måndag 31 december 2012

Året som gick

När man ska sammanfatta året som gick får det bli en blandad kompott. Både politik, kultur och privata händelser som har betytt något.

Årets största besvikelse

Socialdemokratins återinrättande i mittenledet efter Håkan Juholts försök att återupprätta det reformistiska socialdemokratiska partiet.

Årets näst största besvikelse

Nya (S)-ledningens oförmåga att producera en politik som skiljer ut sig från mittenträsket.

Årets absoluta bottennapp

Centerpartiet och Annie Lööf. Kvinnan som gav dumheten, okunskapen och arrogansen ett ansikte.

Årets klargörande

Sverigedemokraternas huliganfasoner avslöjades förtjäntfullt av Expressen och alla som vill se kan uppmärksamma att SD är inget annat än ett fascistparti i kostym.

Årets fegaste

Journalistkåren fortsatta krypande för Fredrik Reinfeldt med nedtystande av olika remarkabla händelser i hans närhet.

Årets ”vill inte veta”

Regeringens förnekande av den allt djupare ekonomiska krisen.

Årets nederlag

Politiker från alla läger som inte vill inse att arbetslösheten inte kan lösas med tvång utan enbart med att offentlig sektor tillåts växa.

Årets skandal

Situationen på olika privatiserade vårdinstitutioner.

Årets stöld

Försäljning av olika offentligt ägda verksamheter till privata profitörer.

Årets omvändelse

Peter Woladarski (DN) och Anna Dahlberg (Expressen) som framfört en alltmer genomtänkt kritik mot konsekvenserna av den nyliberala revolutionen.

Årets lättnad

Byte av LO-ledning, så tystnaden kunnat brytas.

Årets grattis

När sonen fick fast jobb på Kockums Varv.

Årets ”så blev det inte”

Mina privata planer på nedtrappning, det blev istället mängder av föreläsningar, utgivande av en ännu en egenskriven bok ”De ohörda” och Krister Kronlids utmärkta historieskildring ”Morfar föddes i en diktatur”. Plus föreläsningar, artikelskrivande och mycket annat.

Årets ”tiden räckte inte”

För lite skrivet på bloggen – tiden räckte bara inte.

Årets viktigaste återutgivning

Velvet Underground första LP i en makalös 6-CD utgåva i en påkostad bok. En av rockhistoriens absolut viktigaste plattor i en oslagbar utgåva.

Årets mest underskattade svenska platta

Ulf Lundell ”Rent förbannad”

Årets svenska platta #2

Thåström ”Beväpna dig med vingar”

Årets konsert

Mavis Staples i Linköping på Jazz & Bluesfestivalen, magi är ett understatement.

Årets viktigaste bok inom kulturområdet

Dag Lennervalds ”Torsten Billman – Bildmakaren”. En bok av ren skönhet och ett under att ta del av.

Årets mest underskattade amerikanska TV-serie

”Blue Bloods” med Tom Selleck, en TV-serie när USA-TV är som bäst.

Årets mest välkomna återutgivning på DVD av en TV-serie

Den danska ”Riket” med den diaboliske Ernst-Hugo Järegård.

Årets märkligaste platta

Scott Walker ”Bisch Bosch” – mannen som verkligen gör som han vill. Lysande men märkligt.

Årets mest spännande hittills inte översatta bok

”A Wanted Man” av Lee Child – som vanligt nagelbitande med Jack Reacher.

Årets debattbok

Michael Nyberg ”Det stora tågrånet”. Hänsynslöst avslöjande om konsekvenserna av avreglerings och privatiseringspolitiken.

Årets “på-tok-försent-bok”

”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu” av P-O Edin, Leif Hägg och Bertil Jonsson. Borde ha kommit för minst fem år sedan.

Året bokliga aha-upplevelse

Linsley German och John Rees ”A History Of London”; hur fascinerande som helst om 1.000 år av folklig historia från London.

Årets återkomst

Intresset för Olof Palme, helt berättigat och glädjande. Vore ännu bättre om den nuvarande partiledningen lyssnade på vad han sa också!

Årets intervju som jag äntligen fick göra

Les McCluskey från brittiska facket Unite vars tankar om facket och Labour fick utrymme i ”Elektrikern”.

Årets “det-gick-i-år-också”

Att överleva och med marginal som egenföretagare.

Ett stort tack till alla som anlitat mig för föreläsningar, utbildningar och köpt förlagets böcker. Ett stort tack från undertecknad och ett Gott Nytt År! Vi tar dom 2013!!

Med nyårshälsning Ingemar E. L. Göransson

söndag 16 december 2012

Engelsk fackföreningsledare: “Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar i Labour”

Följande intervju med Len McCluskey som leder Storbritanniens största fackförening Unite gjordes i oktober i London. Den har tidigare publicerats i Elektrikern nr 10. Den har intresse även för svenska läsare och fackligt och politiskt aktiva då den berör frågan om förhållandet mellan facket och partiet, i detta fall Labour. Det är av betydelse att känna till att kollektivanslutningen fortfarande finns i Storbritannien.

P1000197 

Jag hade sökt Len McCluskey, det största brittiska facket Unites generalsekreterare, vid upprepade tillfällen. Detta ända sedan han i december 2010 han skrev i “Morning Star”, den enda dagliga vänstertidningen, att fackföreningsfolket var tvungna att gå in i Labour för att få till en radikalare politisk kurs som gynnar arbetarklassen.

Ett, i våra ögon, optimistiskt projekt med tanke på Labours högervridning under åren med Tony Blair och Gordon Brown. För Len McCluskey var det att sticka ut hakan. Förslaget möttes av kritik både från Labours höger, men också från fackligt håll som gett upp hoppet om Labour.

I oktober var jag i London och passade på att slänga iväg ett SMS för att se om McCluskey hade tid. Döm om min förvåning när svaret kom inom några minuter att jag var välkommen dagen efter kl 10.00 på Unites förbundskontor.

Det var en jäktad generalsekreterare som kommer inrusande på expeditionen. Han skrattade åt mitt påpekande att han har skaffat sig ett prydligt skägg:

- En del säger att jag ser ut som George Clooney!

Jag påminner honom om hans artikel i Morning Star.

- Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar in i själva hjärtat av Labour, säger han och ser djupt allvarlig ut. Visst, det är bra att generalsekreterare som jag träffar Ed Milliband på reguljär basis, menar McCluskey.

- Men det är mycket viktigare vad som sker på gräsrotsnivå. De senaste 15 åren har många fackliga aktivister övergivit partiet. ”New” Labour (dvs. partiet under Blairs era) gjorde flera stadge- och regeländringar så att många valdistrikt helt enkelt blev ”kidnappade” av högern i Labour och de fackliga aktivisterna försvann.

- Vårt mål är att våra medlemmar går in i partiet och blir aktiva, säger Len. De ska tala och agitera för våra värderingar och bli valda till olika förtroendeuppdrag i partiet. Det är målet och vi har som målsättning att många av våra aktivister åter ska bli medlemmar i Labour.

Han beskriver Unites organisation för att återfå inflytande över Labour. Målet om 5.000 Unitemedlemmar in i Labour och slåss om mandaten är en utmaning.

- Vi har utsett politiska funktionärer i alla regioner och motsvarande i Labours distrikt.

- Det är inte svårare än så, ler Len, att få våra uppfattningar och våra progressiva värderingar om rättvisa och jämlikhet att märkas i själva centrum av det som driver Labour framåt.

Jag frågar Len hur han ser på fackförbund som RMT:s tvekan till Unites och McCluskeys strategi. De avfärdar den som omöjlig då Labour enligt dem är så djupt nere i det nyliberala träsket.

- RMT och några andra fackförbund har uppfattningen att Labour är lika dött som arbetarparti som Monty Pythons papegoja, skrattar Len. Men de har inget alternativ. Men sanningen är, menar Len, att Labour med alla sina brister och fel fortfarande uppfattas av arbetarna som ”deras parti”. Det är därför miljontals vanliga arbetare röstar på Labour!

Han blir allvarlig och fortsätter:

- Jag tror att det är vår historiska plikt att inte avlägsna oss från det och i stället försöka återvinna Labour för just dessa miljoner som röstar på Labour som sitt parti. När RMT talar om privatiseringarna och hur de påverkat deras medlemmar så kom ihåg att t.o.m. Ed Milliband, som sannerligen inte är någon röd revolutionär, är öppen för förändring. Han säger att ”New” Labour var fel väg och nyliberalismen hör till det förflutna.

- Vårt argument gentemot kritikerna är att det här är en möjlighet som vi måste ta vara på och försöka påverka Labour. Och inom transportnäringen, där Unite är utan tvivel det största förbundet, finns en verklig möjlighet att åternationalisera järnvägen och det vore bra om RMT (motsvarar Seko i Sverige) var med och påverkade.

- Vi har erbjudits en möjlighet att vara med och påverka, säger McCluskey. Och det är en väldigt speciell tid vi lever i. Om du frågar mig om det finns en risk för att fackföreningsrörelsen kan komma att bryta med Labour och bilda ett nytt parti så säger jag att den verkligen finns. Definitivt.

Är det verkligen är möjligt med det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar. Han menar frågan om hur stor framgång ett sådant parti skulle få är en annan sak.

- Men det är bara fackföreningarna som har kraften att bilda ett nytt parti, menar McCluskey, det finns ingen annan kraft. Det finns ett enormt missnöje inom de tre stora facken, Unite, Unison och GMB, med Labour.

- Om Labour skulle förlora nästa val och partiet skulle gå ytterligare åt höger är det troligt att de stora facken skulle säga att nu räcker det!

- Det skulle få dramatiska följder, menar han. Tory skulle komma att helt dominera politiken hela inledningen av vårt århundrade.

Elektrikern1 Elektrikern nr 10/2012

Hur ser du på den kritik som kommit från olika håll att ”McCluskeys plan håller inte”?

- Visst har vi haft framgång. Vi kommer att nå vara 5.000 nya medlemmar. Vi inriktar oss målmedvetet på vissa valkretsar. Vi har fått Labours ledning att ändra sig från att uttalat inte bara utse nya namn från minoriteter utan också från arbetarklassen som kandidater till parlamentet.

- Det är strategi vi har men givetvis, säger han, jag har inget trollspö!

Hur ser tidsaspekten ut?

- Vi har inga fem år på oss, säger han bestämt. Min uppfattning är att nästa val är så avgörande för Labour att det kommer att bestämma arbetarrörelsens framtid för de kommande 25 år eller mer.

- Vi försöker att få Ed Milliband att skapa ett radikalt alternativ. Om han förmår att göra det så blir han vald till premiärminister i nästa val, analyserar McCluskey. Ett sådant radikalt alternativ måste bl.a. innehålla fackliga rättigheter. Sker det, och jag tror att det är möjligt, blir det en signal att partiet har gått åt vänster och åter blivit åter ett progressivt parti. Då får vi också möjligheten att på djupet påverka partiet.

McCluskey fortsätter sin analys med att slå fast att om inte Labour gör detta och förlorar valet kommer Milliband få gå så är det troligt att nästa partiledare kommer från högerflygeln i partiet.

- Vi måste få resultat på kort sikt såväl som långsiktigt, menar Len. Unites ledning är tydligt vänster, säger han, och de har enhälligt ställt sig bakom hans strategi som den presenterades för ett år sedan.

Lens sekreterare kommer in och påpekar att han har ett möte med sin politiska organisationskommitté. Vi talar några minuter till och han svarar på min fråga hur medlemsutvecklingen ser ut.

- Vi håller jämna steg trots att vi befinner oss i den värsta recessionen på årtionden. Lika många som försvinner kommer in i förbundet vilket i sig är en prestation, menar McCluskey.

Jag hälsar på hans organisationskommitté och vi växlar några ord som avslutning medan jag packar ihop mina papper.

En fundering jag har när jag åter kommer ut i den soliga Londonförmiddagen är ju naturligtvis kring den största brittiska fackförening tillsammans med de två andra stora förbunden kan enas om en strategi att påverka och ta plats i ett parti som Labour. Ett parti som är väsentligt mer högerinriktat än de svenska socialdemokraterna någonsin varit. Varför kan inte då de svenska fackföreningarna ta sig samman och påverka (S) inifrån?

Demokratiprojektet på 1990-talet liksom 100.000-projekten på 2000-talets början var möjligheter som slarvades bort på grund av brist på engagemang och kanske till om med ovilja? En tanke värd att ägna en stund åt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

torsdag 29 november 2012

Ett eko från det förgångna

Först var det tre framträdande Sverige”demokrater” som slogs på stan och beväpnade sig med järnrör som de stal från ett bygge. Avsikten var att misshandla ett fyllo som förnärmat de ursvenske. Polisutredningen lades ner, enbart beroende på att brotten var preskriberade och inget annat. Führer in-spe Jimmie Åkesson andades ut trots att han hade fått ge respass åt tre av sina viktigaste i partiledningen bl.a. Kent Ekeroth, kriminalpolitisk(!) talesman.

Jimmie Åkesson

Då och nu: Sven-Olof Lindholm och Jimmie Åkesson

I går bara några timmar senare exploderar skiten ånyo mitt i Åkessons svärmordrömska anlete och näringspolitiske talesmannen Lars Isovaara ertappas på fyllan (helt enligt traditionen i kretsar som SD:s), förolämpande en vakt, med i fyllskallen Isovaaras tycke icke-svenskt utseende i riksdagshuset och partiledningen skickar ut ett pressmeddelande att han blivit besluten av invandrare.

När sanningen sedan kryper fram att den “stulna” ryggsäcken var kvar på krogen där den numera avsuttne riksdagsledamoten supit till och allt var ett rent falsarium så var Åkessons återkommande huvudvärk åter på plats.

SD är inget vanligt parti. SD kan aldrig bli ett vanligt parti för SD har sina rötter och sin grundläggande ideologi i fascism, nazism och rasism. Partiet kan patetiskt tvätta och tvätta och tvätta, men de bruna fläckarna går aldrig bort precis som de svarta fläckarna på en dalmatin sitter de för gott.

När Almqvist, Ekeroth och Westling härjade på sta´n 2010, givetvis på fyllan, så var det ett återfall i den gatuhuliganism som utmärker fascistoida figurer som dessa och partier som SD. Precis som deras föregångare före andra världskriget. De står med ena foten i 30-talets vidriga ideologiska mylla och med en fot i den bruna-svarta huligantraditionen.

Lite vad SD är för parti säger nog att Isovaaras efterträdare i riksdagen blir den för förtal dömde Marcus Wechsel. Bättre kan det inte illustreras vad SD är för parti. En rasistisk fyllskalle ersätts av en rasistisk förtalsdömd. Jimmie Åkessons huvudvärk är inte över.

Text: Ingemar E. L. Göransson

lördag 24 november 2012

I besvikelsens tid

Vad utmärker ett reformistiskt arbetareparti likt Labour i England och Socialdemokraterna i Sverige. Vi kan låna den brittiske labourpolitikern Tony Benns ord ”fackföreningarna som önskade arbetarklass-representation i parlamentet, och socialisterna, som önskade feodalismens och kapitalismens ondska avlägsnad”. Vi kan förtydliga beskrivningen med att slå fast att ett reformistiskt arbetareparti utgår från det absoluta folkflertalets behov och gör det utifrån ett löntagar- och arbetarklassperspektiv eftersom partiet är ett klassparti.

Marx-Engels

Ett reformistiskt arbetareparti är alltså inte ett liberalt folkparti, inte heller ett agrart intresseparti och är sannerligen inte ett över- och övre medelklassparti likt de traditionella högerpartierna.

Om vi är överens om denna grundläggande beskrivning så blir också det väsentligt lättare att förstå varför socialdemokratin i Sverige fortsätter att ligga på nivåer i opinionen som partiet inte haft sedan 1910-talet, alltså innan demokratin och rösträtten var införd i Sverige.

Den socialdemokratiske pionjären August Palm beskrev en gång det socialdemokratiska programmet enligt följande: ”Vi skola nämna fordringarna och kunna göra det med glädje, emedan vi äro öfvertygade om, att ingen rättänkande man och qvinna på denna grund skall vända sig ifrån oss: friheten, jemnlikhet och frid emellan nationerna, kunskap och upplysning lika tillgänglig för alla, ett rättfärdigt och förståndigt ordnande af samhällets medlemmarnas arbete under deras egen ledning, vidare att staten, samhället, drager försorg om sina gamla, sjuka eller i öfrigt till skada komna medlemmar. Dessa äro de väsentligaste af våra fordringar, och säkert skola icke många ense dem obilliga.” (Min understrykning.)

I helgen samlas det socialdemokratiska partiets förtroenderåd för att se framåt. Hur mycket framåt man ser kan man undra när de inte presenterar något som ens avlägset liknar en Palmskt tecknad utopi eller ett program där vår tids gissel, massarbetslösheten och hur den nedmonterade välfärdsstaten skall kunna renoveras.

Det är förvånansvärt att den som den tidens överhet betraktade av obildade skräddaren Palm med några få ord framskrivna lade grunden för – det svenska under som skedde under 1900-talet andra hälft – Fattigsveriges reformering till Välfärdssverige.

I veckan presenterade partiet i Dagens Nyheter tre punkter som skall återvinna partiets förtroende. Var fjärde på partiets listor skall vara under 35 år, det skall sättas upp kompetensprofiler som skall uppfyllas för att kunna nomineras och väljas och ett otydligt tal ”samarbeten med näringsliv, akademi och engagerade aktörer i det civila samhället”.

Det intressanta är inte det som skrivs i artikeln utan det som inte skrivs. Det talas om det framtida näringslivet, nyföretagargarantier och andra förslag som vilket borgerligt liberalt folkparti som helst kan skriva under på. Inte för att det är fel med åtgärder i ett samhälle som är kapitalistiskt att försöka få den dysfunktionella kapitalismens att fungera bättre. Detta lika lite som att det är fel att hjälpa en strulunge att komma på rätt spår på nytt.

För det finns ytterligare en utmärkande egenskap hos ett reformistiskt arbetareparti – systemkritiken. Det vill säga att inte långsiktigt acceptera en kapitalistisk ekonomisk ordning som i grunden inte fungerar. Detta saknas hos de socialdemokratiska arbetarepartierna i Europa idag och det är en del av deras kris.

August Palm lyckades på några få rader beskriva en utopi, teckna en bild av vad socialdemokratin, dvs reformismen, hade för långsiktigt politiskt mål. Socialdemokratin lyckas inte ens särskilja sig på avgörande punkter från den rådande ortodoxin att acceptera den marknadsliberala samhällsordningen där medborgarrätt blir konsumenträtt, där varje mänsklig relation blir en ekonomisk dito och medborgerlig rätt blir en fråga om en privat marknadslösning. Ett samhälle där allt har ett pris och inget har något värde.

Partiet skall införa kompetensprofiler för de som skall väljas till förtroendeuppdrag vilket torde innebära att de vanliga dödliga i arbetarepartiet inte göre sig besvär innan de uppnått minst en fullgången akademisk examen.

Vi har sett hur den akademiska ”kompetensen” har lanserat politiska förslag om könsneutrala toaletter, offentliga lokaler som klotterplank och butlers i tunnelbanan. Samma akademiska ”kompetens” lyckas dock inte notera att friskolesystemet blev ett privatskolesystem, massarbetslösheten som permanent företeelse, de sociala klyftornas bråddjup och klassamhällets återkomst.

Varför är någon förvånad över att det en gång så stolta, samhällsbyggande socialdemokratiska arbetarepartiet förvandlats till ett av många i mitten trängandes medelklasspartier som har tappat sina rötter och kompass. Inte undra på att partiet tappar förtroende bland sina kärnväljare.

Alla talar om framtidspartier, framtidsrådslag, framtidståg och allt vad det är. Framtiden har blivit en klyscha skapad av samma konsulter som idag dompterar de politiska partierna i trianguleringens era.

Men ingen talar om hur den framtiden skall se ut och hur vi skall nå den. Men saknas systemkritik och rötterna har kapats, vad annat kan det bli?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

torsdag 8 november 2012

Novembermörker

 

Nikon_okt2009 009

"Ord faller likt regn

på hälleberget

Tystnaden brytes ej

av ljuset

Novembermörkret är

meningslöshetens Don Quixote"

 

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

torsdag 1 november 2012

Sagan om frimicklaren och Apoteket

Det fanns en tid i ett land där man tog på allvar hur man hanterade medicin. Inte kunde man låta outbildad personal hantera medicin precis som man inte kunde låta vem som helst bara skriva ut medicin eller ännu värre släppa mediciner helt fritt.

Nej, det var ju självklart för medicin är ju egentligen kontrollerad användning av gifter som i felaktiga händer eller använda okunnigt kan skada och t o m döda den som använder den.

Nu hade det här landet fått en regering som av ideologiska skäl ansåg att monopol om de var allmänna och offentliga var av ondo, medan monopol i privata händer var en välsignelse. Denna regering hade bestämt sig för att de skulle ta bort monopolet att sälja medicin och allt skulle bli så bra. Det var vad man sa i varje fall. Socialministern, en frimicklare, lovade att nu skulle alla kunna köpa sina mediciner precis när man ville och överallt.

Särskilt bra skulle det bli i landsorten utanför den stora staden som var huvudstad. Här skulle det startas tusentals apotek. Småföretagare skulle öppna apotek i vartenda gathörn och genom att de blev så många skulle priserna sjunka lovade frimicklaren och log in i kamerorna som journalisterna höll upp där han stod och log i nyheterna.

Nu tog regeringen Allvetande bort monopolet, d.v.s. det statliga offentliga monopolet och införde en som man sa ”avreglering” av apoteken. Nu blev de stora Glufs-glufsarna inom apoteksbranschen jätteintresserade och startade en massa apotek i den stora staden och på andra ställen där det fanns mycket folk med mycket pengar.

Där det bodde fattigt folk blev inga nya apotek. Man tog över de statliga apoteken och upptäckte att de gick nog inte så bra på landsorten där det inte bodde så mycket folk utan blir nog tvungna att lägga ner dem snart. Inte heller har man råd med dyra farmacevter men det behövs ju inte för det är mest skönhetsmedel man säljer i alla fall och den som är dum nog att äta medicin kan ju läsa i stora boken Fass om biverkningar och sånt.

De sjuka som behövde sin medicin fick problem för inte kunde Glufs-glufsarna ha en massa dyra piller i lager när man sålde så lite av dem. Och förresten mediciner är ju inte lika lönsamt som skönhetsmedel, dagkrämer och annat kosmetika och liknade.

Så när nu de sjuka ska få sin medicin får de åka runt i staden och fråga om sina piller eller springa runt med rollatorn i högsta hugg. Det blir motion och det är den bästa medicinen!

Nu insåg frimicklaren att det kanske inte blev så bra i alla fall. Fast det ville han inte erkänna så han gjorde som makten plägar göra när det så att säga skiter sig i fläkten – han tillsatte en utredning som kom med flera nya förslag. Man skulle införa en sökmotor på internet där den som skulle hämta ut sin medicin kunde se vilket apotek som hade den, apoteken skulle hålla ”rimligt” lager och som frimicklaren sa flera andra ”spännande idéer”.

Jag vet en spännande idé – förstatliga hela skiten igen och få ordning på medicinförsörjningen så som det var innan frimicklaren och hans vänner började leka apotekare och läkare. Men frimicklare brukar ju tro på helare och som sagt ingen har dött av motion!

Text: Ingemar E. L. Göransson

tisdag 23 oktober 2012

Efterlyses ett tydligt alternativ

Det har varit med förvåning som vissa skribenter observerat att Stefan Löfven inte har betytt att socialdemokratin stärkt sin ställning mer än marginellt i opinionen. Aftonbladet gick så långt att man den 15 oktober beskrev situationen som ”Tvärstopp för Löfven”.

P1000197 Len McCluskey

Tidningen konstaterar också på nyhetsplats att opinionssiffrorna är i samma nivå som de som partiet hade när drevet mot Håkan Juholt var som värst. En beskrivning som borde göra varje partistrateg sömnlös.

Har då partiet på något sätt dragit några slutsatser av detta misslyckande att återta initiativet i inrikespolitiken. Om man ser till den av partiet presenterade skuggbudgeten gav den ett splittrat intryck. Å ena sidan bra förslag riktade mot det stora problemet massarbetslösheten, men samtidigt beskyllde man högerregeringen för slöseri när den tog upp förslag som tidigare varit i (S)-säck och nu kom i högerns godispåse istället.

Men vad är då det stora problemet för socialdemokratin? Vad gör att man inte kravlar sig ur det ingenmanslands trettio procentiga dike. Naturligtvis spelar det en stor roll att regeringen lyckas trots allt och alla misslyckande att framstå som något märkligt regeringsdugliga trots att man i praktiken inte gör speciellt mycket och problemen växer på område efter område. På områden som arbetslösheten och sjukförsäkringen är de monumentala.

Man skulle kunna beskriva situationen politiskt som att Löfven har straffspark och målvakten Reinfeldt har gått ut för att förfriska sig. Domaren blåser och Löfven missar inte bara målet utan även bollen som fortsätter att ligga still. Detta samtidigt som den socialdemokratiske ledaren sätter sig pladask på sin bak då han halkar i det förrädiska marknadsliberala gräset.

Kort sagt, socialdemokratin, trots de uppenbara problemen högerregeringen har, ej förmår att formulera en politik som är ett verkligt alternativ utan det blir enbart smärre justeringar då partierna fortsätter i praktiken upprätthålla konsensus om grunden för det politiska elände vi lider av.

Den satiriska Grönköpings Veckoblad (nr 8/2012) beskrev detta förhållande sålunda

"Till en förhoppad framgång under kommande år bör också bidraga, att regeringen genom att övertaga de väsentligaste värderingarna hos Socialdemokraterna gjort det åtagligt svårt för hr Löfven (S) att i egentlig mening opponera sig mot regeringspolitiken, då ju denna i stort torde vara identisk med den, som hr L. (S) själv skulle bedriva, därest han sutte å statsministertaburetten, om så skulle vara fallet; ännu ha ju Socialdemokraterna ej helt hunnit taga till sig tillräckligt mycket av Moderaternas gamla ståndpunkter för att å dessas grundval kunna bedriva en slagkraftig oppositionspolitik."

Det Gunnar Ljusterdal med sin giftiga penna beskriver är inget annat än denna politiska förbannelse som kallas ”triangulering”. En politisk företeelse som utgår från att samhället i dag inte är ett klassamhälle och därmed saknar klassintressen. En missuppfattad samhällssyn där alla är medelklass och därmed skulle tycka och tänka ungefär likadant. Därför måste kampen om marginalväljaren bli det primära och intet som kan störa denna imaginära medelklass av storstadssnitts känsliga psykiska välbefinnande får förekomma.

chantal

Man kan uttrycka samma sak men mer politiskt eller om man så vill analytiskt; ”men överallt hade det etablerats en konsensus kring mitten som berövade medborgarna möjligheten att välja mellan politiska program med genuint olika innehåll.” Den som skriver detta är den världskända statsvetaren Chantal Mouffe och gör det som en förklaring till att denna ovan beskrivna flykten till mitten öppnar dörren för högerextremister. I detta konkreta fall österrikiska FPÖ, men samma sak gäller exempelvis SD i Sverige eller EDL i Storbritannien.

Mouffe beskriver också hur det politiska och demokratiska samtalet förtvinar i en sådan politisk miljö. Hon skriver ”när det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (Båda citaten från Mouffe är från ”Om det politiska” sid 69, respektive 65).

Socialdemokratin och därmed hela arbetarrörelsen befinner sig i en djup kris som grundar sig i förbrukat förtroende. Under flera årtionden har partiet anpassat sig mot höger och anammat marknadsliberala postulat i olika former. Partiet har inte förstått att lyssna till sina egna gräsrötters missnöje. Röster som drabbats av den politik som vi nu efter sex år med Reinfeldt se slå ut i full blom. Det må varit en politik med mer aptitliga förtecken som drevs av socialdemokratiska regeringar efter Bildt. Men som likt Tony Blair i Storbritannien inte gjorde upp med Thatchers politik har den svenska socialdemokratin ännu inte gjort upp med vår egen snart 25-åriga New Labourperiod.

I lördags demonstrerade ca 200.000 människor i London, 10.000 i Glasgow och i Belfast genomfördes en historiskt sett en av den mäktigaste manifestationerna på årtionden. Det var demonstrationer riktade mot den sittande höger-liberala regeringens nedskärningspolitik.

Vid demonstrationen talade bl.a. Len McCluskey ledare för det största fackförbundet Unite. Han sa bl.a. ”Bröder och systrar, ha modet så att vi likt lejon resa oss och kämpa, kämpa och åter kämpa för en bättre värld.” Då skall vi vara medvetna om att McCluskey inte är någon himlastormande revolutionär utan en högst bekymrad socialist av ett snitt vi känner från vår egen svenska mylla.

Han krävde också tillsammans med många andra fackliga ledare att det brittiska LO skall organisera en generalstrejk mot den sittande högerregeringens angrepp på välfärden och det som finns kvar av densamma efter årtionden av marknadsliberala ”reformer”.

Vad svensk socialdemokrati behöver är en utopi för hur vi vill samhället skall se ut om 20-30 år, men också, och därmed en strategi hur vi förändrar det som nu liknar alltmer ett ”befäst fattighus”. Dags att släppa bromsarna och lämna rädslans politik och istället formulera tydliga alternativ som tvingar därmed högern också att uppge sitt eviga triangulerande och istället förhålla sig till arbetarrörelsens strävanden.

Det är den enda möjliga och framkomliga vägen upp ur det trettio procentiga diket. Någon annan väg finns inte.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

onsdag 3 oktober 2012

Goda ansatser - dags för utopins tid

Uppgifter om vad den socialdemokratiska skuggbudgeten innehåller ”läcker” till media dagligen. Ett sätt att få uppmärksamhet och ta kommandot i debatten.

bokomslag

Det finns goda ansatser trots en del märkligheter som tal om ”affärsplan” och sänkta bolagsskatter. Må så vara med dessa märkligheter som nog får skrivas på det konto som ska övervinna storstadsmedelklassens väljares flyktighet. Förslagen lär dock inte vinna förtroende hos de som drabbats av den långvariga medelklassigpräglade mittenjakten. Men låt oss lämna det därhän och se till de goda ansatser som ändock finns i förslagen.

Skrotningen av Fas 3, satsningen på utbildning och ungdomsgaranti är givetvis ett steg i rätt riktning även om det inte löser någon gordisk knut. Inte heller kan någon invända mot att a-kassan förstärks och att sjukförsäkringen tar steg mot att bli en försäkring som skall förhindra sjukdom bli en rutschkana ner i rännstenen.

Även om det finns hoppingivande ambitioner och så rör inte förslagen vid ett grundläggande problem och en hoppingivande möjlighet. Massarbetslösheten och den extremt ökande produktiviteten. Det är lösningen på den ekvationen som också är det som socialdemokratin måste hitta en modell till.

Marknaden som omhuldas som alltings frälsare av högern och mitten kan aldrig lösa den gordiska knuten. Den kommer att fortsätta köra inte bara Sverige i ner i ett djupt ekonomiskt marknadsträsk utan hela den kapitalistiska världen då den oreglerade kapitalismen inte kan lösa problemen som den själv skapar.

Detta insåg redan Karl Marx, men även tänkare och politiker som Leonard Bernstein i Tyskland, Per-Albin Hansson och Tage Erlander här hemma och vidtog mått och steg för att möta problemen som då den oreglerade marknadsekonomin skapade.

Idag är det inte samma problem socialdemokratin möter som för 50 eller 100 år sedan, men de är i samma härad och har samma grundläggande problem vill jag påstå efter 30 år av nyliberal världsordning.

Det största problemet är massarbetslösheten som är en konsekvens av den så kallade normpolitiken. Det vill säga att sysselsättning och jobb har prioriterats ner i förmån för inflationsbekämpning. Konsekvenserna ser vi idag med tvåsiffrig arbetslöshet i Europa och en arbetslöshet i USA på närmare 10 procent. Sverige har drygt sju procent vilket kan synas bättre, men är i sanning på längre sikt en omöjlig situation – inget samhälle överlever detta.

Socialdemokratins utmaning är att lösa massarbetslösheten och upprätta full sysselsättning och då är det viktigt att satsa på utbildning på alla nivåer och stadier. Det livslånga lärandet är i högsta grad nödvändigt då de s.k. lågproduktiva jobben inom tjänstesektorn är de som försvinner i än högre grad än rationaliseringarna inom industrins konsekvenser vad det gäller sysselsättningen.

Författaren och forskaren Jeremy Rifkin beskrev redan 1995 denna utveckling i boken ”Arbetets undergång” med ökad rationalisering och produktiv inom industrisektorn samtidigt som tjänstesektorn på sikt ännu hårdare drabbas av samma fenomen genom teknikutvecklingen. Se bara på hur bensinmackar har förvandlats, affärer där du handlar dina dagligvaror, banker osv. Jobben rationaliseras bort och därför är inte den av högern omhuldade tjänstesektorn lösningen.

Det finns också enorma behov som växer inom den sociala sektorn; befolkningen blir äldre, behoven av utbildning ökar, infrastrukturen är eftersatt och många andra, mänskliga sett, stora behov finns. Vi lever ett liv som kommer att förstöra vår planet. Klimatproblemen är inte lösta osv. Resurserna saknas inte, men de är felfördelade och om en omfördelning skedde skulle livet bli väsentligt bättre för de allra flesta.

Vi producerar per timma idag mångdubbelt mot vad vi gjorde för säg 50 eller 100 år sedan. T.o.m. jämfört bara med 20-30 år sedan och utvecklingen går fortare och fortare. Den djupa krisen inom finanssektorn är det slutgiltiga beviset för att den oreglerade kapitalismen inte kan lösa sina problem utan bara förvärrar dem med dess skräckinjagande sociala konsekvenser.

Idag saknas en genomtänkt fördelningspolitik som tar vara på den ökade produktiviteten och de enorma rikedomar den skapar. En lösning är att beskatta rättvisare och fördela rikedomarna. En annan minst lika viktig är att använda minskad arbetstid till ett verktyg för omfördelning. 6-timmarsdagen är väl inom räckhåll, men förutsätter att socialdemokratin vågar formulera en helhetspolitik för omfördelning och att man tar steget och erkänner och inser att normpolitikens jämviktsarbetslöshet är en återvändsgränd.

Detta kan inte ske över natt, det kräver reflektion och en formulerad utopi likt välfärdsstaten på 1940-talet som kan möta framtiden och vinna människornas själar och hjärta. Det finns ansatser och goda ambitioner till förändring i skuggbudgeten vilket ger hopp om en socialdemokrati som kan återvinna sin själ.

Då kan också socialdemokratin lämna det räddhågade mittenträsk som man nu flirtar med och haft en fot i de senaste 25 åren. Men endast då. Det är dags för ett socialdemokratiskt uppbrott från mitten och ett formulerande av framtidens utopi – samhället som ger oss alla rättvisa och möjligheter, där alla har plats och behandlas enligt devisen ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

söndag 23 september 2012

“Magdalena Borg”–ombytta roller

För många år sedan gick på TV en engelsk komediserie som på svenska hette ombytta roller. Den handlade om den på ”deken” kommen adelsmannen och kvinnan av folket som hade köpt hans slott. Det var en ganska roande serie.

(Foto: DN)

Det leks en liknande lek i svensk politik idag och då är det moderaterna och socialdemokraterna som tävlar i att härma varandra och byta roller. Ena dagen så lanserar socialdemokraterna ett förslag om satsningar på infrastrukturen och forskning. Detta avvisas av den sittande högerregeringen med hänsyn till det ekonomiskt-politiska regelverket och kallas då ”ansvarslöst”. Anders Borg vet inte vilken fot han skall stå på i sin upprördhet över detta ohemula förslag.

Nu i den gångna veckan så var det likt i den brittiska TV-serien ombytta roller. Den socialdemokratiska ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson angriper den moderate Anders Borg för slöseri och för att inte följa det ekonomiskt-politiska regelverket när Borg i sin tur lägger fram likartade förslag med dem Magdalena Anderssons partivänner krävt tidigare!

Det här är ett exempel på hur det snart skrattretande triangulerandet pågår. Moderaterna har snott traditionell socialdemokratisk politik, stöpt om den, men behåll vokabulären; arbetslinjen, att göra sin plikt och till och med talar om solidaritet.

Socialdemokraterna däremot gör allt för att lägga sig skavfötters med moderatpolitik som att inte våga tala om konsekvenserna av att skala bort 100 miljarder från skattebasen utan föreslå att den socialdemokratiska skattepolitiken i fortsättningen skall acceptera inte bara de enorma skattesänkningarna utan också RUT-avdrag och annat som de sex åren av borgerlig politik begåvat oss med.

Detta i sin rädsla att uppröra den Stockholmska medelklassen, men vilket samtidigt innebär att partiet successivt tappar förtroende hos hos sina vanligtvis trogna väljare i landsorten.

När socialdemokratin genom Leif Pagrotskys utredning gör detta accepterande till partiets högsta politiska vishet innebär det också att det blir omöjligt att finansiera en sjukförsäkring värd namnet, en a-kassa som inte är sämst i västvärlden osv som inte gör att människor ramlar mellan stolar eller hamnar hos socialen och blir tvungna att söka försörjningsstöd med allt vad det innebär av att åka social utförskana och förnedring. Alltså gå från inkomstbaserade rättigheter till socialbidrag – grundbulten i välfärdsstatens tanke skruvas därmed ur fundamentet.

Denna numera närmast patetiska praktik med triangulerande och trängsel i mitten hotar att bli socialdemokratins död. Det finns en anledning varför partiet inte tar sig över 33 procent och att SD med sin kostymfascism och, förstå mig rätt, ”vänster”-fascism snor (S)-väljare. SD som i ord hyllar välfärdsstaten och i ord bekymrar sig om de som drabbas av nyliberalismens cyniska politik. Ett i verkligheten bara retoriskt knep för att dölja sin hatiska politik.

För socialdemokratins väljare blir frågan att varför rösta på ett parti som låter som sin värsta motståndare - moderaterna. De socialdemokratiska väljarna vill ha ett alternativ, men serveras en kopia. Så när Dagens Nyheters Peter Wolodarski i dag talar om ”Magdalena Borg” finns det inte bara en elegant retorik i detta utan en högst beklaglig sanning. Den forne (?) nyliberalen Wolodarski som numera låter alltmer som en keyensian pekar i sin söndagskrönika på en mycket öm punkt – triangulerandets fara.

För snart 30 år sedan frågade Sven Grassman, den av borgerlighetens olika nyanser avskydde ekonomen, en gång om man kunde lita på nationalekonomer. Han gjorde det med anledning av kollegan Hans Linds bok ”Kan man lita på nationalekonomer”. Grassman hade liksom Lind ett klart och tydligt svar på den något retoriska frågan. Nej, man kan inte lita på nationalekonomer då de talar för olika intressen och då främst arbetsgivarintressen vilket Grassman visade på i sin recension av Linds bok.

Vilka intressen som är Anders Borgs vet vi, men vems intressen tjänar Magdalena Andersson när hon leker ombytta roller med sagde Borg kan man fundera på. Jag undrar om hon själv reflekterat över detta. Men en sak är säker det tjänar inte varken socialdemokratin eller löntagarna med denna excess i triangulerande som pågår.

Kom igen Andersson, Löfven och andra i den socialdemokratiska ledningen med ett alternativ till högerpolitiken istället för att försöka vara bättre än högern själva på deras politik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

 

Sjuttio procent av första upplagan såld på två veckor – har du köpt ditt?

omslag_prel

”DE OHÖRDA –

Röster från nyliberalismens verklighet”

skriven av Ingemar E. L. Göransson

NU FINNS DEN UTE INTERVJUBOKEN SOM IFRÅGASÄTTER ”SANNINGARNA” SOM VI MATATS MED I SNART TRETTIO ÅR.

Boken som recensenten Peter Johansson på Kulturbloggen ansåg ”borde vara obligatorisk läsning för hela ledarskiktet inom arbetarrörelsens samtliga grenar” och som litteraturkritikern Cecilia Persson skrev om ” en bok som jag hoppas ska få många läsare”.

Ytterligare informationen om boken finner du här.

Beställ den direkt från förlaget ordochkultur@telia.com till förlagspris 200 kr (porto tillkommer). Bokhandelspris ca 280 kr.

fredag 14 september 2012

Arbetsdomstolen spolar kollektivavtalen

Det är en mycket upprörd förbundsordförande jag talade med på telefon. Elektrikerförbundets ordförande Jonas Wallin är mäkta irriterad och upprörd över den dom som Arbetsdomstolen (AD) meddelade i går i nedanstående fall som förbundet drivit.

AD skrev i sina domskäl följande märkliga sammanfattning:

”En person som genomgått elprogrammet på gymnasiet anvisades praktik enligt socialtjänstlagen (2001:453) hos ett bolag där han tidigare varit visstidsanställd och sedermera kom att få en tillsvidareanställning som lärling.

Frågan om personen under praktikperioden varit att betrakta som arbetstagare och anställd i bolaget, trots att 4 kap. 6 § socialtjänstlagen föreskriver att den som deltar i sådan praktik i det sammanhanget inte ska anses som arbetstagare, har besvarats nekande. Domstolen har funnit att personen därmed inte haft rätt till lön och att bolaget inte har brutit mot kollektivavtalet genom att inte betala lön. Domstolen har inte heller funnit att det varit i strid mot kollektivavtalet att ta emot personen som praktikant, dvs. utan att anställda vederbörande.”

(Se Aftonbladet idag och hela domen här.)

Läs ovanstående än en gång, läs det med eftertanke och försök att se vart det leder. Citatet är från den färska AD-dom där Sv Elektrikerförbundet hade stämt arbetsgivarna för brott mot kollektivavtalet genom att säga upp en lärling på grund av arbetsbrist för att sedan återta honom som praktikant genom Arbetsförmedlingen och få honom betald med socialbidrag. Alltså från kollektivavtalet till socialbidrag, från lönelistan till gratis arbetskraft.

Det hör till saken att medlemmen som det gällde hade under sin utbildning haft praktik på samma arbetsplats och hade under flera somrar under utbildning varit anställd. Arbetsgivaren erkänner också att under den tid han var anvisad som praktikant genom de sociala myndigheterna utfört reguljärt elektrikerarbete, haft arbetskläder och verktyg från arbetsgivaren och arbetat normala arbetstider. Inte heller har det funnits några särskilda instruktioner angående medlemmen.

Arbetsdomstolen fann överraskande att arbetsgivaren inte hade gjort något fel utan att det var helt i sin ordning. Detta öppnar nu dörren på vid gavel för att säga upp lärlingar, skicka dem till socialen, få försörjningsstöd utskrivet på dem och fixa en praktikplats genom Af vilket till arbetsgivarens båtnad innebär gratis arbetskraft.

Att Elektrikerförbundet stämde inför AD för brott mot kollektivavtalet är inte svårt att förstå, men att resultatet skulle bli en ny ”Lex Laval” ånyo hade väl ingen räknat med. Enligt uppgift hade inte ens arbetsgivarsidan hade räknat med att vinna målet. Vad som är uppseendeväckande är att även löntagarsidan i AD var eniga med övriga.

Alltså löntagarsidans, LO:s och TCO:s jurister, öppnar en dörr tillsammans med arbetsgivarna för en lönedumpning där ett modernt slavarbete blir en möjlighet genom att sparka på fredagen anställd för att genom Arbetsförmedlingens försorg ta in vederbörande på måndagen som gratis arbetskraft utan kollektivavtal och med socialbidrag som enda inkomst.

Vad sker nu? Kommer fackföreningsrörelsen att trumma ihop till protestmöten och demonstrationer? Kommer det bli bussresor och möten utanför AD? Ilskna och uppbragta debattartiklar i tidningarna?

Tillåt mig tvivla. Det har sedan 2006 och protesterna mot försämringen av a-kassan varit de sju dövstumsinstitutens kongress – absolut tyst på ett sätt som cirkusdirektör Bronett skulle uppskattat.

LO-basen ”Kålle” Thorwaldsson har all möjlighet att profilera sig nu som en rättvisans och stridens man, men kommer det att ske? Byggfacken inom LO har all anledning att protestera för AD-domen som slår undan fötterna för allt vad lärlingsutbildning heter. Alla fackförbund borde inse att domen är ett direkt hot mot hela kollektivavtalsprincipen och öppnar för total anarki och vilda västern på arbetsmarknaden.

Med AD:s dom lär nästa avtalsrörelse bli något extra för hur skall någon kunna hävda att ingångna kollektivavtal gäller? För kan man med AD:s försorg på detta ”eleganta” sätt ta sig ur dem från arbetsgivarsidan med vilken trovärdighet får de påskrivna avtalen?

Antingen hade Arbetsdomstolens ledamöter en dålig dag eller annars begriper inte de lagkunniga vart deras juridiska spetsfundigheter leder. Kan det vara så illa att löntagarnämndemännen är så politiskt korkade att de inte förstår vad de ställt till med?

Tyvärr tror jag att det är så, tyvärr…

Text: Ingemar E. L. Göransson

onsdag 12 september 2012

Välkomna till mitt boksläpp, ABF Stockholm tisdag 18 september

ABF De ohörda_0918

Recensenterna tycker:

"....ett utmärkt underlag för diskussion och reflektion om dagens och morgondagens samhälle. Den borde vara obligatorisk läsning för hela ledarskiktet inom arbetarrörelsens samtliga grenar."

Peter Johansson, Kulturbloggen

​"Det engagerade språket som är förankrat i ett uppriktigt socialt patos för utsatta och drabbade människor, gör att De ohörda - Röster från nyliberalismens verklighet, är en bok som jag hoppas ska få många läsare."

Cecilia Persson, Tidningen Kulturen

Länk till Ord & Kulturs hemsida för presentation av boken

Var och när?

ABF Stockholm

Sveavägen 41

18 september, Kl. 16.00

Välkomna!!

tisdag 11 september 2012

Tydliga alternativ istället för trianguleringen

Aftonbladet anklagar i dag regeringen för att ”stjäla” socialdemokraternas politik. Den som är minnesgod kommer säkerligen ihåg de stora kvällstidningarnas jämförelser inför valet 2010 av de två blockens politik. Det var en hundring hit och en hundring dit. Det var uträkningar på både tvären och bredden, det var kalkyler på både höjden och längden av hur högeralliansens politik skulle slå i jämförelse med den röd-gröna oppositionens förslag och detta i olika inkomstlägen samt familjesituation. En i sanning ganska likgiltig övning i matematikens högre sfärer då det visade sig att det var snart omöjligt att skilja ”alternativen ” från varandra.

Nu må läsaren tycka att detta är en orättvis betraktelse. Jag vill å min sida påstå att det inte är det då politiken tack vare triangulerandet har fått konsekvensen att alla partier försöker lägga så nära varandra med hoppet om att sno en marginalväljare här och en annan marginalväljare där.

Teorin bakom detta alternativlösa politiska taskspel är att alla i dag tillhör en slags inbillad medelklass och att det inte längre finns klassintressen kvar. Anhängarna av triangulerandets ”konst” menar att samhället nu kommit så långt att om deras parti blir för tydligt, för klart, för politiskt kommer väljarna att fly.

Därav detta triangulerande de eller som Aftonbladet betecknar det – ”stölden av Löfvéns politik”. Problemet är att socialdemokraterna har nogsamt undvikit att reta någon, att lägga förslag som kan möta kritik från motståndarna mer än av marginell karaktär. Allt detta har gjort det politiska samtalet har blivit ett kafferep där man tar en kaka till och är överens om det mesta. Lite småtjafs över bordet men inget viktigt.

Men hur uppfattar vi som medborgare detta. Hur ställer vi oss till kafferepet där vi inte har inbjudits. Vi vänder det ryggen och går någon annanstans där inbjudan är mer hjärtlig. Det är också det som skett. Medborgarnas deltagande i demokratins utövande sjunker och inte minst förtroendet för politikerna minskar år för år. För varför hysa tilltro till politiker som säger sig ha skiljda uppfattningar men samtidigt gör allt för att INTE skilja ut sig, dvs. ha en tydlig alternativ kompassriktning för framtiden.

Den belgiska statsvetaren och professorn Chantal Mouffe har under flera årtionden varnat för en utveckling där partierna i den demokratiska västvärlden undviker en hälsosam konfrontation inom demokratins hägn som varande ett hot mot demokratin.

Hon skriver ”en hälsosam demokratisk process behöver en levande konfrontation mellan politiska uppfattningar och en öppen konflikt mellan intressen.” (The return of the Political, Verso London 2006, sid 6). När denna inte finns så flagnar det politiska engagemanget och likaså intresset. För om politiken blir som att välja mellan två snarlika produkter likt Toy eller Wrigley tugggummin blir politiken ointressant.

Triangulerandet som de politiska partierna sysslar med i dag tack vare sin konflikträdsla, felaktig uppfattning om samhället som varande utan klassintressen och det inpyrda, inavlade medelklassideal där konflikt är av ondo är ett hot mot demokratin i västvärldens demokratier.

Än mer, det öppnar bakdörren för andra alternativ av långt mer motbjudande karaktär. De senaste tjugo åren har vi fått uppleva hur högerextrema partier vuxit sig så starka att de kan direkt eller indirekt påverka politiken. De kan framställa sig som välfärdens försvarare fast de inte är det, de kan framställa sig som den lille mannens försvarare trots att de har inte en tanke på slikt och de kan med sitt främlingsfientliga gift underminera demokratin på det mest motbjudande sätt.

Allt detta medan de stora partierna ”profilerar” sig i detaljer, petitesser och ovidkommande menlösa politiska förslag, allt i sin rädsla att förorsaka konflikt eller konfrontation.

Så när Aftonbladet idag anklagar högeralliansen för att sno den socialdemokratiska politiken så är det säkert sant, men det är självförvållat då partiet inte förmått att formulera ett alternativ som är tydligt och inte kan missuppfattas eller stjälas av högern då en sådan politik skulle skapa den hälsosamma konfrontationen som Chantal Mouffe efterfrågar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

lördag 8 september 2012

Tre storheter–om familjen, arbetet och kulturen

Nedanstående text skrevs som en programförklaring till det internationella kulturprojekt svenska föreställning , @work, som jag som LO:s siste kulturpolitiskt ansvarige var med och höll i. Det var ett projekt som hade samarbete i Tyskland, England, Danmark, Finland och Grekland under åren 2005-2007.

Jag väljer att ånyo publicera texten nu fem år efteråt då den fortfarande har relevans i den kulturpolitiska stiltje som råder i Sverige. Men ytterligare ett skäl att nu fem år senare så är arbetare och vanliga löntagare ännu mer osynliga i kulturen är då.

Inom parantes LO upphörde att ägna sig åt kulturpolitik från årsskiftet 2008 vilket starkt bidrog till att jag sa upp mig och lämnade organisationen för att istället bli frilansare.

Nu efteråt kan jag bara säga att det var det bästa jag gjort./Ingemar E. L. Göransson

DSC_0165

(Från @works seminarium i Aten 2006)

Det finns tre storheter, tre pelare, i en människas liv, vilka är mycket viktiga för oss alla. De berör oss och vi kommer aldrig undan dem. Tre storheter, tre pelare, som ger livet innehåll och mening och tyngd. Man kan kalla dem livets essens.

Den första storheten – pelaren - är familjen, nära och kära, de som ger det skydd, tröst och den trygghet som behövs oavsett hur livet i övrigt ter sig. Familjen finns där som den fasta trygga punkten oavsett om vi drabbas av sjukdom, arbetslöshet eller lever ett gott liv där allt fungerar på det mest ultimata vis. Familjen är för de flesta av oss centralpunkten i livet och som följer oss från den dag vi ser ljuset för första gång till den dag kistlocket slår igen. Familjen kan se olika beroende omständigheternas spel men den finns där i alla fall.

Den andra storheten – pelaren - är arbetet, att ges möjlighet att försörja sig och uppleva det goda arbetet som utvecklar och rustar individen med nya erfarenheter och kunskaper. Arbetet ger oss möjligheten att möta nya sociala sammanhang, uppleva kamratskap och nå yrkeskunskap. Det är det mål som vi alla har. Arbetet är alltså inte bara en viktig del av vårt liv för att det betalar hyran, maten på bordet, räkningarna, bilen, ungarnas idrott eller andra intressen.

Utan arbetet är också en del av vårt sociala vara, en del av vårt sociala sammanhang. Arbetet är en del av vår klassgemenskap, yrkesgemenskap, kort sagt arbetet är en vital del av individens identitet och därmed också av största betydelse. Arbetet sätter oss också i ett större samhälligt sammanhang; arbetet och vars och ens relation till arbetet sätter var individ in i ett klassammanhang – arbetet ger oss vår klassidentitet. Arbetet är därmed det som definierar vårt sociala vara, vårt sociala sammanhang. Arbetet är en del av vår klassgemenskap och yrkesgemenskap. Arbetet är en del av individens sociala identitet och därmed också av största betydelse.

Arbetslivet förändras. Yrkesidentiteter förändras, klassgemenskapen förändras i ett ytligt perspektiv genom att arbetet förändras. Metallarbetarens jobb idag skiljer sig väsentligt från det arbetet som var metallarens för 50 år sedan. Tekniken har förändrat det förr så skitiga slitiga verkstadsjobbet till att också bli ett högteknologiskt jobb där vita rockar och rena golv är vanligare än oljeindränkta overaller. Men samtidigt är det fortfarande en och samma klassgemenskap. Arbetaren skapar ett mervärde genom sitt arbete och sin yrkeskunskap. Genom att bearbeta plåten, järnet och kretskortet, genom att montera ihop delarna så skapas något nytt – en produkt och ett mervärde. I skapelseprocessen som arbetaren genomför och det genom arbetet ökade värdet från malmen till den färdiga mobiltelefonen eller Volvobilen har också klassgemenskapen manifesterats.

För 50 år sedan var vårdarbetet ett kvinnornas kall. Detta gällde inte bara de kvinnor som genomförde det dagliga omsorgs- och vårdarbetet. Det var kvinnor som tröstade, torkade upp, tvätta såriga och värkande kroppar eller bara höll rent på våra sjukhus och vårdhem. Operationsarbetet har förändrats så det som tog sjukvårdens tid i dagar klaras numera på några timmar. Och inte bara det, kunskapen om sjukdomar och sjukdomars botande har fullständigt exploderat under de senaste 25 åren. Det som var dödligt är i många fall botligt idag.

Detta har också betytt att villkoren och innehållet i sjukarbetet har förändrats. Läkarnas kunskaper har ökat och specialiseringen är större än någonsin. När den s.k. behörighetslagen förändrades och även kvinnor fick tillträde till statliga tjänster så öppnade det politiska beslutet även läkaryrket för kvinnorna. Det har också inneburit att läkaryrket inte bara är ett manligt yrke idag som för 50 år sedan utan den kvinnliga läkaren inom alla discipliner är en självklarhet.

Sjuksköterskan och undersköterskans arbetsuppgifter har också tagit ett steg uppåt i kunskapsspiralen samtidigt som andra arbetsgrupper inom sjukvården har försvunnit. Samhällsutvecklingen har inneburit att politiken har påverkats till att ta politiska beslut som har förändrat arbetslivet. Inte bara öppnat upp tidigare stängda delar av arbetsmarknaden utan också beslut som reglerar förhållandet mellan arbete och kapital.

Det som för kallades städerska har blivit ett miljöarbete i vår omedelbara miljö. Det handlar inte längre om att bara kunna hantera svabb och vatten utan idag krävs omfattande kunskaper om olika material och kemikalier och hur de interreagerar. Ett felaktigt val och stora ekonomiska skador kan orsakas. Kunskapen har därför blivit en av de stora omvandlingskrafterna av arbetslivet.

Arbetet förändras. Arbetet utvecklas. Men också det sociala sammanhanget förändras. Från att det lilla bruket som producerade för den lokala marknaden för hundra år till idag då det multinationella eller rättare sagt det transnationella företaget producerar för en global marknad. Besluten att lägga ner eller flytta en fabrik från Sverige till Lettland sker utifrån rena lönsamhetskalkyler där arbetaren och hans kunskap vägs mot möjligheten att tjäna några procent mer om produktion flyttas dit klassgemenskapen är svagare eller i vart fall lönerna är lägre.

Den stora förändringen som sker nu är att kapitalismen som vi känner den allt tydligare blir ett internationellt spelande fenomen där kopplingen till individen försvagas och där arbetare riskeras ställas mot arbetare i olika länder. De är alla arbetare, men hotet från att jobben flyttas runt globen likt ett på flykt vandrande folk förändrar förutsättningarna för fackligt arbete, för politiskt arbete och för arbetslivet som sådant.

Det finns även en mottendens som är en följd av det ökade kunskapsinnehållet i arbetet. När industriarbetet, vården och produktionsarbetet får ett ökat innehåll kunskapsmässigt så minskar samtidigt var individs möjlighet att påverka paradoxalt nog. För när företagen flyktar till låglöneländer så innebär det också att fordismen i produktionen ökar. Kort sagt, det är inte för att kunskapsnivån är högre i låglöneländerna som produktionen förläggs där utan det är för att de fackliga rättigheterna eller arbetarnas klassmässiga organisation är svagare och därmed deras förmåga att hävda högre löner och sina legitima rättigheter än annars.

Samtidigt kan också då de transnationella bolagen fordenisera arbetsuppgifterna. Styckningen av produktionen ger makt över arbetarna och makten ger också sämre villkor än exempelvis de som finns i Sverige.

Samma utveckling sker inom serviceyrkena. Låga löner, lågt och minskat löntagarinflytande och ökad arbetsgivarhegemoni. Skapandet av en låglönearbetsmarknad är baksidan av den alltmer utvecklade kapitalismen. Å ena sidan relativt goda löner, stort kunskapsinnehåll och därmed ökat löntagarinflytande då arbetarna blir alltmer svårutbytbara för arbetsgivarna. Å andra sidan ett arbetsliv där korta anställningar, osäkra villkor, låga löner, svagare facklig organisering och en löslig tillvaro i ett arbetsliv som mer liknar daglönarens tillvaro.

Kulturen är det tredje storheten – pelaren - som vi aldrig kommer undan och behöver i vårt liv. Kulturen finns alltid och har alltid funnits. Så länge människorna har försökt uttrycka sina tankar, önskningar, drömmar eller beskriva sina erfarenheter och berätta sin historia på olika sätt så har kulturen funnits. Den kommer också att vara allestädes närvarande så länge människan har ett behov att kommunicera med omgivningen och sina artfränder.

Kulturen är det som skiljer människan från övriga levande varelser. Vi är unika då vi skapar vår egen spegelbild i form av texter, teater, dans, musik, film eller bild på olika sätt. Människans okuvliga vilja att skapa är också det som gör att vi kan utvecklas från grottstadiet till IT-människan med alla sina tekniska ”gadgets”

Men vad har detta att göra med den teaterföreställning som du ska se. Vad har det att göra med @work att göra? Allt är mitt svar. Denna föreställning har till syfte att visa på hur allt detta hänger samman och visa på hur framtiden är beroende av att vi förstår sammanhanget och helheten. Men också visa på att intressemotsättningen mellan arbete och kapital består och att hotet mot arbetarnas och löntagarnas intressen inte går mellan löntagare från olika länder utan mellan löntagarna och det allt mer flyktande kapitlet.

Kulturen är den kraft som kan åskådliggöra det svåra på ett begripligt sätt. Ofta är det lättare att förstå demokratin och hur demokratin fungerar om man får se den i en narrspegel på en teaterscen än om man skickar ut en professor i statskunskap som skall föreläsa i ämnet. Professorn har säkert mer faktakunskap om både det allmänna, det perifera och det obskyra om demokratins väsen och natur. Men skådespelaren (dvs. kulturens bärare i detta fall) kan förklara och få oss att ända in under huden förstå allt detta som är svårt att omfatta. Vad mer än är kulturen kan i sina bästa stunder mobilisera, entusiasmera och samla till kamp och försvar för det som är våra intressen. När professorn talar till vårt förnuft och intellekt så talar kulturen till våra sinnen, vårt hjärta och våra känslor.

Kulturpolitiken är därför ett av de viktigaste politikområdena. Kulturen griper inte bara in i våra liv som en krydda utan som en bekräftande kraft. En bekräftande och en beskrivande och inte minst en förändrande kraft. Kulturen är det som också blir avgörande för att vi som samhällsindivider skall vara ett i den stora samhällskontexten. En kulturpolitik som sätter sig i vilstolen blir därför en anti-social politik då den accepterar status quo och inte inser att samhället, arbetslivet och vårt privata liv förändras.

Den som följer strömmen spolas ut i havet var det någon som sa en gång. Den kulturpolitik som enbart vaktar på det bestående som kulturinstitutionerna och överlämnar kreativiteten till de kommersiella penningstarka krafterna ger också upp alla möjligheter för att människor skall ges tillfället att utvecklas på sina egna villkor. Det blir också en tystnadens kulturpolitik som i grunden är ett hot mot demokratin, yttrandefrihet och ett kritiskt ifrågasättande som är den verkliga andemeningen i demokratins innersta själ.

Mänskligheten har under hela sin existens skapat kultur. Kulturen har heller aldrig varit utanför, ovanför eller skild från sin samhälliga kontext. Det fattiga bönderna i medeltidens Europa skrev ballader om förtrycket, de gick till uppror med sång och musik, fransmännen gjorde revolution till tonerna av den nyskrivna Marseljäsen.

Arbetarrörelsens genombrott bars fram av toner, konst, litteratur och kunskapstörst. Ivar Lo-Johansson, Albin Amelin, Moa Martinsson, Dan Andersson och de anonyma kvinnor som sydde fanorna betydde lika mycket för genombrottet som de välkända politikerna och fackliga ledarna. De betydde troligtvis t.o.m. mer för arbetarklassens identifikation och självupplevelse som klass.

Kulturen, den tredje pelaren i vårt liv tillsammans med de två andra pelarna arbetet och familjen håller uppe och håller ihop vårt samhälle. Utan familjen blir vi som individer vilsna och övergiva, Utan arbetet blir vi fattiga och övergivna i ett socialt sammanhang och utan kulturen blir vi vilddjuret, barbaren som inte förstår annat än egoismens höga visa.

Därför är @work en viktig kulturhändelse, en viktig facklig händelse och inte minst en betydelsefull samhällsföreteelse.

Låt dig inspireras, irriteras och inte minst aktiveras!

Text och foto: Ingemar E L Göransson

söndag 19 augusti 2012

Författarpresentation av “DE OHÖRDA–Röster från nyliberalismens verklighet”

Presentation av min bok som kommer ut i slutet av månaden.

Kring den 28 augusti finns min nya bok klar för distribution. Boken som varit ett det största projekt jag någonsin tagit mig för att genomföra har då äntligen kommit i färdigt tryck.

Drygt 20 intervjuer med arbetare och löntagare runt Sverige och i Storbritannien samt en analys och framtidsvision är bokens innehåll.

390 sidor blev det i slutänden men det är en spännande läsning att möta mannen och kvinnan på arbetsplatserna som äntligen får berätta SIN historia, föra fram SIN uppfattning och syn på samhället och hur de upplever att välfärdsstaten försvann i ett töcken av politiska postulat.

Här möter läsaren män och kvinnor, unga och äldre, infödda och immigranter; banverkare, byggnadsarbetare, arbetslösa, pensionären, lokalvårdaren, lokföraren, personliga assistenten och många andra.

Men även en kritisk facklig ledare från Dublin, statsvetaren Chantal Mouffe och LOs Tobias Baudin.

omslag_prel-2.jpg

Boken är som en recensent skriver inget objektivt dokument utan en rasande partsinlaga. Och det behövs för i en samhällsdebatt som helt präglas av “experter” och andra som har tagit monopol på sanningen och tolkar verkligheten till sin fördel.

“DE OHÖRDA – Röster från nyliberalismens verklighet” beställes enklast direkt från förlaget på ordochkultur@telia.com och kostar 200 kr plus porto. Bokhandelspriset lär bli ca 100 kr mer.

I den lilla filmen ovan presenterar jag boken och hoppas att det skall bli fler som tar del av vad vanliga arbetare och löntagare tycker och säger. Deras verklighet skiljer sig markant från de etablerades uppfattning.

Peter Johansson på Kulturbloggen skrev bland annat om boken "....ett utmärkt underlag för diskussion och reflektion om dagens och morgondagens samhälle. Den borde vara obligatorisk läsning för hela ledarskiktet inom arbetarrörelsens samtliga grenar."

Du kan läsa mer om boken här.

Text och video: Ingemar E. L. Göransson

fredag 17 augusti 2012

Varje arbetsplatsolycka är en för mycket

För drygt en vecka dog en 26-årig pappersarbetare i en olycka på Iggesunds pappersbruk. Hon var en av många semestervikarier på våra arbetsplatser. Hon klämdes till döds när hon skulle flytta en kartongrulle på 20 ton. Ännu en tragisk olycka hade skett där en far eller mor, en son eller en dotter, en bror eller syster inte kommer hem igen utan förlorar sitt liv på arbetet.

Det är farligt att leva brukar cyniker säga. Det må vara sant liksom att vi alla har utmätt tid på denna jord. Men det innebär inte att någon olycka är acceptabel. Allt skall alltid göras för att du och jag liksom alla andra skall komma hem från jobbet och glatt kunna öppna dörren och utropa – Hej, nu är jag hemma!

Det sker ett stort antal olyckor på våra arbetsplatser och varje vecka är det någon som förlorar sitt liv. Olyckorna är oftast orsakade av okunnighet, misstag, slarv eller att man inte följer gällande föreskrifter. Den som är ytterst ansvarig för att olyckorna inte sker är arbetsgivare och formellt och ytterst sett – den högste chefen på arbetsplatsen eller i företaget. Arbetsmiljölagen är ytterligt tydlig på detta så det kan aldrig finnas något tvivel om var ansvaret ligger.

I år är det 100 år sedan det blev tillåtet för arbetarna att utse skyddsombud, men trots detta sker fortfarande inte bara olyckor utan de är oftast fullständigt onödiga och kunde ha undvikits. Vi ser hur oseriösa byggföretag struntar i arbetsmiljön, ser hur sommarvikarier inte får tillräcklig utbildning, vi ser hur på grund av okunnighet arbetare utsätts för onödiga risker.

Det är också en ökad stress på våra arbetsplatser där den psykosociala miljön skadar och gör människor sjuka. Fenomen som att människor ”går i väggen” är ett tecken på att pressen och stressen på många arbetsplatser är på tok för hög vilket leder till psykiska problem men också till risktagandet ökar bara för att hinna med.

Det är alltid arbetsgivaren som har ansvaret för att de anställda följer gällande skyddsregler och använder den utrustning som skall skydda mot olyckor. Det är också arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret för att arbetet inte skadar varken på kort eller på lång sikt.

Hundra år är en lång tid. Hundra år är också en kort tid. För de tusentals arbetare som skadat sig eller t.o.m. förlorat sina liv under denna tid var det tyvärr förgäves. Det var onödigt och kunde ha undvikits. Det har skett stora förbättringar i lagstiftningen. Det har skett stora förändringar i insikten om risker och kunskapen har ökat högst påtagligt men fortfarande finns det, tyvärr, mycket kvar att göra för att alla ska kunna känna när det går hemifrån till jobbet att de kommer hem och kan glatt ropa – Hej, nu är jag hemma!

Text: Ingemar E. L. Göransson

fredag 10 augusti 2012

Girigheten är en demokratisk fara

Den förre LO-ekonomen P O Edin sa en gång att ”gör aldrig något som du inte kan försvara på ett fackmöte”. En god levnadsregel som under veckan fått ny aktualitet.

Likaså fick jag lära mig när jag var en liten grabb att inte ljuga för lögnen kommer alltid tillbaka och biter dig i röven.

De här två visdomsorden borde fler följa kan man tycka när vi ser hur lögnarna och fifflarna passerar revy inför våra ögon på löpsedlar och i kvälls- och morgonpress. Det är SSU-distrikt som fuskat till sig pengar på det sätt som ungdomsförbund gjort genom åren. Ingen skall glömmas eller behöver nämnas i övrigt. En hantering som är motbjudande och tyder på att man inte förstår att skilja mellan vad som är ditt och mitt på ett acceptabelt sätt.

Nu må det vara som det vill med skolningen inom ungdomsförbunden, men det tyder på en kultur där det gäller att fixa pengar med alla medel och som för medborgarna i övrigt är motbjudande. Fiffelkulturen är ett utslag av en övertro på sin egen förträfflighet och kan bara bemötas med förakt.

Ett än värre exempel på denna fiffelkultur är den medvetna fiffelkultur som går över gränsen till bedrägeri och stöld av allmänna medel som vi sett kring Centerpartiet, Näringsdepartementet och Tillväxtverk kopplade i ett triumvirat av festyra och utnyttjande av de möjligheter som tillfället givit.

Att Maud Olofsson satte upp sina frukostar, luncher och middagar som arbetsdito och skrev det på intern representation med sig själv och skickade därefter räkningen till skattebetalarna tyder på en kreativitet av sällan skådat slag.

När sedan Annie Lööf, helt berättigat,tar GD Lugnet i örat för att själv ertappas med att äta och supa på skattebetalarnas bekostnad för långt över vad en normalavlönad arbetare tjänar på ett arbetsår bekräftar det den kultur av ”anything goes” så länge man inte åker dit. Det går alldeles utmärkt att ha fingrarna i syltburken bara ingen kommer på den skyldige verkar vara den levnadsregel som Olofsson och Lööf lever efter. En princip som måste ha myntats (!) i miljön på Stureplan bland de bortskämda bratsen som befolkar detta huvudstadens rikemansgetto.

Det är kanske inte är de beskrivna bedrifterna i sig som är det värsta. Självklart är den cyniska och närmast groteska girigheten upprörande och störande och förtjänar repressalier från de skatte- och lagvårdande myndigheterna. Särskilt som i vissa fall är det uppenbart att Centern inte kunde ha betalat notan utan bara talmannen eller statsråden kan boka sagda lokal och ta notan. Det är med andra ord helt uppenbart att Lööf et consortie inte hade för avsikt annat än låta skattebetalarna betala deras festliga försommaryra.

Det allvarligaste är att det underblåser och bekräftar uppfattningen att politiker uppträder som en nomenklatura med egna regler, egen moral och egna, som inte omfattar övriga medborgare, rättigheter. Det ger ytterligare fyr till den eld som går under namnet politikerförakt och ofelbart leder till att alla politikers förtroende förminskas. Det innebär också att demokratins trovärdighet skadas för hur kan de som är satta att vårda det demokratiska systemet utföra sagda värv med trovärdighet om de samtidigt utnyttjar detsamma för egen privat vinning.

Jag vill påstå att ungdomsförbund som utnyttjar systemet för att plocka åt sig bidrag de ej är berättigade till liksom politiker som Maud Olofsson och Annie Lööf gör demokratin en björntjänst och är värda det förakt som deras motbjudande fiffel inbjuder till.

P O Edin menade att man aldrig skulle göra något som man inte kan stå för i offentlighet. Man skall heller aldrig ljuga då lögnen har långa ben och drabbar den som uttalat den förr eller senare.

Poeten Ksemendra som levde för ett årtusende sedan noterade redan då att ”pengar förorsakar den girige obehag, besvärligheter, förbindelse och sömnlöshet. En iakttagelse som har besannats över måttan den gångna veckan.

Text: Ingemar E. L. Göransson

lördag 4 augusti 2012

Londons “lapplisor” går i strejk nästa vecka!

Tillhör du de som skäller på ”lapplisor”? Gör inte det, de behövs. Några dagar i Londontrafiken räcker för att inse det.

I London har parkeringsvakterna privatiserats som så mycket annat på de brittiska öarna. Ett privat bolag, NSL, har konsekvent vägrat att teckna avtal och kunnat göra så då flertalet av parkeringsvakterna inte varit organiserade.

De flesta av dem är afrikanska immigranter som inte varken getts information om sina rättigheter eller ens fått sin lagstadgade lön. Deras löner ligger också två pund under lönerna i exempelvis i Cardiff i Wales. Londons parkeringsvakter har endast fått £8.09 medan deras kollegor i Cardiff har £10.

I juni var Londons parkeringsvakter ute i en två dagar lång strejk och nästa vecka genomför de en tre dagars strejk för bättre villkor.

Kilburn NSL Picket 1 Foto: Unison

Tidigare var ytterst få medlemmar i facket. Numera är dock 75 procent med i Unison, som motsvarar svenska Kommunal, vilket har gett dem styrkan att ta upp striden för bättre villkor.

Orsaken till denna dramatiska förändring ligger i ett enträget organisationsarbete från Unison vilket också gett resultat. Det ska jämföras med Unisons organisationsgrad på ca 50 procent och andra brittiska fackföreningar som ligger t.o.m. lägre. Detta efter trettio år av thatcherism och new labours marknadsliberala politik.

binette 

När jag träffade och intervjuade ordförande för Unison, George Binette, i Camden i våras var han optimistisk och trodde att det fanns möjligheter till en seger för parkeringsvakterna inom räckhåll.

Nu blev det kanske inte riktigt lika enkelt som Binette hoppades på, men nästa veckas strejk visar att tålamodet och kampviljan finns.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

onsdag 25 juli 2012

Ny bok : De ohörda–Röster från nyliberalismens verklighet

omslag_prel

​Den 15 augusti kommer det ut en för dessa tider unik bok, en bok som består av längre intervjuer med de människor som fått betala för den nyliberala revolten mot välfärdsstaten, avregleringarna, privatiseringarna och marknadsliberalismens så kallade reformer.

Varför då skriva en bok som till största delen består av längre intervjuer med ”vanligt” folk, arbetare och löntagare ute på arbetsplatserna, arbetslösa, invandrare och svenskar – kort sagt ”vanligt” folk. Vad kan de ha att säga som inte experterna redan sagt. Boken har blivit möjlig att skriva och att fram genom ett generöst samarbete med 6F-förbunden inom LO.

Mitt svar är att det finns all anledning att göra en sådan bok och att de har en massa kloka och insiktsfulla saker att säga om dagens Sverige och världen. Det gäller bara att lyssna. Att ta sig tid och få nya kunskaper från en verklighet långt bortom styrelserum, bankpalats och partiexpeditioner.

"De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet" är ingen akademisk rapport lika lite som den är en objektiv skildring av sakernas tillstånd. Boken är en partsinlaga, den är en anklagelse, den vill vara ett ursinnigt angrepp på det samhälle som nyliberalismens revolt mot arbetarrörelsens stora samhällsprojekt välfärdsstaten skapat. Men blir därmed också en svidande kritik av de som lät det ske, omedvetet eller medvetet eller till och med liv och lust och av övertygelse deltog i genomförandet av det förräderi som hela den nyliberala politiken innebär.

Det är rösterna av de som fått betala för bankernas excesser och förskingringar boken ger plats åt. Det är rösterna av de som fått betala med det förlorade välfärdsstatens förmåner och rättigheter som försvunnit under rop om ”incitament” och valfrihet.

Valfrihetens lov har som baksida att de som inte kan ta del av valfriheten också får välja bort eller tvingas välja bort sina tidigare rättigheter. Valfriheten är inte samma sak som friheten från arbetslöshet, sjukdom eller fattigdom utan det är den rikes klassintresse som manifesterats under de senaste 20-30 åren.

"De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet" består av ett tjugotal längre intervjuer där de intervjuade får tala till punkt. Boken är en dokumentation av det mentala klimatet i en värld där marknaden har makten och politiken och därmed demokratins räckvidd har beskurits kraftigt.

​Här möter vi bilbyggaren på Volvo, lastbilschauffören, den personliga assistenten, butiksbiträdet, lokalvårdaren med rötter i Perus inkakultur och många andra. Vi möter de arbetslösa, Fas 3:arna och pensionären som fått se sin pension krympa efter ett långt arbetsliv. Alla har sin historia att berätta och de har sin uppfattning om då nu och framtiden.

Jag har intervjuat löntagare i Sverige och Storbritannien samt fackföreningsledare på Irland och i Sverige. Tyngdpunkten ligger på vad vanliga arbetares och andra lönt-gares verklighet och deras historia. Boken innehåller också en längre intervju med en av nyliberalismens främsta kritiker i den akademiska världen, den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe som i boken ger den första intervjun som har gjorts av en svensk journalist.

Boken som är på ca 380 sidor kostar 200 kr (förlagspris, i bokhandeln cirka 280 kr), porto tillkommer. Boken är illustrerad och vid förhandsbeställning distribueras direkt från förlaget till dig.

​Förhandsbeställningar är välkomna och redan nu möjliga att göra på ordochkultur@telia.com

Med vänlig hälsning/

Ingemar E. L. Göransson, författare

tisdag 24 juli 2012

Samma gamla klassamhälle

klasssamhället 

Från tidningen Braständaren 1892

Hittade nedanstående notis i en gammal tidning (Aftonbladet den 10 augusti) från 1892. Det känns lite som tiden har stått lite still om man skall vara elak. Jag har låtit den ursprungliga stavningen vara orörd.

”En fattig flicka såld till mormonerna.

Vesterås fattigvårdsstyrelse fattade å sitt sista sammanträde ett beslut som är föga hedrande. En 12 års gammal fader- och moderlös flicka underhålles af fattigvården med 60 kr. pr år. Detta underhåll skulle utgå, tils hon fylt 15 år. Nu har emellertid en mormonfamilj, som i dagerne skal afresa till Utah, hos fattigvårdsstyrelsen erbjudit sig att medtaga flickan, blott styrelsen med 20 kronor bekostade hennes utrustning. Vid sammanträdet räknade styrelsen ut, att flickan under de 3 återstående åren skulle komma att kosta fattigvården 180 kr., och man sålunda genom att på nämda vilkor lemna henne åt mormonerna skulle inbespara 160 kr., hvadan styrelsen beslöt att antaga det gjorda anbudet.

Det bör dock anmärkas, säger Sv. M:s meddelare, att beslutet icke var enhälligt.”

Det är inte utan man känner igen sinnelaget även i dagens Sverige nästan 120 år senare.

Text: Ingemar E. L. Göransson

söndag 22 juli 2012

Vi får aldrig glömma

I dag är det ett år sedan Utøya och det föregående bombattentatet i Oslo. Terrorismen drabbade den norska nationen med all sin brutalitet och hänsynslöshet. Ett år av sorg och saknad inte bara för de anhöriga utan också för Norge som nation. Men även för alla människor med minsta empati och humanism i sig. I dag högtidlighålls minnet över offren för en avskyvärd nazistisk extremist. Hans terrordåd är juridiskt sett snart en gigantisk akt i ett arkiv dock kommer minnet och traumat kommer att framgent fortleva i den norska folksjälen och hos alla medkännande människor.

 (Arkivbild)

En fråga som dock inte fått svar är hur detta kunde hända, vad var det för ”mekanismer” som gör att en till synes förhållandevis välanpassad individ kan förvandlas till en totalt känslolös och rationell mordmaskin – en terrorist som har få historiska motsvarigheter? Vi har sett terrorister förut i historien men Osloterroristen är på vissa sätt unik då han ensam begår dessa totalt vidriga gärningar och med en lika häpnadsväckande som motbjudande precision. Jämför man med andra massakrer så har det varit grupper som genomfört dem, militära enheter exempelvis där grupptrycket gör att individen som deltar kan gömma sig bakom ”det var order” som under inbördeskrig eller massakrer under krigsförhållanden. Det finns heller inget tillfälligt i hans dåd utan det är väl planerat och har politiska förtecken – dvs. de liknar inte vansinnesdåd som det som skedde i Denver i veckan.

Jag tror man får söka orsaken i den historiska tidpunkt vi befinner oss där motsättningar växer mellan nationer, mellan grupper och klasser, mellan religioner osv. Man får söka i den samhälleliga kontexten i det att vi lever i en tid då det samhälle vi haft håller på att bryta ihop och det som kommer vet vi väldigt lite om.

Vi lever i ett samhälligt kaos kan man beskriva det som. Ett kaos framkallat i en kamp mellan marknadsliberalismen och efterkrigstiden välfärdsuppbyggen. Inte så att marknadsliberalismen i sig orsakar terrorism, dock när den nyliberala teorin leder fram till en politisk rusning mot ett Mittens Rike skapas ett vakuum där extremistiska idéer kan finna sin grogrund.

Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe har skrivit i sin bok ”The Return Of The Political” (Verso London 2006, sid 6) följande: ”När, som fallet är idag, liberal demokrati är i ökat utsträckning identifierad som ”den för stunden existerande liberala demokratiska kapitalismen”, och dess politiska dimension är begränsad till lagens bokstav, finns det en fara att de ”uteslutna” kan komma att ansluta sig till fundamentalistiska rörelser eller attraheras av antiliberala, populistiska modeller av demokrati. En hälsosam demokratisk process behöver en levande konfrontation mellan politiska uppfattningar och en öppen konflikt mellan intressen.” (Min understrykning)

Det finns också likheter historiskt sett mellan vår kaotiska tid och det kaotiska 1300-talet. Likheten är bland annat det faktum att det blir allt mer uppenbart att kapitalismen i sin avreglerade och marknadsliberala status inte fungerar utan skapar ökade socialklyftor, ökade klassmotsättning och inte minst ökade friktioner mellan nationer. Det sistnämnda är uppenbart om vi ser det ur ett globalt perspektiv. Inom Europa har vi en tydlig ökning av konfliktnivån mellan syn och nord. Mellan USA och Europa finns även en ökad ekonomisk och politisk irritation och i Asien kräver Kina, Indien och andra tidigare tredjevärlden nationer sin ekonomiska plats på världsmarknaden.

Detta liknar i mångt och mycket den politiska situationen under 1300-talet där det fanns uppenbara slitningar vilka ledde till 100-årskriget, men även då fanns en nord-syd konflikt där påvedömet utmanades av furstarna på andra sidan alperna. (För den som är intresserad av att studera närmare 1300-talet och dess likheter vår tid rekommenderas historikern Barbara W. Tuchmans brillianta och lärda bok ”En fjärran spegel – det stormiga 1300-talet”, Atlantis Förlag.)

Men det finns också en annan viktig och avgörande förutsättning gör att 1300-talet liknar vår tid. Det dåvarande feodala systemet började utmanas, inte bara av alltfler bondeuppror, av den växande betydelse av städerna som börjar få under detta århundrade och den en allt starkare ekonomisk betydelse då här i städerna växer manufakturen fram. Här växer också fram embryot till dagens finansiella struktur. Penningutlåning, som var enligt påvedömen syndigt, blev allt viktigare och därmed skapas också en förkapitalistisk ekonomi där penningutlåningens vinster investeras i manufaktur vilket i sin tur skapar den tidiga kapitalismen. Det blir under 1300-talet tydligt att två ekonomiska system börjar existera parallellt med varandra. Det ena har framtiden framför sig och det andra går mot sin undergång.

Vad vi ser idag är en parallell, menar jag, till 1300-talets historia. Vi ser hur det avreglerade och otyglade kapitalistiska systemet leder till ökat kaos samt med det ökad konfliktnivå och därmed också skapar grogrunden och myllan för terrorism. Det ursäktar inte, men det är en del av förklaringen till det oförklarliga. När samhället befinner sig i kaos och inte längre förmås styras i sin framtida inriktning utan de besluten hamnar utanför människornas räckvidd skapas resignation, desperation och i värsta fall rationella galningar till terrorister.

Karl Marx skrev en gång att ”det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. En iakttagelse som har full relevans än i dag.

I dag är det ett år sedan det som inte fick eller kunde hända skedde – Utøya och det angrepp som det var på demokrati och allt vad medmänsklighet och tolerans heter. Vi får aldrig glömma, aldrig någonsin, vi kan aldrig förlåta, men vi måste gå vidare. Men vi måste också förstå hur det kunde ske och vilka mekanismer som skapar terrorism och social instabilitet. Gör vi inte det kommer det att ske igen, någonstans, någon gång och vi tvingas än en gång till att sörja.

Text: Ingemar E. L. Göransson