söndag 30 juni 2013

Viktiga lärdomar av avtalsrörelsen

Avtalsrörelsens är ännu inte avslutat, men det finns viktiga erfarenheter för fackföreningsrörelsen att dra och det redan nu. I och för sig har man nått det så kallade ”märket” och industrin har en gång fått vara löneledande. Något som kan diskuteras det visa i, men detta är inget nytt eller omstörtande då det varit så i årtionden.

lindgren

Transportbasen Lars Lindgren, en av flera strejkledare 2013

Det som däremot är mer tydligt i denna avtalsrörelse har direkt relation till den gren av samhällslivet där facken har minst vana att hantera - ett långvarigt borgerligt regeringsinnehav och vad det betyder för fackens rörelsefrihet och styrka.

Det första Reinfeldts regeringen gjorde var att angripa och oskadliggöra a-kassan. Konsekvensen blev en flykt från de fackliga kassorna och därmed också facken själva med alla konsekvenser av försvagad kraft genom lägre organisationsgrad vilket i sin tur gjorde facken mindre benägna att ta konflikt. Att sedan också LO misslyckades totalt med sin samordnande roll genom grava felprioriteringar där minoritetsfrågor fick fokus istället för klassens löntagarintresse.

2013 års avtalsrörelse har betytt ett skifte som kommer att få stor betydelse framledes. Inte självklart, men med en stor sannolikhet. Vad som är viktigt med avtalsrörelsen är att dess fokus har inte enbart legat på de rena ekonomiska utfallet, det var mer eller mindre redan klart genom den mer eller mindre stora acceptansen av det nämnda ”märket”.

Utan den viktigaste frågan har istället varit om hur man ska hantera i avtalen konsekvenserna av politiska beslut som i fallet med Lex Laval. Arbetsgivarna har varit tydligt emot att släppa ifrån sig denna lagstiftning som betytt ett klart övertag över löntagarnas rättigheter. Lex Laval har därmed helt förändrat maktbalansen till arbetsgivarna fördel.

Fackföreningsrörelsen har i årets avtalsrörelse fått se hur politiska beslut har förändrat villkoren för förhandlingarna mellan parterna och eftersom facken på grund av politiska beslut de inte kunnat påverka blivit därmed tvungna att ta till stridsåtgärder i större omfattning än vad som vad varit vanligt på svensk arbetsmarknad där samförstånd tidigare var förhärskande.

Med högerregeringen inne på sitt sjunde år och snart åttonde har också arbetsgivarna blivit allt mer militanta i sitt hävdande av sina intressen medan på andra sidan förhandlingsbordet har facken få inse om de skall ha en möjlighet att hävda medlemmarnas villkor och klassintressen finns inget val än att svara med samma mynt. Det vill säga varsla och utlösa konflikter för att vinna.

Byggnads, Transport, Elektrikerna och nu senast Kommunal har gemensamt att frågan om medlemmarnas anställningstrygghet har blivit av noll och intet värde genom politiska beslut fattade av högerregeringen. En viktig slutsats blir därmed att med en borgerlig regering likt Reinfeldts finns inte utrymme för samförstånd, utan löntagarna, och då främst arbetarna inom LO:s förbund, tvingas att ta till konfliktvapnet då samförståndet blir blott en saga med en slik regering.

En följaktlig slutsats blir naturligtvis att med en fortsatt högerregering 2014 blir möjligheten till att utan konflikter hävda löntagarintresset än mindre. Vi kan ha, liksom facken ska ha, synpunkter på den socialdemokratiska politiken och att den har uppenbara brister i sin utformning och till delar av sitt innehåll. Det går att ändra på om facken tar på allvar att engagera sig mer än formellt i politiken. Facket måste inte bara var en medpassagerare som under tidigare LO-ledningen utan den "vänlige pådrivaren" som Tage Erlander sa en gång. Det är som den brittiske fackföreningsledaren Len McCluskey sa i en intervju jag gjorde med honom angående hans förbund Unites medvetna uppträdande för att öka inflytandet i Labour.

- Vi är skyldiga alla dem av våra medlemmar som ser Labour som sitt parti trots dess brister att försöka få gehör för våra värderingar.

Facken måste bli väsentligen en stark kraft för en rakare politik som inte sneglar så mycket på mitten och marginalgrupper utan ser mer till klassintresset. Gör inte facken det så kommer årets avtalsrörelse bara bli en prolog till en långt mer konfliktbenägen arbetsmarknad där fackens kamp för sina medlemmars intresse blir alltmer en kamp på liv och död.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson