Efter åtta år med högerregering och tjugofem år av marknadsliberal konsensus i samhället så är det nya klassamhället ett faktum. Eller rättare sagt, det nygamla klassamhället ett faktum på nytt. Som av en tillfällighet har TV 1-nyheterna idag rapporterat om hur tunnelbaneresan från Danderyd till Vårby Gård i Stockholm också är resan från välbeställd medelklass till fattig arbetarklass. Hur Vårby Gårds invånare får sitt liv förkortat med 18 år på grund av sämre hälsa och lägre utbildning.
Samma nyheter rapporterade att Östergötlands tandläkare ser med oro på hur fattiga barns tandhälsa är väsentligt sämre än rika barns dito. Orsaken säger tandläkarna beror på den ökade segregationen.
Man kan sammanfatta det nygamla klassamhället som något som inte bara ger sämre hälsa, man tappar tänderna av och har kort utbildning (och kan heller inte få någon då vuxenutbildningen har blivit en obsolet företeelse) utan något som dödar i förtid. En måhända drastisk beskrivning, men inte orättvis för den verkliga orättvisan ligger i att det samhälle som före det marknadsglada nittiotalet visade upp ett annat anlete där klyftorna minskade. Människor hade fått det bättre tack vare en politik som hade till syfte att motverka det avskydda klassamhällets konsekvenser.
Numera bryr vi oss inte om att vi lämnar bakom oss upp mot en femtedel av medborgarna för att vi andra skall få det bättre. Vi sitter där med våra så kallade jobbskatteavdrag och myser över glaset gott rött och oxfilén. Vi diskuterar glatt och med inlevelse heminredning och roar oss med att avundsjukt snegla på den verkliga överklassens liv och leverne.
”De andra” blundar vi för, eller snabbt stegar förbi tiggarna eller barfotalassarna som inte orkade med det ny-gamla samhällets orimliga krav på produktivitet eller helt enkelt inte fick plats i Vår Nya Sköna Värld. Vi ondgör oss, när vi fått ett par glas rosé innanför knutblusen eller Hilfigerskjortan, över den lata arbetarklassen.
Jag blir så förbannad. Inte på medelklassen eller ens på överklassen. Utan på politiker som inte ifrågasätter den rådande ordningen, som inte blir i sin tur förbannade när Vårby Gårds invånare numera får sina liv förkortade med 18 år. Politiker som inte blir förbannade på fattigdomen vilken skapar ett tiggarnas och de arbetssökandes tröstlösa resande i ett så kallat öppet Europa för att få ihop några Euro för att hålla svälten på avstånd. Ett samhälle där de som har det bra inte bryr sig eller reflekterar över vem och vilka som får betala för deras välstånd.
Men jag blir också förbannad och oerhört besviken på politiker som borde ha en helt annan syn. Politiker som berömmer sig för sina höga ideal men sedan ”gillar läget” och anpassar sig. De tror efter vad som är medelklassens uppfattning istället för att tala och ta de värst utsattas, de fattigastes och de av marknadsliberalismens härjningar drabbade medmänniskorna parti.
Den helt oreglerade kapitalismen håller på att köra Europa i diket. Inte bara att fattigdomen växer och människor blir allt mer desperata utan att den politiska krisen växer i och med att högerextremismen har fått luft under sina vingar och att denna politiska pest som den bruna smittan utgör nu på allvar börjar hota inte bara enskilda människor, grupper av människor utan hela det demokratiska systemet.
Europa är på väg in i en Järnhälens tid. Vilka politiker visar motstånd mot detta? Den som gör det kommer att få min röst detta det så kallade supervalåret.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
