igenom att kollektivavtal skall gälla hela landet inom samma bransch vilket innebär att en arbetare i Kiruna med samma jobb som en kollega i Ystad har samma avtal. Det satte stopp för lönedumpning med ett modernt ord. Man vann också förhandlingsrätten, dvs arbetsgivaren förlorar möjligheten att vägra förhandla när facket så önskade. Priset för detta var att arbetsgivarna har fortsatt oinskränkt rätt att anställa och avskeda, arbetsledningsrätten och att demokratin stannar utanför grindarna även fortsättningsvis, dvs §32 blev kvar till vidare.

VÄLFÄRDSSTATEN VÄXER FRAM

1944 sätter den socialdemokratiska ledningen tillsammans med främst LO och andra folkrörelser igång ett vad man kan kalla remissarbete om politiken efter kriget. Det kommer att gå sedermera under namnet ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram”. Syftet är att förverkliga det som Hansson satte igång redan 1928, dvs framväxten av ett s k folkhem, som nu skall konkretiseras i tydliga genomarbetade förslag och konkreta reformer av det svenska samhället.

Nu är detta inget unikt för Sverige utan liknade sker bl.a. i Storbritannien där den konservative Churchill och labourledare Attlee initierar den s k Beveridgerapporten som skissar på en liknande utveckling av det brittiska samhället efter kriget.

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram består av 27 punkter som täcker alla samhällsområden; bostadsbyggande och bostäder, socialpolitiken med införande av bl.a. barnbidrag, fri sjukvård, enhetsskola, tillväxtfrågor, full sysselsättning, demokratisering av arbetslivet osv. Det blir en omfattande samhällsdebatt där främst två eller tre grupper kritiserar programmet. De första är givetvis högern som alltid under 1900-talet varit motståndare till alla förändringar som gagnat den stora massan. Den andra gruppen är arbetsgivarna som ser ett hot mot sitt maktmonopol på arbetsmarknaden och slutligen den tredje gruppen är liberalerna som ser programmet som ett hot mot de ”fria marknadskrafterna”.

Socialdemokraterna vinner valet med rekordvalet 1945 och ett febrilt reformarbete sätts i gång. Men socialdemokraterna har inte majoritet i riksdagen utan är beroende av stöd från någon mer. Det sker främst tack vare att Bondeförbundet (numera Centern) ställer sig bakom Efterkrigsprogrammet då det har flera för landsbygdens folk viktiga reformer med i det samma.

Majoriteten blir inte svagare av att SKP i sista stund ändrar ståndpunkt och ger sitt tysta stöd till programmet trots att delar av partiet anser det vara för lite radikalt men efter en holmgång där partiledaren Sven Linderot läxat upp den övriga partistyrelsen och varnat för en högerregering om inte SKP ställde sig i vart fall passivt bakom efterkrigsprogrammets reformer.

För att få en uppfattning om reformernas omfattning så kan nedanstående förteckning över fattade reformbeslut vara av intresse:

• 1950 9-årig obligatorisk enhetsskola

• 1955 Allmän sjukförsäkring

• 1959 Allmän tjänstepension

• 1962 Lag om allmän försäkring

• 1963 Lag om fyra veckors semester

• 1969 Arbetstidsförkortning till 42,5 timmar

• 1971 Sänkt pensionsålder till 65 år

• 1972 Facklig representation i bolagsstyrelser

• 1974 Arbetsmarknadslagar FML, LAS, Främjandelagen

• 1975 Ny författning

• 1977 Medbestämmandelagen

• 1978 Arbetsmiljölagen

Under den här perioden låg aldrig (S) under 40 % i något val vilket säger en del i styrkan i och stödet för den förda politiken.

DEN NYLIBERALA REVOLTEN

Under 1970-talet växte det fram en liberal tendens inom först den akademiska världen i USA och då främst i Chicago. Ekonomen Milton Friedman var den främste företrädaren tillsammans med filosoferna Robert Nozick och Ayan Rand som alla lutade sig tillbaka på 1600- och 1700-talens filosofer som Locke och Smith som hävdade att staten skall ha så litet inflytande som möjligt utan att det är var en ens ensak att klara sig.

Deras idé om en nattväktarstat där enbart det juridiska systemet och försvaret är samhället, dvs statens, uppgift. Övrigt är det upp till varje medborgare att själv lösa ensam eller tillsammans med andra närstående. Politiskt var under 1980-talet Ronald Reagan och Margaret Thatcher de främsta företrädarna för denna politik. Thatcher går t o m så långt att hon säger i ett famöst uttalande att ”det finns inget samhälle, bara familjer och individer”.

Det innebar att de i sin praktiska politik gjorde allt de kunde för att riva ner det som exempelvis hade byggts upp under Roosevelts New Deal i USA på 1930-talet och den välfärdsstat som Labour byggt upp under perioden 1945-1980. De lyckades mycket väl i det de satt sig i sinnet att göra och båda länderna angrepp febrilt fackföreningarna då de visste att det starkaste stödet för välfärdsstaten fanns där.

Den här idéströmningen fick även fäste i Sverige och svensk politik på 1980-talet vilket ledde till att den socialdemokratiska regering efter Olof Palmes död, som var en svuren fiende till nyliberalernas politik, kom att överge den fulla sysselsättningens politik vilken var en förutsättning för välfärdsbygget och kom i nyliberal anda prioritera inflationsbekämpning.

Redan Ernst Wigforss, tidigare socialdemokratisk finansminister och stark ideolog, hade hävdat att det privata näringslivet aldrig skulle kunna leverera full sysselsättning utan det var samhällets ansvar genom en utbyggd offentlig sektor vilket förutsatte stadig tillväxt och höga skatter. Han sa vid ett tillfälle att ”marknaden är en god tjänare men en grym husbonde.”

Sverige hade under tiden från krigsslutet till slutet av 1980-talet utvecklats till världens mest jämlika land och ett av de rikaste i världen likaså. Klyftorna fortsatte att minska och det trots de ekonomiska problemen med hög inflation genom oljekriserna på 1970-talet som till stor del var orsakade av USA:s krig i Vietnam som gjorde USA till nettoimportör av olja istället för som tidigare nettoexportör samt att de forna kolonierna krävde bättre betalt för sina råvaror.

NYLIBERAL POLITIK I SVERIGE

När den socialdemokratiska regeringen successivt började i slutet på 1980-talet anamma nyliberala dogmer syntes det också i partiets stöd. Från valet 1988 och framåt har partiet gjort ett sämre val i det nästkommande än i det föregående med två undantag 1994 och 2002. Orsaken till detta kan diskuteras men min uppfattning är att 2002 lyckades fackföreningsrörelsen sätta dagordningen genom ”Valet är ditt” där tiotusentals LO-medlemmar kom till tals med sina krav på politiken och 1994 på grund av det massiva missnöjet med Bildts högerregering.

Om vi ser på det som skedde under perioden från slutet av 1980-talet fram tills nu och de beslut som tagits av olika regeringar är det inte svårt att förstå varför Sverige idag är det land som är på flera områden mest avreglerat och snabbast närmar sig det nyliberala idealet av en allt svagare stat och ett allt sämre skydd för dess medborgare och då främst arbetarklassen och de som står utanför arbetsmarknaden på grund av den närmast absurda inflationsbekämpningen.

Tidtabell för välfärdsstatens nedmontering

År Beslut

1985 Avreglering av bankernas låneverksamhet

1988 Delning av SJ

1989 Normpolitiken införs

1989 Avreglering av valutarestriktionerna

1990 Avreglering av taximarknaden

1991 Reklam i marksänd TV

Privata aktörer inom äldreomsorgen

Privata dagis

1992 Friskole”reform”

Privata arbetsförmedlingar

Avreglering av inrikesflyget

Televerket delas

1993 Avreglering av Posten

Brevmonopolet avskaffas

Avregleringen av telemarknaden

Bolagiseringar av Posten, Televerket osv.

1994 Folkomröstning om EU, med svag majoritet med endast 5 %

1995 Sverige blir formellt medlem i EU

1996 Avreglering av elmarknaden

Avreglering av godstrafiken på järnvägen

1997 Friskolorna får samma ersättning som kommunala skolor

1999 Formellt beslut om oberoende riksbank

Nytt pensionssystem

2000 Televerket privatiseras

2006 Arbetslöshetsförsäkringen försämras

2007 Delprivatisering av arbetsförmedlingen

Sjukförsäkringen försämras

2008 Avreglering av arbetskraftsinvandringen

2009 Apoteksmonopolet upphör

2010 Folkförsvaret avskaffas

2011 Bilprovningen privatiseras

2012 Avreglering av konkurrensen för godstrafik på järnvägen

Avreglering av kollektivtrafiken

En del av dessa beslut har skett på initiativ av socialdemokratiska regeringar fram till 1991, 1994-2006 efter 2006 av Reinfeldts högerregering. Det finns ytterligare beslut som jag kan ha missat men listan ger liksom den tidigare reformlistan en illustration av hur samhället förändrats i grunden vid två specifika perioder under andra halvan av 1900-talet.

HUR KUNDE DET SKE

Varför stod inte socialdemokratin upp för sitt samhällsbygge? Varför lät man högeridéer få sådant stark fäste i partiet och hur kom det sig att de fackliga trupperna och gårdvararna inte lyckades eller ens försökte hålla emot. Orsaken tror jag ligger i en övertro på att allt var klart i och med 1970-talets arbetsmarknadsreformer. Man blev nöjda och släppte den ideologiska garden. Det blev istället en fackförening som kom att bli ett försäkringsbolag och en känsla av segerns sötma med inslag av liknöjdhet. Sedan kom det en ny generation fackliga företrädare som aldrig upplevt förkrigs- eller krigsårens fattigdom och elände. De måhända trodde att välfärdsstaten var av Gud sänt. Därför sänktes vaktinstinkten och inte minst de ideologiska diskussionerna och studierna i facket, och givetvis även partiet, ersattes av förvaltning av det bestående och en uppfattning att en förändring här och en annan där var i sig kanske inte omöjlig att hantera men när helheten står i eldskrift så inser den mest blåögde att den långa listan av försämringar, avregleringar och liberaliseringar har inneburit att samhället har förändrats och klockan har till stora delar vridits tillbaka till ökade klyftor och en allt tydligare social fattigdom.

SLUTSATSER OCH FRAMTIDEN

Fackföreningsrörelsen måste återta sin roll som ”den vänlige pådrivaren” gentemot det socialdemokratiska partiet. Lyckas inte detta är risken stor att både parti och fackföreningsrörelse marginaliseras och tvingas tillbaka till en undangömd plats och välfärdsstaten blir en historisk parantes. Arbetarrörelsen måste återvinna en utopi för hur man vill samhället skall se ut om 20 eller 30 år, inte främst den sittande mandatperioden. Detta då det är det enda sättet att skapa framtidstro och hopp om en bättre värld.

I denna utopi måste den fulla sysselsättningens politik vara ryggraden och det måste bäras av ett löntagarperspektiv. Hur skall den utformas i en tid då produktiviteten ökar dramatiskt. Är normalarbetsdagen på åtta timmar det optimala eller skall vi gå mot en kortare arbetsdag? Hur skall vi klara den ökade utmaningen som en skola som blir allt sämre och allt mer segregerad? Hur ska vi kunna ge det uppväxande släktet både kunskap och framtidshopp? Hur skall facket kunna stå upp och slåss för medlemmarnas intressen i en tid då kapitalet internationellt har utan tvivel förtur vid bordet. Hur skall oddsen för ett juste spel kunna skapas?

Det måste till mer ideologisk skolning och en högre politisk medvetenhet inom facket och politiken. Vi måste bryta liknöjdheten så att inte facket upplevs inte som ett försäkringsbolag utan som en kämpande organisation. Konflikträdslan som den strykrädda medelklassen pålagt arbetarrörelsen måste bort och dess våta filt kastas av. Konflikt, oavsett om det är på arbetsmarknaden eller inom rörelsen, är inget att frukta, det kan bara bli av nytta. Vi såg det i samband med det tidiga 1970-talets högre konfliktnivå flyttade fram positionerna och arbetarrörelsen förmådde möta kraven på förändring.

Detta kan ske är jag övertygad om och att det måste ske är jag lika övertygad om. Framtiden får utvisa om jag haft rätt eller ej.

Ingemar E L Göransson, författare

Litteraturförslag:

Kronlid, Krister ”Morfar föddes i en diktatur” skildrar samma tidsepok utifrån sin egen morfar.

Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Ivan Oljelund m fl av arbetarförfattarna som i romanens form skildrar arbetarnas liv under 1900 talet.

Tage Erlanders dagböcker är också utmärkta dokument som ger ett perspektiv inifrån på bygget av välfärdsstaten

Wigforss, Ernst Ur mina minnen

Wrangborg, Jenny är en utmärkt poet från vår tid

Mina två böcker ”Arbetarrörelsens kris - Mellan reformism och marknadsliberalism” undersöker nyliberalismens påverkan på arbetarrörelsen och ”De ohörda - Röster från nyliberalismens verklighet” innehåller ett tjugotal länge intervjuer med arbetare i dag både i Sverige och Storbritannien.

Arbetstidsförkortning måste in i den politiska debatten igen

Lena Melin skriver i gårdagens (den 20 okt) Aftonbladet att Reinfeldt och den borgerliga högerregeringens jobbpolitik har rasat ihop. Det är en realitet som ingen kan motsäga, inte ens den mest inbitne moderat. När arbetslösheten är större nu, 2013, än 2006 och rör sig bara marginellt mellan 7-10 procent, dvs. det är en faktisk massarbetslöshet. När var fjärde ungdom går utan jobb är det ett samhällsproblem som bara en självgod högerpolitiker som Reinfeldt kan skryta om och vara nöjd med.

 

Inte bara Reinfeldts fel

Huvudorsaken till massarbetslösheten är egentligen inte regeringens usla politik, men den har förstärkt eländet och gjort ont värre. Huvudorsaken är den förändring av fokus för politiken som skedde redan på 1980-talet då svenska politiker gav upp den fulla sysselsättningen för låginflationspolitik. När det skedde är det som vi nu betalar med massarbetslöshet. Men en annan viktig orsak är att finna i teknikutvecklingen. IT har exploderat är välkänt och med det har miljontals jobb globalt försvunnit och nu står nanotekniken för dörren.Tillsammans skapar dessa två mänskliga innovationer och uppfinningar en extrem produktivitetsökning.

När exempelvis Skärblacka bruk på ett årtionde ökade produktiviteten så mycket att man producerade dubbelt så mycket med halv personalstyrka betyder det enormt sett ur sysselsättningsperspektivet. När det går åt bara en bråkdel av produktionstimmar för att tillverka en högteknologisk bil jämfört med motsvarande för tjugo år sedan får det också en enorm betydelse för sysselsättningen. När bankpersonal, butiksanställda, mackpersonal osv. ersätts av IT-lösningar betyder det färre jobb är självklart.

Den välkände industrialisten Percy Barnevik sa i början på 1990-talet följande ”Om någon säger åt mig, att vänta två, tre år, så kommer det att bli en helvetes stor efterfrågan på arbetskraft, då säger jag, var någonstans? Vilka jobb? I vilka städer? I vilka företag? När jag sammanfattar det hela ser jag att det är stor risk att dagens 10-procentiga arbetslöshet lätt kan bli 20-25 procent.” (J. Rifkin ”Arbetets undergång, Matteus Media 2001)).

Den välkände managementgurun och professorn Peter Drucker var än mer drastisk när han påstod på fullt allvar att ”arbetets upphörande som nyckelfaktor för produktion, kommer att framträda som kapitalistsamhällets krisartade, ofullbordade affär” (Se Rifkin). Jeremy Rifkin visade i ovan nämnda bok att rationaliseringspotentialen inom låglönesektorn i USA var så hög som 70-80 procent innebär naturligtvis att den vägen inte heller är möjlig för att nå full sysselsättning. Andra lösningar och tankar måste komma in i diskussionen på nytt och därmed i politiken.

Upp med arbetstidsförkortning på bordet

Vi måste börja diskutera arbetstidsförkortning på nytt. Det är det enda vettiga sättet att ta ut den enorma omfördelning, för att inte säga snedfördelning, mellan arbete och kapital av produktivitetsökningen som skett de senaste 20 åren. Vi kan inte ta ut det i löneökningar bara rakt av. Det är dock möjligt att höja skatterna för att ett) uppfylla de behov som finns i samhället två) att löntagarna får sin beskärda del av produktivitetsökningarna.

Faktum är att Ernst Wigforss diskuterade detta när han skrev underlaget för "Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram" redan på mitten av 1940-talet. Han menade att full sysselsättning riskerar en att bli en inflationsbomb, men att det kan undvikas om man tar ut produktivitetsökningarna i sociala förändringar, dvs. välfärdsreformer, och i minskad arbetstid generellt sett förutom löneökningar som är balanserade. Vi gjorde det fram till 1980-talet, men sedan blev inflationsbekämpning överordnad full sysselsättning. Därför ser vi idag en permanentad arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur.

Jag har vid flertal tillfället både i text och föreläsningar beskrivit detta och visat på hur full sysselsättning var möjlig med en samtidigt hanterbar inflation. Mellan 1945-1990 var arbetslösheten i snitt mellan 1-3 procent och då betraktades 3 procent som kris. Men det är intressant att inflationen, rensad från oljekriser och råvarupriser som sköt i höjden pga. Vietnamkriget, var så låg som 5-6 procent. Enligt P O Edin, som var LO:s chefsekonom under senare delen av denna period, var det en hanterbar inflation och ett politiskt val. Enligt Edin var det inte löneökningarna på slutet av 1970-talet och början på 1980-talet som pressade upp inflationen utan tvärtom inflationen som pressade upp löneökningstakten.

(Den intresserade kan läsa en längre analys av detta i min bok "Arbetarrörelsens kris - mellan reformism och marknadsliberalism" där det också finns en längre intervju med P O Edin kring vad som hände när svensk politik bytte fokus från full sysselsättning till låginflationspolitik. Boken kan du beställa direkt av mig på ordochkultur@telia.com 190 kr inkl porto.)

Kapitalismens teknikutveckling

Hur som, arbetstidsförkortning måste komma in i den politiska debatten igen när vi diskuterar full sysselsättning och arbetslöshet. Förstår man inte detta, förstår man inte heller betydelsen av teknikutvecklingen som den moderna kapitalismen har inneburit och dess betydelse för svårigheterna att upprätthålla full sysselsättning även om politiken skulle byta fokus från inflationsbekämpning till full sysselsättning. Det handlar om mindre behov av arbetskraft men också om att våga tänka i nya banor där arbete inte blir det primära i livscykeln utan andra värden ges ökad betydelse.

För första gången i mänsklighetens historia står vi inför en situation där behovet av arbetskraft minskar medan produktiviteten ökar radikalt. En ekvation som inte marknadsliberalerna har något svar på men inte heller den  politiken som socialdemokratin hävdar räcker. Därför är det inget att förvånas över att Reinfeldts havererade jobbpolitiks misslyckande då den enbart är ett symptom på ett långt större problem.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Exklusiv intervju med Chantal Mouffe

På en liten tvärgata inte långt från Oxford Cirkus och bara några kvarter in i den stillheten som man bara kan finna i London när man viker av från de stora gatorna som Oxford Street ligger University of Westminster och institutionen för Political Studies där belgiska professor, den nu 67-åriga, Chantal Mouffe är verksam.

Nedanstående intervju gjordes med henne i december 2011 för min bok “De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet”. Nedanstående intervju är den enda mer omfattande som hon gett en svensk journalist. Boken “De ohörda” kan beställas här.

Märkligt nog är inte Mouffe speciellt känd i Sverige medan hon i övriga världen är en ansedd och respekterad forskare och författare. Endast två böcker finns med henne utgivna på svenska varav den mest kända är den utmärkta ”Om det politiska” (Tankekraft, 2008). Hennes specialområde är att analysera konsekvenserna av den nyliberala revolutionen som hade sin början på slutet av 1960-talet och kom att omskapa den politiska kartan i hela Europa och övriga delar av västvärlden.

Hon tillhör den tradition av europeiska intellektuella på vänsterkanten som haft ett odogmatiskt förhållande till arbetarrörelsens grundteser och deras tolkning i respektive tidsepok. En stor intellektuell integritet och ett passionerat förhållande till samtidens problem utmärker Chantal Mouffe.

Jag träffade Mouffe på hennes arbetsrum i det typiska brittiska funkishuset som är lika fult som det är trivsamt för att genomföra den intervju jag sökt att få under två års tid. Chantal Mouffe är nämligen en mycket anlitad föreläsare runt hela världen och hennes tid är därmed mycket begränsad. Vi hade olika uppfattning om när vi skulle träffas visade det sig så undertecknad fick snällt vänta en timma drygt innan Madame Mouffe dök upp till vad som skulle bli mindre av en intervju än en gratis halsbrytande föreläsning om nyliberalismens konsekvenser, demokratins räckvidd och en europeisk vänster i förvirring.

Chantal Mouffe är en liten tunn kvinna som dock utstrålar energi och besitter en intellektuell skärpa som man finner hos få. Det är inte utan undra över att hon betraktas med stor respekt i den akademiska världen och ingjuter fruktan hos de nyliberala proselyterna.

Utgångspunkten – marknaden har ersatt politiken

Själva kärnan i nyliberalismen är att den inte är politik utan att det är marknaden som ersätter politiken vilket är Mouffes utgångspunkt för vårt samtal denna kulna decembereftermiddag 2011.

- Marknaden tillåter inte att politiken är politisk. Nyliberalismen har gjort att de politiska partierna har förlorat sin roll utan det är marknaden som styr, säger hon och pekar på hur Greklands folkvalda regering ersattes av en bankir och hur Italiens Berlusconi, en politiker som hon inte har någon högre uppfattningen om, ersattes av expertregering.

- Det är de transnationella bolagen som fattar besluten, menar hon och pekar på konsekvenserna av den nyliberala politiken där klyftan mellan de riktigt rika och de fattiga dramatisk har ökat och i modern tid aldrig varit större.

- De otroligt rika är obsent rika, är Mouffes kortfattade konstaterande.

Hon pekar också på att medelklassen har förlorat och håller på att ”förstöras” som hon uttrycker sig i och med att allt fler blir fattiga. Hon menar att eftersom nedskärningspolitiken som är en del av nyliberalismens kärna innebär det också att det blir allt mindre utrymme för social service eller välfärdspolitik som vi säger i Sverige. Detta drabbar även den traditionella medelklassen med full kraft är hennes tes.

- Det är, menar Mouffe, en klasskamp från de rika riktad mot de fattiga som är själva kärnan i nyliberalismens politik. De rika, fortsätter hon, tvingar på de fattiga sin vilja och pekar på privatiseringar och avregleringar som skett och sker.

Thatcher i Storbritannien och Reagan i USA är exempel på denna politik är hennes slutsats. Att intervjua Mouffe är att åka ett slags mental berg och dalbana där hennes associationer kan föra intervjuaren i överraskande riktingar.

- 1985 skrev jag i min bok ” Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic Politics” att socialdemokratin/labour inte var tillräckligt progressiv och att den behövde kämpa starkare för jämlikhet och rättvisa. Medborgarnas sociala rättigheter har tvingats tillbaka och än mer de medborgerliga rättigheterna likaså.

I förordet till 2000 års upplaga av boken noterar hon:

"Vänstern borde börja med att utveckla ett trovärdigt alternativ till den nyliberala ordningen, istället för att bara försöka förvalta den på ett mänskligare sätt. Detta kräver givetvis att den drar nya politiska gränser och erkänner att det inte kan finnas någon radikal politik utan att en motståndare definieras. Det vill säga: det kräver att man accepterar att antagonismen inte går att utrota."

- Det sker en ”dedemocratization”, dvs. avdemokratisering menar, Mouffe, i spåren av nyliberalismen. I våra länder som kallar sig demokratiska är det i verkligheten inte medborgaren som styr utan marknaden.

Hur hon ser på det alltmer utbredda expertinflytandet över politiken och på konsekvenserna för demokratin?

Efter några sekunders eftertanke börjar Mouffe en beskrivning av det historiska händelseförloppet som hon ser det.

- New Labour och Tony Blair försökte aldrig utmana nyliberalismen. Globaliseringen var beskriven som ett ofrånkomligt ”öde”. Tack vare den uppfattningen blev också nyliberalismen en politisk rörelse som hade som målsättning att avväpna socialdemokraterna och göra det möjligt att demontera välfärdsstaten. Det blev ett självklart teorem, säger Mouffe, och det hänvisade till den tekniska utvecklingen med it-revolutionen i centrum.

Hon beskriver det vi alla har hört detta tidigare från nyliberaler, men också från socialdemokrater, att globaliseringen, som inte är något annat än ett annat ord för de transnationella bolagens makt, och it-explosionen gör det omöjligt att bedriva politik där skatter tas ut för då flyr kapitalet.

Hon fortsätter sitt resonemang efter att tagit en klunk av sitt nu kalla kaffe:

- Socialdemokraterna kom till slutsatsen att acceptera det inte fanns något alternativ och menade att man var tvungen att anamma utvecklingen och försöka administrera den i en mer human väg än nyliberalerna. En slutsats som hon inte delar.

- Då blir det naturligt att politik blir en fråga om tekniska lösningar och därigenom blir ”experterna” viktiga. Politiker, säger hon, har bara betydelse om de fattar politiska beslut. Men när man menar att utvecklingen (dvs. globaliseringen) är ett ”naturfenomen” får det konsekvensen att politiska beslut blir en expertfråga.

Hon fortsätter och konstaterar att:

- Det är kopplat till att socialdemokraterna accepterade nyliberalernas uppfattning att globaliseringen inte hade något alternativ. Huvudproblemet är att vänstern accepterade att det inte fanns några alternativ. Man kallade sig vänster-mitt exempelvis istället för vänster och sa att det inte längre fanns några större politiska beslut att fatta, bara mindre.

Men hur kommer sig att den folkliga reaktionen på detta i det närmaste har uteblivit och den enda reaktion som kommit har varit från högerextremt håll. I Sverige har vi våra Sverigedemokrater och nere på kontinenten exempelvis Fronte Nationale i Frankrike, Lega Nord i Italien, Vlaams Bloc i Belgien och allt vad dessa partier heter. Man kan tycka att opinionen skulle ha radikaliserats åt vänster allt eftersom välfärdsstatens verkningsgrad minskat.

Varför blev det då inget vänsteruppsving. Har Chantal Mouffe någon förklaring varför det inte skett?

- Det finns flera förklaringar, säger hon. Bristen på alternativ politik då de socialdemokratiska och socialistiska partierna accepterade nyliberalernas verklighetsbeskrivning. Men framför allt när politiken blir ett val mellan Coca-Cola och Pepsi-Cola. Om det inte finns några grundläggande skillnader varför bry sig då?

Hon fortsätter sin förklaring:

- För det första; varför rösta när det egentligen inte gör någon skillnad? Hon menar att den fortsatta nedgången i valdeltagande i Europa är ett tecken på detta och på att medborgarna reagerar med att inte engagera sig.

- För det andra; populistiska partier behöver inte bara en populistisk politik utan också karismatiska ledare. De måste ge folket ett val, det saknade alternativet, vara mot etablissemanget, mot teknokraterna och i högerextremisternas fall för nationen. Hon tar FPÖ i Österrike som exempel på detta.

Den tredje och kanske avgörande orsak varför det inte växt fram någon vänsterpopulism ligger, menar Mouffe, i Sovjetunionens och kommunismens kollaps.

Menar du att under 1930-talets kris fanns ett exempel genom Sovjetunionens bara existens på att det gick att ha en annan ekonomisk ordning vilket gav grogrund för vänsterpopulism frågar jag henne.

- Högerpopulism är inte självskriven, men genom Sovjets kollaps gavs utrymmet för högerpopulismen. Det finns en paradox i detta, säger hon. Socialisterna kunde tjänat på detta men Sovjets kollaps blev istället bekräftelsen på kapitalismens seger så innebar kollapsen inte bara kommunisterna blev obsoleta utan också socialdemokraterna.

Hon för ett resonemang att Sovjets fall innebar att hela tanken kring jämlikhet, socialdemokratins och socialisternas viktigaste värdering, blev därmed ”otidsenlig”. Generellt menar hon att eftersom socialdemokratin inte förmådde visa på ett alternativ eftersom man redan accepterat den nyliberala världsordningen och globaliseringen närmast som ett naturfenomen så blev även värderingarna i medborgarnas ögon omöjliga.

När den sovjetiska kollapsen inträffade som symboliskt väldigt betydelsefull för kapitalismens triumf då valde de socialdemokratiska och socialistiska partierna att gå mot mitten.

- De skulle göra kapitalismen lite bättre, säger hon torrt. Men därmed lämnade man också utrymme för en populism som valde att skylla alla problem på immigranterna då det var lätt att mobilisera missnöjet på detta tema.

Hur ser hon på demokratins framtid. Är det som vissa politiker likt amerikanen Daniel Moynihan (1927-2003, amerikansk senator, FN-ambassadör) sagt att demokratin är en parantes som hade sin storhetstid efter andra världskriget men dess epok är över?

- Demokrati och avregleringspolitiken kan inte leva sida vid sida , säger Mouffe. För att demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas. Demokratin måste förnyas, menar hon.

Mouffe pekar på händelserna i Grekland och Italien där folkvalda regeringar har avsatts och ersatts med vad som kan liknas vid expertadministrationer. En konsekvens av nyliberalismen är att den leder till teknokrati och det gör att demokratin inte fungerar längre.

- För att försvara demokratin måste man bekämpa nyliberalismen. Det finns hopp. Visst finns det hopp, utbrister hon. Det har till och med ökat, menar hon.

Hon för ett resonemang kring de finanskriser som plågat och plågar världen i detta nu, där hon menar att vänstern inte var förberedd att visa upp ett alternativ när den slog till 2008. Men nu, tre år senare, menar hon att det finns en större beredskap hos socialisterna i Europa att ställa upp ett alternativ till den politik som förs inom EU.

- Vänsterpartierna hade inget alternativ då de accepterat nyliberalernas politik och än mer, de var delvis ansvariga och en del av problemet, analyserar hon finanskriserna som hon menar är nyliberalismens kris.

- I denna andra finanskris är medborgarna mycket mer medvetna och mer ovilliga att gå in och rädda bankerna på det sätt som skedde 2008. Hon pekar på Occupy Wall Street-rörelsen, det folkliga motståndet i Grekland, Italien och Spanien.

- Många ser att rädda bankerna än en gång innebär att den social servicen kommer att försämras än mer. Hon forsätter: Jag tycker mig se hur de socialistiska partierna är mer medvetna om att behovet av ett alternativ till nyliberalismens politik. Hon menar att hon ser hur labourpartierna alltmer tar konsekvenserna av insikten att man måste överge Blairs New Labourpolitik. Europas socialistpartier rör sig från mitten mot vänster är Mouffes uppfattning.

- Det finns tecken, säger hon, att vågen vänder nu. Detta även om det inte är en total omsvängning så finns tecknen på att labourpartierna är på väg mot vänster. Här pekar hon på den radikalisering som skett i det franska Socialistpartiet och processen i brittiska Labourpartiet. Det är förhållandevis små rörelser än så länge, menar hon, men det är riktningen som är intressant.

I skrivande stund är den socialistiske presidentkandidaten Hollande favorit att bli näste franske president en utveckling som skulle ligga helt linje med Mouffes analys och med en fransk socialistisk president skulle Europa hamna i en helt annan politisk situation. Det kompakta högermaktinnehavet skulle få en kil rakt in i dess hjärta.

Jag frågar vilka råd skulle hon ge exempelvis den svenske socialdemokratiske ledaren om hon kunde?

- En framgångsrik politik mot nyliberalismen kan bara ske på europeisk nivå säger hon. Ingen nation kan själv klara detta. Det nuvarande europeiska projektet är ett nyliberalt projekt. Där har hon ingen tvekan i sin beskrivning, men säger hon:

- Men inget säger att det måste vara så.

- Skapa synergier mellan de olika europeiska länderna för en alternativ politik är hennes råd.

Ett område där Chantal Mouffe i mångas ögon är djupt kontroversiell är hennes syn på frihandel. Hon menar att frihandeln skapar mer problem än gott, särskilt för de fattiga länderna i tredje världen.

Du har uttryckt kritik mot frihandeln som den ser ut idag. På vilket sätt är du kritisk?

Hon pekar, som exempel, på att som ett resultat av frihandeln har Senegals lökindustri slagits ut av holländsk export. Detta har skadat Senegals arbetare och industri samtidigt som frihandeln har skapat grunden för immigrationen från Afrika till Europa.

När de europeiska företagen i frihandelns namn inte ser sin hemmamarknad som viktigast får det konsekvenser för alla och konsekvenserna menar Mouffe är negativa. Hon efterlyser en europeisk protektionism för att företagen i Europa skall se sin regionala marknad som viktigast och för att skydda de lokala marknaderna i exempelvis Afrika.

- De transnationella bolagen är inte intresserade av de lokala och regionala marknaderna utan enbart exportmarknaderna. Då behöver de inte heller ta hänsyn till ”sin” arbetarklass som i alla fall inte skall köpa produkterna säger hon.

Hon beskriver situationen som ”pervers”.

- Detta är ett område där de socialdemokratiska partierna kan skapa en alternativ politik är hennes uppfattning.

Man brukar ibland från vänstern höra i generaliserade termer att medelklassen är bärare av nyliberalismen. En uppfattning som Chantal Mouffe menar inte har stöd i varken hennes eller andras forskning och analyser.

- Tvärtom, medelklassen håller på att utraderas av nyliberalismen. Hon menar att de socialdemokratiska partierna övergav ”de folkliga klasserna” som hon säger när man accepterade den nyliberala världsuppfattningen.

- Framgång för en vänsterpolitik kan inte bygga enbart på arbetarklassen utan måste bygga på en allians med delar av medelklassen. Hon pekar på när socialdemokratiska partier varit framgångsrika har det varit när de lyckats vinna stöd från delar av medelklassen.

Jag kan inte annat än tänka på den svenska politiken efter andra världskriget och fram till 1980-talet då välfärdsstaten byggdes upp ibland t.o.m. i regeringskoalitioner med det blivande Centerpartiet.

Chantal Mouffe beklagar att hon inte känner närmare till den svenska socialdemokratin och svensk politik och vill därför inte uttala sig om specifika svenska förhållanden.

Hon fortsätter sin analys med att hänvisa till den forskning som finns när det gäller synen på att betala skatt och medborgarnas villighet att göra det. I Europa liksom i Sverige är det entydigt att det finns en stark vilja att betala till välfärden och social service om pengar går dit.

- Medelklassen har inte några särskilda intressen skilda från de ”folkliga klasserna”, som hon uttrycker sig. Thatchers och senare Blairs mantra att medelklassen inte var villig att betala skatt stämmer inte, menar hon.

- Forskningen visar tvärtom att medelklassen är villig att betala skatt då de vill ha bra skolor till sina barn, fungerande sjukvård och ett transportsystem som fungerar, exemplifierar hon sin tes med.

- Ett vänsterprojekt måste därför handla om att återupprätta välfärdsstaten (offentlig service) för att få stöd av medelklassen. Hon fortsätter; medelklassen är inte för avregleringar om det finns ett alternativ till den nyliberala politiken och då kan också viktiga grupper av medelklassen ge det sitt stöd.

Hon avslutar sitt resonemang med att konstatera att en förnyad socialdemokrati, en radikaliserad socialdemokrati med Mouffes egna ord, skulle då kunna vinna viktiga delar av medelklassen.

Hur är då hennes analys av den rådande krisen i Europa?

- Ett sammanbrott för EU skulle vara en katastrof är Mouffes omedelbara reaktion på min fråga. Likaså ett sammanbrott för Euron skulle leda till en svår kris.

- Jag tror inte på Merkels och Zarkozys nyliberala lösning för den skulle leda till en besparingspolitik för en mycket lång tid. Folken skulle inte acceptera detta, säger hon och pekar på Occupy Wall Street-rörelsen.

Hon menar att här finns utrymme för de socialdemokratiska partierna att komma med nytänkande då alltfler inser att den anglo-saxiska kapitalismen inte fungerar. Hon återvänder till 1980-talet då modernisering av de socialdemokratiska partierna innebar att man anammade denna modell.

- Det är en paradox att den första finanskrisen ledde till högerregeringar. Men här, säger hon ligger truismen, vänsterpartierna var inte beredda då genom att de accepterat den rådande nyliberala modellen.

Hon pekar på Gordon Browns politik i Storbritannien och hur den franska socialistregeringen fortsatte högerns privatiseringspolitik. Hon konstaterar att vänsterpartierna själva var medskyldiga till krisen och det var också orsaken till att man missade tillfället att skapa en opposition mot de nyliberala lösningarna.

Nu under den nuvarande krisen, den andra finanskrisen, är inte medborgarna lika villiga att rädda bankerna eftersom de vet att det leder till sämre social service.

- Jag tror, säger hon, att de socialistiska partierna är mer medvetna om att det behövs ett politiskt alternativ. Det finns positiva tecken, menar hon och pekar på debatten inom brittiska Labour och det franska socialistpartiet. Hon tycker sig se en rörelse från mitten mot vänster som en beskrivning av den aktuella situationen i Europa.

När intervjun närmar sig sin avslutning måste jag ställa frågan hur hon ser på sin egen roll.

- Jag ser mig inte som en ”lärd” (scholar) utan mer som en intellektuell aktivist. Jag är ingen filosof som skapar storartade teorier, jag tror helt enkelt inte på den ”rena” teorin avslutar hon intervjun.

När jag kommer ut på gatan möts jag av en symbolisk blek vintersol som har ersatt det tidigare brittiska iskalla småregnet. Huruvida Chantal Mouffe skapar stora teorier låter jag vara osagt men en sak är säker hon bidrar starkt till att de socialdemokratiska och socialistpartierna i Europa ges verktyg att analysera sina misstag och återvinna sin själ. Det vill säga om man ger sig tid att lyssna och tar till sig Chantal Mouffes många gånger inte helt lättillgängliga analyser och tankar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Tidigare publicerad i boken ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet)

Det stora sveket

 Foto från tiden då välfärdsstaten var självklar. Författaren är längst ner till vänster.Fotograf okänd.

Rubrikerna under de senaste åren har talat om utförsäljning av våra gemensamma egendomar. Det har varit rubriker om misskötsel av gamla och sjuka. Det har också varit braskande rubriker som när John Bauer-koncernen efter att ha delat ut till ägarna en kvarts miljard i vinst går i konkurs med skulder på en miljard. Dvs. 1000.000.000 kronor, tusen miljoner kronor, som vi nu får betala som skattebetalare. En siffra som har nästan lika många nollor som regeringen kan visa upp i sitt kabinett!

Det har varit upprepade, liknade rubriker om inlåsta dementa patienter utan tillsyn, gamla inlåsta i skrubbar som nu senast, sjukvård där stressade läkare missat allvarliga sjukdomar på grund av för lite personal, det har varit vårdcentraler som sålts för en spottstyver och gjort köparna miljonärer inom några månader. Det har varit rubriker om apotek som inte kan leverera de mediciner som sjuka behöver men har ett överflöd på skönhetsmedel.

Det har också varit skolor som bara slagit igen och eleverna har stått utan sin utbildning. Det har också varit en järnväg som varken fungerar vinter eller sommar och där det fattas 80 miljarder i nödvändigt underhåll och investeringar. Det har varit rubriker där den sittande regeringen inte brytt sig om landets industri.

Det har varit rubriker om miljarder som skänkts bort till ingen nytta till krogbranschen, hutlösa skattesänkningar till de som redan har mer än vad de behöver. Det har varit en bild av ett Putinland där rofferiet blivit normaltillståndet.

Det har varit en ändlös, upprepad rubrikexposé som bekräftat att när marknaden tagit över välfärden så har det gått åt helvete. Det har helt enkelt inte fungerat! Marknaden har inte kunnat tillgodose behoven av vård, omsorg och utbildning. Privatiseringsvansinnet, övertron på marknadskrafterna har varit ren vidskeplighet utan någon förankring i verkligheten och människors behov.

Det märkliga är att rösterna mot detta, för endast de totalt obegåvade och hjärndöda kan undvika att se galenskapens resultat, har varit antingen spridda eller tysta. De stora partierna, inklusive socialdemokraterna, har vägrat att inse eller ta konsekvenserna av den totalt havererade politiken. Rädslan för konflikt och den överdrivna oron för att storstadsmedelklassen inte skulle rösta på en socialdemokratisk politik som stod upp för motsatsen till marknadsmisslyckandet är varit slående.

Men också patetisk. Att högerpartierna i alliansen har denna politik som rättesnöre och välfärdsstatens förfall som mål är inget att förvånas över, men att socialdemokraterna som byggde välfärdsstaten skulle svika det som varit en i hela världen beundrad framgång är mer svårsmält.

Måste erkänna, jag är förbannad. Förbannad på s.k. entreprenörer som plundrar skolan på miljarder, förbannad på vårdföretag som missköter sjuka och gamla, förbannad på politiker som gör landet till ett Putinland, förbannad på de tysta medlöparna, förbannad på att jag ska behöva bli förbannad på att välfärdsstaten har blivit en jäkla räknesnurra för giriga figurer där solidaritet och medkänsla har ersatts av en iskallt beräknande kalkylator.

Den som inte gör motstånd är en medlöpare i förräderiet mot det våra föräldrar och deras föräldrar trodde på och byggde upp. Domen från våra barn och barnbarn kommer att bli hård, men utan tvivel rättvis. Sveket mot de som byggde landet är oförlåtligt och utan gräns.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ett varningens ord

Aktuellt i Politiken (AiP), den socialdemokratiska partitidningen, skriver idag i en artikel att en majoritet av väljarna i Europa inte längre tror att (S)-partierna bryr sig om vanliga väljare. Underlaget till denna slutsats kommer från en undersökning som opinionsinstitutet YouGov gjort. De har frågat väljare i Sverige, Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

YouGovs slutsats av undersökningen är att socialdemokratin kommit i otakt med sina egna väljare. En högst nedslående och oroväckande slutsats och än mer eftersom en majoritet också har uppfattningen att en socialdemokratiska regering i respektive länder inte kan lösa sociala problem.

Ett sätt att tolka resultat är också att det är konsekvensen av mer än tjugo år av new labour-politik där en övertro på marknaden skall lösa problemen varit rättesnöret för den politik (S)-partierna fört. Resultatet av YouGovs undersökning är också en stark varning till Labourpartierna i Europa att åter söka en kompassriktning där marknaden inte tillåts regera politiken utan att behoven av reformism som omdanar samhället i jämlik riktning.

Chantal Mouffe

Ett gott råd är därför att lyssna på sina egna väljare och varför inte statsvetaren och kritikern Chantal Mouffe när hon säger att ” ett vänsterprojekt måste därför handla om att återupprätta välfärdsstaten för att få stöd av medelklassen. (…..) Medelklassen är inte för avregleringar om det finns alternativ till den nyliberala politiken och då kan också viktiga grupper av medelklassen ge det sitt stöd.”

Hennes uppfattning att ”demokrati och avregleringspolitiken inte kan leva sida vid sida. För demokratin skall återupplivas måste nyliberalismen bekämpas” är viktiga erfarenheter som YouGovs varningar pekar på. Men förmår exempelvis den svenska socialdemokratin att göra det uppbrottet? Man får alltid hoppas. Men då måste nog alla kritiker av de senaste tjugo årens misstag göra sig hörda, för tystnaden och konflikträdslan är sakernas tillstånds främsta bundsförvant.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Den som vill läsa hela intervjun med Chantal Mouffe finner den i min bok ”De ohörda” (Ord & Kulturs förlag). Pris 200 kr plus porto. Beställes från ordochkultur@telia.com .

Lyssna på Tage Erlander–han insåg det vi behöver inse idag.

Socialdemokratin har blivit närmast kroniskt ängslig för att göra fel efter valet 2010. Ängslig att stöta sig med marginalväljarna i Stockholms innerstad, men också att ge borgerligheten och främst moderaterna och då främst Anders Borg eventuella argument om att partiet inte tar ”ekonomiskt ansvar” med vilket menas inte ägnar sig åt besparingspolitikens självspäkning. En i många stycken överreaktion på debaclet från 2006 och 2010. Tyvärr ser inte partiledningen (S) att problemet snarare är att gång efter gång hamnar Sveavägen 68 i bakvattnet på taktiska högerpolitiker.

När LO:s Karl-Petter Thorwaldsson lanserade idén om 70 miljarder i samhällsinvesteringar så framträdde ängsligheten med ryggradsreaktion och sa blankt nej då det inte skulle rymmas inom budgetdisciplinen och överskottsmålet. Detta samtidigt som alltfler ekonomer och även politiker av olika kulörer ser det orimliga i att tillåta en växande arbetslöshet samtidigt som statens kassakista är överfull, skatterna sänkta med ca 100 miljarder, utslagningen av sjuka och arbetslösa fortsätter, skattepengar hamnar på konton i skatteparadis osv.

LO:s ”Kålle” var naturligtvis rätt ute medan Anders Borg, Magdalena Andersson och Angela Merkell formerar Europas sista budgetfundamentalister tillsammans med brittiske Thatcher-in spe David Cameron – en i sanning för socialdemokratin mindre smickrande samling att dela ekonomisk politik med.

Sverige behöver istället en politik som har som mål full sysselsättning. Visst Löfven säger att det är målet, men att uppnå detsamma utan att rucka på 1990-talets i sten slagna uppfattningar med sin grund i nyliberalen Milton Friedmans ekonomiska teorier är som att blanda eld och vatten.

Sverige plågas liksom hela västvärlden idag av en i grunden onödig arbetslöshet. Arbetslösheten är på nivå jämförbar med endast den som var under 1930-talet och därefter sjönk den från 1942 och framåt ända fram till 1991 då dess motbjudande nylle gjorde comeback igen pga. av den politik som först högerregering under Carl Bildt och alla efterföljande regeringar följt där full sysselsättning har inte varit första prioritet. Dagens arbetslöshet har placerat vårt land bland de mest drabbade av farsoten som dock är självförvållad till större delen.

1951 nådde arbetslösheten i Sverige för första gången i svensk historia en nivå som var lägre än två procent och så skulle det vara fram till 1991. I en liten skrift ”Två årtionden” av den dåvarande statsministern Tage Erlander så konstaterade han att politiken med full sysselsättning hade varit orsaken till de snabba framgångarna efter kriget. Han skrev vidare en mer ideologisk filosofisk betraktelse över vad den fulla sysselsättningen innebar när alla människor kunde få ett arbete och som han skrev ”ville och kunde arbeta”.

Det Erlander skrev är, trots att det gått över sextio år, något som känns i högsta grad aktuellt idag, 2013 liksom det var då 1952. Erlander skrev "Den fulla sysselsättningen har inte allenast ett materiellt värde. Den skapar en ny mentalitet hos medborgarna. Det blir ett friare släkte, som växer upp, när arbetstillfället inte längre tre sig som en nådegåva från de maktägande. Frihetskänslan får ännu mera näring då man känner sig själv vara med om att forma den politik, som till resultat ska ge sysselsättning åt alla, som vill och kan arbeta.
Det medvetandet skänker ett helt intresse åt de allmänna angelägenheterna än den hopplösa ekonomiska liberalism, som betraktar det som händer på det ekonomiska området som ett resultat av blinda ekonomiska makters spel."

I dag, 2013, vore det kanske något för Stefan Löfven, Magdalena Andersson och andra ängsliga (S)-politiker på Sveavägen 68 att reflektera över dessa ord av Erlander, trots att de har, eller kanske för att de är mer än sextio år fortfarande moderna och insiktsfulla så att säga. För den oreglerade kapitalism vi lever oket under i dag är den samma oreglerade kapitalism som ledde åt helvete på 1930-talet. I grunden är det samma övertro på marknaden som självreglerande system medan dess verklighet är det motsatta som styr politiken. Att reglera och sätta en grimma på kapitalismen är den enda framgångsvägen som ger ett bättre samhälle där alla har plats i dess finrum för att tala med Erlanders föregångare Per-Albin Hanssons ord.

Ängsliga och blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor säger man och det gäller även i politikens värld – ängsliga och blyga politiker når sällan framgång och förtroende.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Varför jag betalade in min medlemsavgift till (S)

Jag betalade in min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet idag. Det skedde efter en viss tveksamhet, men till sist och efter mycket inre debatterande och värderande såg jag ingen annan väg än att betala.

Jag är kritisk till mycket av den politiska utveckling som skett sedan 1990-talet med en socialdemokrati som har gått mot mitten och där partiets två huvudsakliga tendenser (observera jag skriver inte falanger) har kommit ur balans med varandra. De två tendenserna har funnits i partiet ända sedan dess bildande men hållits i balans med varandra tidigare. Det har inneburit att de senaste årtiondena den mer liberalt influerade delen av partiet har fått dominera medan den mer socialistiskt reformistiska har trängts undan. Det har också inneburit att löntagarperspektivet och löntagarintresset har mistat mycket av sin roll som likare för partiets politik sedan 1990-talet.

Det här är inget unikt för Sverige utan har varit en Europeisk tendens alltsedan muren föll och exemplet med ett annat ekonomiskt system i existens försvann. Socialdemokrater var inga anhängare av sovjetsystemet, men bara dess existens hade stor betydelse bara genom att finnas då det visade på att man kunde faktiskt organisera ett samhälle på annat sätt än det vi ser idag.

Nyliberalerna har tagit över den politiska diskussionen, deras agenda gäller och vi ser hur det påverkat socialdemokratin också. Idag rör sig socialdemokratiska politiker mellan Svenskt Näringslivs intressen efter att ha lämnat riksdagsplatser och ministerposter. Vi ser hur det fackliga inflytandet har minimerats och vi ser en politik som i mångt och mycket är bara lite mer anständig än högeralliansens politik.

Privatiseringar, förödd infrastruktur, försvagade fackligt inflytande, sänkta skatter som undergräver den kollektiva välfärden och så vidare. Det är mycket som gått fel, den nyliberala revolten har skadat även socialdemokratin in i själen. Vi ser hur ståndpunkterna inom partiet står i harnesk med varandra vad det gäller vinstuttag inom välfärden för att ta ett exempel. Vi ser också hur storstadsdominansen (läs Stockholm) präglar partiet och maximerandet av röster gör att partiet de senaste valen valt att anpassa sig till storstadens marginalväljare från medelklassen och samtidigt kommit att överge kärnan i partiet arbetarna, löntagarna i övriga landet.

Logiskt sett kan man tycka, och det finns säkert många som läser detta tycker, att jag borde lämna socialdemokraterna. Men det vore fel, det vore fegt och det vore att låta konflikträdslan finge råda för jag tror på den reformistiska socialismen. Jag är övertygad om att den som en gång kunde förändra Sverige från ett av de fattigaste länderna i Europa till en välfärdsstat av sällan skådat slag kan än en gång göra detta.

Men det kräver förändring. De urgamla tankarna numera i nyliberal tappning där individ ersätter kollektivet, där vinsten är viktigare än samhällsintresset, där privatintresset har företräde framför de som behöver samhället mest, där ökade klyftor är naturligt istället för jämlikhet, där egoism slår ut rättvisan. För vem kan göra den skillnaden. Ingen, vad jag kan se förutom en socialdemokrati där balansen mellan de två tendenserna återfinns och samhällsbygget kan återupptas.

”Man besegrar inte en filosofi genom att förklara den oriktig” skrev Friedrich Engels en gång. Vi besegrar inte marknadsliberalismens skadeverkningar på samhällskroppen med att förklara den oriktig eller bara oklok. Vi utrotar inte orättvisorna bara genom att förklara dem oriktiga. Vi gör det bara genom att ta kamp mot dess uråldriga idéer och åter bygger samhället så att alla får plats i dess finrum. Diskussioner, samtal, idéutbyte och politisk aktivitet är den enda vägen.

Därför betalade jag min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i dag, på nytt och som så många gånger förut.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kollektivavtalet och politiken

Nu, mars 2013, har något unikt för Sverige skett. En arbetsmarknadskonflikt har av de statliga medlarna tvingats till att uppskjutas. Orsaken till att inte bara ett varsel utan hela fyra varsel har tvingats att läggas på is kan man spekulera i. En orsak är sannolikt att medlarna vill förhindra att Byggnads med sin större militants skall sätta det s. k. märket i avtalsrörelsen utan industrins parter ska hinna före.

En annan orsak är att det är en åtgärd som måste ses som ger den ena parter en uppenbar fördel – Byggindustrin vinner mer på uppskjutandet än vad Byggnads gör som bara förlorar i tempo och tappar trycket mot sin motpart.

Den engelske författaren George Orwell skrev en gång att: ”Vid varje ögonblick finns ett slags ett slags genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Byggnads konflikt är både facklig och politisk. Även om förbundets medlemmar kanske inte inser detta, är frågan om deras arbetsmiljö och konsekvenserna av Lavaldomen som konflikten ytterst rör sig om i högsta grad politiska frågor även om de är även fackliga frågor. När Byggnads vill få in i kollektivavtalet att huvudentreprenören skall ha ett ansvar för hela kedjan både vad det gäller löner, arbetsmiljö och arbetarnas rättigheter så är det ytterst en politisk fråga då Lavaldomen var en högsta grad politisk dom för att försvaga löntagarsidan i den eviga motsättningen mellan arbete och kapital.

Kollektivavtalet som det ytterst rör sig i konflikten var resultatet av 1906 års decemberkompromiss som gav föreningsfriheten och därmed rätt till facklig och politisk organisering. Sedan kom Saltsjöbadsavtalet 1939 som förutsatte, i vart fall inofficiellt, att det var tre parter som gjorde upp. LO och SAF givetvis, men staten garanterade löntagarnas rättigheter och möjlighet att åter komma i arbete vid rationaliseringar och nedläggningar. Detta genom att man började bedriva arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik på ett sätt som tjänade löntagarsidan och blev det skyddsnät som vi efter kriget kom att kalla välfärdsstaten och var en viktig del i den politiken.

Huvudavtalet, dvs. Saltsjöbadsavtalet innebar att löntagarna lovade arbetsfred och accepterade §32, dvs arbetsgivarens ensidiga makt på arbetsplatsen, medan arbetsgivaren garanterade heltäckande kollektivavtal och förhandlings- och avtalsrätt. Detta kopplat till statens åtagande visar om något att kollektivavtalet är i grunden beroende av fackets politiska engagemang.

Kollektivavtalet är ett verktyg som är starkt, men då måste vissa saker uppfyllas; hög organisationsgrad, högre bredvillighet att ta konflikt för att upprätthålla trovärdigheten och inte minst en insikt om förhållandet facket – politiken.

Fackets roll

Bevaka arbetarens villkor, arbetsmiljö, rättigheter och skyldigheter är i allt fackets kärna, men det är en försvarskamp som är nödvändig i ett klassamhälle som vårt. Ett samhälle som bygger på motsättningen och dragkampen mellan de två dominerande intressena; arbete och kapital som är utmärkande för det kapitalistiska ekonomiska system vi lever i.

Arbetarrörelsens kamp är däremot långsiktig; att förändra samma ekonomiska system. Första steget var demokratins införande sedan kom kampen för sociala rättigheter och uppbygget av en välfärdsstat som skulle brygga över mellan det kapitalistiska systemet och successivt förändra och reformera samhället i en socialistisk riktning. ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” som kom 1944 var just denna politik satt på pränt och kom att förändra Sverige. Så skedde ända fram till 1980-talet då löntagarfonderna var det första bakslaget som skedde i ljuset av den allt starkare reaktionen från höger med den marknadsliberala ideologiska offensiven i ryggen.

Sedan dess har arbetarrörelsens reformistiska samhällsomvandling avstannat och vridits tillbaka för att idag vara på väg mot samma gamla klassamhälle som för hundra år sedan. Ett tecken på detta är att löneskillnaderna idag är lika stora som för ett sekel sedan.

Det svenska samhället präglas ånyo av ökade klasskillnader, en permanent arbetslöshet som ligger på mellan sju till tio procent oavsett konjunktur, en sjukförsäkring där sjuka får frågan om när de har för avsikt att avlida eller hur ofta de kissar, gratis arbetskraft genom Fas 3 och en växande ”working poor”-arbetsmarknad där det är omöjligt att försörja sig. Sverige har vidare Europas sämsta a-kassa. Rätten till bostad har blivit en schimär om du inte har möjlighet att köpa dig din bostad.

Sverige var i ett uselt skick efter andra världskriget vilket efterkrigsprogrammet kom att förändra. Idag finns ingen utopi om framtiden bara ett accepterande av status quo från våra politiker oavsett parti. Normpolitiken, privatiseringshysterin, den havererade infrastrukturpolitiken, övertron på marknaden och ett ökat förakt för svaghet och brist på empati för de som inte klarar av det allt hårdare och omänskligare samhället leder till uppgivenhet och på sikt även desperation.

Framväxten av främlingsfientlighet och fascistiska tendenser är ett tecken på detta. Europa och Sverige liknar allt mer en sentida Weimarrepublik. De radikala krafterna som vill förändra är antingen spridda för vinden eller debatterar påvens skägg allt medan högerns intressen ostört får utrymme att förverkligas.

Vad vi behöver idag är en utopi om ett bättre liv, om ett bättre samhälle. Vi måste våga ifrågasätta ”den rådande ortodoxin” och då räcker det inte med att fackföreningsrörelsen ser enbart kollektivavtalet som en isolerad företeelse utan inser att kollektivavtalet har direkt koppling till politiskt engagemang.

Vi behöver en utopi

Nyliberalismen av avreglerat, förskingrat, sålt ut och privatiserat på ett sätt som är historiskt unikt. Inte ens i Thatchers Storbritannien lyckades man riva ner välfärdsstaten med sådan hastighet. Mer än trettio avregleringar av betydelse har genomförts sedan mitten av 1980-talet. Det är egentligen fler men det är de som har verklig direkt betydelse för demonteringen av välfärdsstaten.

Att tala om en revolt från högern och arbetsgivarna är helt berättigad. Vad som skett är en total och djupgående förändring av det svenska samhället som i många stycken numera knappast kan kallas en välfärdens boning.

Kunskapen om detta är ofta ytterst svag eller ytlig. Få ser sammanhangen och många vill tyvärr inte inse att arbetarrörelsen har ett ansvar i det som skett. Mycket på grund av brister i folkbildningen, ett kargare debattklimat och högerns totala dominans i media.

Ett exempel på detta är den s.k. valfrihetsdebatten där frihet och valfrihet blandas medvetet eller omedvetet samman. Nyliberalernas frihetssyn där frånvaron av regleringar likt Ayn Rand, Adam Smith och andra som ser staten som en fiende. Medan frihet för arbetarrörelsen har det alltid varit rätten till arbete, rätten till liv, rätten till sociala rättigheter och en syn på staten som garanten för detta.

Politiskt har detta lett fram till en vad jag vill kalla en Pamplonarusning in mot mitten i jakten på de imaginära marginalväljarna med resultatet att demokratin har försvagats och politiken har blivit för en självutnämnd elit – en nomenklatura som lever ett liv långt från medborgarnas verklighet.

Framtiden

1300-talet födde fram embryot till kapitalismen. De långa krigen under detta blodiga sekel ställde ökade krav på vapenproduktion vilket ledde till att städerna ökade i storlek och betydelse, att det växte fram en primitiv industriproduktion och att det skapades ett tidigt bankväsende för att finansiera detta.

Vad bär vår tid på för framtid? När Tony Benn, den brittiske Labourpolitikern och socialisten skall beskriva vår tid brukar han citera Oscar Wilde. Han säger att vår tid och politiken är präglad av att vi känner ”The prize of everything and value of nothing”, en träffad beskrivning av vår tid samtidigt som orden ger en vägvisning om en annan väg och ett annat sätt att se på vår värld.

Ansvaret och hoppet ligger, menar jag, hos fackföreningsrörelsen med sitt löntagarperspektiv för jag ser inga tecken på att våra politiker oavsett partitillhörighet har denna insikt. Tyvärr inte.

(Artikel bygger på det föredrag jag höll i Motala på Kollektivavtalets dag den 18 mars.)

Text och foto: Ingemar E. L Göransson

Valet 2014 blir avgörande

Trenden är tydlig, till och med övertydlig, att det svenska politiska landskapet håller på att totalt förändras. Inte nog med att det traditionella högerpartiets ”make over” har lyckats i så motto att de flesta inte längre ser moderaterna som ett högerparti utan som ett mittenparti. Sedan att det är en falsk bild som har lite med verkligheten att göra. För även om moderaterna i sin retorik försöker, och lyckas, framställa sig som ett löntagarnas parti så har det politiska hantverket varit det motsatta.

Kortare väg till rännstenen

Om man skärskådar de politiska besluten så är det noterbart att välfärdsstatens skydd för den av sjukdom eller arbetslöshet drabbade är långt sämre, för att inte säga närmast obefintlig, idag. Vägen från medelklassens goda liv till rännstenen och ekonomisk ruin är idag mycket kortare och har likheter med det amerikanska systemet där det är upp till den enskilde att ta det ansvaret själv och därmed också betala vad det kostar.

Vi har sett en utveckling som har accelererat sedan 2006 ökat i tempo där kampen om produktionsöverskottet mellan kapital och arbete förskjutits kraftigt till kapitalets fördel. Det innebär att arbetarnas del av överskottet av sitt arbete, dvs. mervärdet, har förskjutits till kapitalägarnas fördel vilket ökat spannet mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen av befolkningen mycket markant. Vad vi har sett de senaste 30 åren, och som ökat i tempo, är att klyftorna i det svenska samhället har ökat så Sverige liknar idag mer den ango-saxiska världens verklighet än den välfärdsstat som var måttet fram till den marknadsliberala kidnappningen och kommersialiseringen av det mentala klimatet under 80- och 90-talen.

Socialdemokraterna = Moderaterna ?

En sådan här utveckling får givetvis på sikt politiska konsekvenser och vi kan nu börja ana ett nytt politiskt läge om det fortsätter som nu. Moderaterna blir tillsammans med socialdemokraterna de två mittenpartierna med marginella skillnader då båda partierna slåss om samma marginalröster i tron om att storstädernas medelklass måste tillfredsställas i sin uppblåsta självförträfflighet. Sedan att de också vill ha en fungerande skola, tillgång till god sjukvård, fungerande infrastruktur osv. bortser partiernas strateger från. Dock, de har genom moderaternas skattesänkarpolitik vant sig vid att både ha kakan och äta upp den.

De borgerliga småpartierna går en mörk framtid till mötes om samma trend håller i sig; centerpartiet som har övergett sin egen väljarbas på landsbygden och kan omöjligen vinna den lilla mondäna storstadshippa Stureplanshögern utvecklas nu till en alltmer hysterisk och extrem nyliberal politisk tendens som brottas med starka inre motsättningar.

Kristdemokraterna i sin tur saknar väljarbas då den skulle vara en kristen moralhöger typ den man finner i de katolska länderna. Sverige är dock ett stark sekulariserat land och då finns mycket litet utrymme för ett parti som Kd. Vi ser också hur folkpartiet håller på att tappa fotfästet då skolfrågan nu likt en bumerang slår tillbaka efter sex år av deras misslyckade skolpolitik där det sämsta i skolan försämrats och det goda försnillats.

Miljöpartiet som i brist på ideologi men med ett utvecklat sinne för taktik och förmåga att ta över det miljöengagemang som Centern lämnat har sin givna plats medan vänsterpartiet har sin plats som radikalt alibi för storstadsmedelklassens kvasiradikala politiska strömning. Dock inget av dessa partier har någon bas i LO-kollektivets medlemskår och yrkesgrupper.

SD ett demokratiskt hot

Kvar blir Sverige”demokraterna”; ett parti med en tydlig högerextrem profil som förmår att fånga upp de vilsna socialdemokratiska väljarna inom arbetarklassen som känner sig övergivna och svikna. De som söker förklaring varför deras verklighet och problem inte syns i politiken och varför de drabbas av välfärdsstatens framprovocerade sammanbrott. Man kan påminna sig att Le Pens Fronte National blev stora i Frankrike när Socialistpartiet närmade sig mitten, att nazisterna valdes i demokratiska val då socialdemokraterna och fackföreningarna inte kunde skapa enad front mot dem utan slogs internt om vad de skulle göra.

Valet 2014 blir avgörande för framtiden det närmaste decennierna. Ska vi hamna i en situation, en svensk Weimarrepublik, där socialdemokraterna inte vågar vara socialdemokrater, inte vågar föra en reformistisk politik då det innebär att man måste överge jämviktsarbetslösheten som ekonomisk teori, ifrågasätta skolans misslyckande, våga stå för en politik i hela folkets intresse även om det innebär att skatter måste höjas och att curlandet av medelklassen i storstäderna avslutas.

Jag vet inte om det kommer att ske, men alternativet är skrämmande och knappast inte önskvärt. En politisk situation där de två i mitten bara marginellt och per decimal ifrågasätter varandras politik öppnar dörren för extremism och apati. Inget bådar gott för demokratins fortlevnad och framtid. Det är ett stort ansvar som ligger på både socialdemokraterna och moderaterna att våga vara det de är och skall vara; ett folkligt reformistiskt vänsterparti, respektive, ett demokratiskt högerparti.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

LO på väg att återta sin roll

Tage Erlander sa en gång att fackets uppgift var att vara den vänlige pådrivaren av det socialdemokratiska partiet. Underförstått att vara en vakthund så att partiet aldrig tillåts glömma sin uppgift; att vara den politiska delen av arbetarrörelsen som skulle i parlamentet skapa förutsättningarna för ett annat samhälle än det inpyrda klassamhället.

LO-basen på rätt väg

Efter nederlaget med löntagarfonderna tappade facket initiativet och främst då LO bort sin uppgift och blev istället den del av arbetarrörelsen som kom att traska patrull efter det socialdemokratiska partiets ledning. Detta kom att bli speciellt tydligt under Wanja Lundby-Wedins ledning av LO. Den samordnade kraften som LO skall vara kom istället för att driva förbundens gemensamma frågor kom att formulera en agenda som att allt mer fjärma sig från förbundens gemensamma klassintressen.

Det var inte ens arbetarkvinnors problem i Kommunal, HRF eller Handels som blev fokus utan medelklasskvinnornas karriärmöjligheter och detta kombinerat med storstadsmedelklassens faiblesse för obskyr identitetspolitik.

När nu LO för första gången genom Tobias Baudins förslag på ett decennium sätter ner foten och presenterar en politik på ett specifikt område, vinsterna i välfärden, blir det ett Herrans liv. Arbetsgivarna talar om konfiskation och tonläget höjs till löntagarfondsstridens dagar. Om man ska analysera vad LO föreslår så är det ett första steg mot en förändring av sakfrågan – hur skattemedel, det vill säga, alla våras surt förtjänade pengar skall inte delas ut som vinster privat utan gå till det de är tänkta och med vars mandat medborgarna betalar in sin skatt; att ge våra barn god utbildning, god sjukvård och värdig äldrevård. Och, inte minst, lika för alla, där inte plånboken ska avgöra dina möjligheter och rättigheter.

LO:s förslag väcker ilska hos Vårdföretagarna och Svensk Näringslivs Urban Bäckström tar i så man befarar en hjärtinfarkt allra minst. Förslaget i sig är inte så märkligt eller dramatiskt, utan är att betrakta som ett första steg att återta kontrollen över välfärdstaten i offentlig riktning. Vinstbegränsning är en moralisk fråga lika mycket som ett ekonomisk-politiskt spörsmål. Att de folkvalda ska få inflytande över välfärdens innehåll borde vara en självklarhet lika mycket som att jag har inflytande över vad mina pengar annars spenderas på.

Det utmanande för, och det som upprör, Vårdföretagarna, Urban Bäckström och marknadsliberalerna är att istället att demokratin återfår möjligheten att utöva inflytande istället för att den anonyma ”marknaden” skall diktera villkoren. Men inte bara det utan framför allt att LO-ledningen nu bryter ett decennium av tystnad och visar tydligt att man har för avsikt att återta LO:s och därmed den fackliga grenen av arbetarrörelsens roll som vänlig, men bestämd, pådrivare i politiken allt i medlemmarnas och därmed också medborgarnas intresse.

Den legendariske brittiske Labourpolitikern Tony Benn sa en gång att Labour skapades för att fackföreningarna önskade politisk representation och socialisterna att undanröja de motbjudande sidorna hos kapitalismen. Det är därför än viktigare att LO visar att man tar sin uppgift på allvar istället för att som under ett årtionde springa patrull och vara fogliga till sitt parti på irrvägar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson