”…eftersom de flesta politiker enligt de bevis vi har tillgång till inte är intresserade av sanningen, utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.”
(Harold Pinter, Nobelföreläsning 6 december 2005)
Valet 2010 bokföringsteknik eller politik
De ovan sagda orden må vara hårda och oförsonliga. Men det finns en kärna av sanningen i Pinters raseri mot den politiska klassen och apparaten som har gjort politik till ett yrke och därmed isolerat det från folkets stora flertal. Det politiska samtalet har istället blivit en fråga om teknik och teknikalitet. Det var uppenbart i valet 2010 där de stora kvällstidningarna hade ena uppslaget efter det andra där man hade räknat ut vad olika familjetyper ”tjänade” på högeralliansens politik kontra de röd-grönas.
Politiken blev helt enkelt ett bokföringstekniskt spel inte frågan om vilket samhälle vi alla skall leva i.
Moral och politik
Begreppet moral berördes i ringa omfattning och har det med politik att göra? Har det ens med mänskliga villkor att göra eller är det enbart ett mossigt och motbjudande begrepp som inbjuder till illamående fördömande av den som använder detta i sin språkliga och filosofiska arsenal.
Om vi ska se hur begrepp moral tolkas exempelvis på Wikipedia så är uppfattningen där inte riktigt den ovan beskrivna. ”Med ett akademiskt språkbruk avser "moral" en persons eller kulturs etiska normer, vare sig dessa är goda eller onda; även "omoraliska" personer kan således anses ha en moral. En viss moraluppfattning är ofta kopplad till en viss världs- eller livsåskådning, till exempel socialism eller kristendom (jämför Jesu bergspredikan). Å andra sidan är moral i marxistiskt språkbruk även sådant som på ett mer omedelbart sätt avspeglar villkoren för det materiella samhällslivet; moralregler som "var och en är sig själv närmast", "ensam är stark" och så vidare.
Begreppet används ibland även som en synonym till "etik". Etiken behandlar frågor som hur de bästa moraliska konsekvenserna kan åstadkommas i specifika situationer (tillämpad etik), hur man avgör vad som har moraliskt värde (normativ etik), vilken moral människor faktiskt har (deskriptiv etik), vad som är moralens grundläggande natur, exempelvis om den kan rättfärdigas på objektiva grunder (metaetik) och hur förmågan att vara moralisk utvecklas och denna förmågas natur i allmänhet (moralpsykologi). Inom tillämpad etik är exempelvis frågan om att beröva människor deras liv kontroversiell mot bakgrund av dödsstraff, abort, dödshjälp och krig. Inom normativ etik kan en typisk fråga vara huruvida en lögn som uttalas i syfte att skydda en person från att skadas är rättfärdigad. Inom metaetik är en central fråga vilken mening begreppen "rätt" och "fel" har.”
Politik som moral och etik
När man läser Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (1944) som sedan kom att lägga grunden för hela uppbygget av välfärdsstaten möts läsaren ofta av just moraliska och etiska förklaring till de förslag som programmets 27 punkter föreslår. Begreppet ”rättvisa” är den grund som bär upp hela förslaget. Det återkommer gång efter gång och ges som skäl till de olika politiska åtagande som skissas i programmet.
Låt oss ta ett exempel i raden som ryms på programmets 31 sidor och dess närmare 200 sidor av motiveringar. När den dåvarande finansministern Ernst Wigforss och hans medförfattare skall ange skäl till varför full sysselsättning skall vara en bärande del i efterkrigspolitiken skriver man ”den fulla sysselsättningen är i sig ett mål, därför att den ger möjligheten åt alla att känna sig nyttiga deltagare i arbetet på samhällets utveckling. ” Efter ett kortare resonemang kring produktionsökning i o m full sysselsättning konstaterar Wigforss et consortes att ”möjligheten att vid en rimlig och rättvis fördelning skapa högre levnadsstandard och ökad trygghet.” (Källa: Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, Stockholm 1945, sid 14)
Lite längre ner i inledningen till detta det andra och bärande kapitlet i programmet skriver författarna ”en sådan rimlig och rättvis fördelning av det gemensamma arbetets avkastning ingår som en ofrånkomlig del av efterkrigstidens strävan till omdaning av samhället.” Som den uppmärksamme läsaren noterar så är det inte logiska-politiska förklaring som anges utan skälen till den föreslagna politiken bygger på begreppet rättvisa vilket i grunden är en moralisk storhet.
Om vi hade följt den logisk-politiska tankevärldens principer så hade man istället menat att det skulle ge exempelvis större tillväxt, mindre inflation, lägre arbetslöshet, så eller så ränteläge eller liknade. Nu anger Wigforss och övriga som skrev fram Arbetarrörelsens efterkrigsprogram moraliska skäl även om de logisk-politiska blir en följd av det moral-politiska synsättet på samhället och samhällsutvecklingen.
Omoralisk politik - arbetslöshet?
Om vi använder samma synsätt på det svenska samhället idag så skulle exempelvis inte argumentationen för jämviktsarbetslösheten vara så stark. Alla vet, i vart fall om man besitter en viss politisk heder och ärlighet, kommer den nuvarande närmast konsensuspolitiken på arbetsmarknadsområdet betyda fortsatt skrämmande hög arbetslöshet. Ty en arbetslöshet på 7-8 procent är priset som vi betalar för den kraftiga reallöneutvecklingen, nedmonterade offentliga sektorn och låga räntor. Det är ju själva grunden för Milton Friedmans ekonomiska hokus-pokus att låta penningvärdet stabiliseras in absurdum med en förfärande hög arbetslöshet.
Men ur ett moral-politisk perspektiv är detta önskvärt? Är det acceptabelt ur ett samhälligt perspektiv att 10-20 procent av arbetskraften ställs utan arbete. Nyliberalernas svar är att det skall skapas en låglönearbetsmarknad som skall fånga upp delar av arbetskraften. Syftet är tvåfaldigt. För det första att skapa en servicearbetsmarknad som är till nytta för den mer välbeställda medelklassen. Exempel på detta är i Sverige RUT-avdraget, försämrade a-kassor som inte ens ger hälften av dess medlemmar inkomstgaranti och i de flesta länder utanför norden statligt bestämda minimilöner.
För det andra är att de som hamnar i låglöneträsket som i Storbritannien med £5,93 i minimilön får vara en lönepress på alla andra löntagares löner. Ställer löntagarna för höga krav riskerar de att hamna i låglöneträsket med allt vad det innebär.
Den fulla sysselsättning som moraliskt mål
Den legendariske Ernst Wigforss skrev ju ”den fulla sysselsättningen är i sig ett mål, därför att den ger möjligheten åt alla att känna sig nyttiga deltagare i arbetet på samhällets utveckling ” och här ligger det moraliska aspekten på politiken. Är det moralisk att tillåta en arbetslöshet på flera 100.000 personer samtidigt som det finns enorma behov att fylla i samhället? Ett exempel är infrastrukturen som har en eftersläpning på upp mot 30 miljarder (Källa: Byggvärlden 12 november 2010). Ouppfyllda behov som riskerar idag industrins transportbehov och på sikt kommer att leda till färre jobb och därmed högre arbetslöshet. Detta samtidigt som skatterna har sänks med bortemot 100.000 miljarder under förra mandatperioden.
Ett annat exempel är hur de ca 90.000 jobben som försvann inom offentlig sektor under 1990-talet och den utveckling som fortsatt sedan dess. Arbetslösheten är inte i första en fråga om ekonomiska realiteter utan om politik och politiska ställningstaganden. Arbetslösheten blir därför en moralisk fråga – är det moraliskt försvarbart att hålla flera 100.000 människor utanför arbetsmarknaden för att uppfylla en dogmatisk teori om incitament, låga räntor samtidigt som detta betalas av de som inte kan försvara sina intressen.
Fackföreningens moraliska ansvar
Under 1990-talet bedriv fackföreningarna en omfattande verksamhet för att hålla sina medlemmar som var drabbade av arbetslöshet igång. Bakom alla de olika arbetslöshetsprojekten fanns även en tanke att verksamheten skulle mobilisera till kamp mot arbetslösheten och de som hade ansvaret för den.
Under den nuvarande krisen har inga fackförbund bedrivet en sådan verksamhet i någon omfattning värd att notera. Orsaken har varit att det inte funnits medel till att hålla dem igång. Dvs. inga statliga eller offentliga medel utdelade över statskassan. Men frågan är om det inte har kostat mer i förtroende när de arbetslösa har lämnats åt sitt öde och a-kassans omfamning. Men det finns också en moralisk aspekt på sakernas tillstånd. Vem är fackföreningen till för? För den som har sitt hyfsat på det torra eller de medlemmar som har drabbats av den disfunktionella kapitalismen?
Det borde vara det sistnämnda men så har det inte varit under den nuvarande krisen. Här har vi också troligen ett av skälen varför 14 procent av LO-medlemmarna röstade på moderaterna och kanske än mer att 7 procent la sin röst i ren ilska och missnöje på Sverigedemokraterna. Besvikelsen och frustrationen bland de drabbade av den amoklöpande kapitalismen är tyvärr ett kraftfullt vapen och med den bristande fackliga skolningen av medlemmarna så är resultatet inte i sanning inte förvånande.
Förtroende och moral
Hur skall då socialdemokraterna kunna återvinna nytt förtroende, hur kunna kombinera en politik med en moralisk dignitet? För det första måste politiken bygga på det önskvärda ur ett bredare samhällsperspektiv – vad vill arbetarrörelsen åstadkomma, hur vill vi att samhället skall utvecklas. Men också att släppa den fotboja som apparatpolitiken innebär. För teori som innebär att exempelvis arbetslösa blir ett schackpjäser i en teoretisk modell likt den som nu är närmast konsensus kring. Det måste bli samhällssynen inte teorier som bestämmer politiken.
Likaså måste politikerna våga hålla stången mot de politiska tjänstemännens inflytande och den byråkrati som idag bestämmer politikens vägval. Politiken måste åter bli en fråga om vilja och visioner av samhällsutvecklingen.
Den välkände socialdemokratiske folkbildare Jan Lindhagen beskrev på början av 1980-talet den politiska och byråkratiska klassen som hade växt fram i o m välfärdsstaten som att de ”avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, ”vänner”, ”bröder och systrar”. (…)..välfärdsstatens framväxt, där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckargrupper. Ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare.” (Källa. Jan Lindhagen Ett mått av prövning – Kring den socialdemokratiska särarten Zenit Häften 6, sid 66)
Det behövs helt enkelt ett arbetarrörelsens efterkrisprogram. Det skulle lyfta arbetarrörelsen till förnyat förtroende och skapa en framtidstro som saknas idag i den förvaltande politikens tyngande tillstånd.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson