Uppgifter om vad den socialdemokratiska skuggbudgeten innehåller ”läcker” till media dagligen. Ett sätt att få uppmärksamhet och ta kommandot i debatten.
Det finns goda ansatser trots en del märkligheter som tal om ”affärsplan” och sänkta bolagsskatter. Må så vara med dessa märkligheter som nog får skrivas på det konto som ska övervinna storstadsmedelklassens väljares flyktighet. Förslagen lär dock inte vinna förtroende hos de som drabbats av den långvariga medelklassigpräglade mittenjakten. Men låt oss lämna det därhän och se till de goda ansatser som ändock finns i förslagen.
Skrotningen av Fas 3, satsningen på utbildning och ungdomsgaranti är givetvis ett steg i rätt riktning även om det inte löser någon gordisk knut. Inte heller kan någon invända mot att a-kassan förstärks och att sjukförsäkringen tar steg mot att bli en försäkring som skall förhindra sjukdom bli en rutschkana ner i rännstenen.
Även om det finns hoppingivande ambitioner och så rör inte förslagen vid ett grundläggande problem och en hoppingivande möjlighet. Massarbetslösheten och den extremt ökande produktiviteten. Det är lösningen på den ekvationen som också är det som socialdemokratin måste hitta en modell till.
Marknaden som omhuldas som alltings frälsare av högern och mitten kan aldrig lösa den gordiska knuten. Den kommer att fortsätta köra inte bara Sverige i ner i ett djupt ekonomiskt marknadsträsk utan hela den kapitalistiska världen då den oreglerade kapitalismen inte kan lösa problemen som den själv skapar.
Detta insåg redan Karl Marx, men även tänkare och politiker som Leonard Bernstein i Tyskland, Per-Albin Hansson och Tage Erlander här hemma och vidtog mått och steg för att möta problemen som då den oreglerade marknadsekonomin skapade.
Idag är det inte samma problem socialdemokratin möter som för 50 eller 100 år sedan, men de är i samma härad och har samma grundläggande problem vill jag påstå efter 30 år av nyliberal världsordning.
Det största problemet är massarbetslösheten som är en konsekvens av den så kallade normpolitiken. Det vill säga att sysselsättning och jobb har prioriterats ner i förmån för inflationsbekämpning. Konsekvenserna ser vi idag med tvåsiffrig arbetslöshet i Europa och en arbetslöshet i USA på närmare 10 procent. Sverige har drygt sju procent vilket kan synas bättre, men är i sanning på längre sikt en omöjlig situation – inget samhälle överlever detta.
Socialdemokratins utmaning är att lösa massarbetslösheten och upprätta full sysselsättning och då är det viktigt att satsa på utbildning på alla nivåer och stadier. Det livslånga lärandet är i högsta grad nödvändigt då de s.k. lågproduktiva jobben inom tjänstesektorn är de som försvinner i än högre grad än rationaliseringarna inom industrins konsekvenser vad det gäller sysselsättningen.
Författaren och forskaren Jeremy Rifkin beskrev redan 1995 denna utveckling i boken ”Arbetets undergång” med ökad rationalisering och produktiv inom industrisektorn samtidigt som tjänstesektorn på sikt ännu hårdare drabbas av samma fenomen genom teknikutvecklingen. Se bara på hur bensinmackar har förvandlats, affärer där du handlar dina dagligvaror, banker osv. Jobben rationaliseras bort och därför är inte den av högern omhuldade tjänstesektorn lösningen.
Det finns också enorma behov som växer inom den sociala sektorn; befolkningen blir äldre, behoven av utbildning ökar, infrastrukturen är eftersatt och många andra, mänskliga sett, stora behov finns. Vi lever ett liv som kommer att förstöra vår planet. Klimatproblemen är inte lösta osv. Resurserna saknas inte, men de är felfördelade och om en omfördelning skedde skulle livet bli väsentligt bättre för de allra flesta.
Vi producerar per timma idag mångdubbelt mot vad vi gjorde för säg 50 eller 100 år sedan. T.o.m. jämfört bara med 20-30 år sedan och utvecklingen går fortare och fortare. Den djupa krisen inom finanssektorn är det slutgiltiga beviset för att den oreglerade kapitalismen inte kan lösa sina problem utan bara förvärrar dem med dess skräckinjagande sociala konsekvenser.
Idag saknas en genomtänkt fördelningspolitik som tar vara på den ökade produktiviteten och de enorma rikedomar den skapar. En lösning är att beskatta rättvisare och fördela rikedomarna. En annan minst lika viktig är att använda minskad arbetstid till ett verktyg för omfördelning. 6-timmarsdagen är väl inom räckhåll, men förutsätter att socialdemokratin vågar formulera en helhetspolitik för omfördelning och att man tar steget och erkänner och inser att normpolitikens jämviktsarbetslöshet är en återvändsgränd.
Detta kan inte ske över natt, det kräver reflektion och en formulerad utopi likt välfärdsstaten på 1940-talet som kan möta framtiden och vinna människornas själar och hjärta. Det finns ansatser och goda ambitioner till förändring i skuggbudgeten vilket ger hopp om en socialdemokrati som kan återvinna sin själ.
Då kan också socialdemokratin lämna det räddhågade mittenträsk som man nu flirtar med och haft en fot i de senaste 25 åren. Men endast då. Det är dags för ett socialdemokratiskt uppbrott från mitten och ett formulerande av framtidens utopi – samhället som ger oss alla rättvisa och möjligheter, där alla har plats och behandlas enligt devisen ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.
Text: Ingemar E. L. Göransson
