När jag intervjuade den socialdemokratiske riksdagsmannen Håkan Juholt i veckan för min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” så svarade han på frågan om han trodde det fanns en risk för att partiet skulle spricka likt 1919.
- Nej, sa Håkan, men det kan implodera.
Man ska aldrig dra för stora växlar på opinionsundersökningar (Skop) men det närmast fria fallet som socialdemokratin upplever ju nu är utan historiskt motstycke. När partiet närmast tappat ytterligare 20 % av sin valmanskår sedan valet är krisen så allvarlig att partiet borde ha känslan av panik. Opinions-mässigt liknar (S) alltmer en sufflé efter någon stampat för hårt i golvet.
Partiets mest trogna väljare har uppenbarligen börjat förlora tron på förmågan och förtroendet för partiets att visa en väg ut ur krisen. Och då inte bara sin egen kris utan också den ekonomiska kris som fortfarande rider landet som en nattstånden mara.
Arbetslösheten fortsätter att ligga på outhärdlig hög nivå, svårt och kroniskt sjuka människor hänvisas till socialbidrag med en hastighet på 10.000-tals per år, a-kassan är bland den sämsta i Europa och inte minst klyftorna i samhället ökar med en oroväckande hastighet. Detta samtidigt som främlingsfientliga stämningar får ett ökat stöd i det vakuum som uppstått.
I den situationen finns ingen politik, ingen ledning, ingen tanke, ingen som tar ansvar, ingen som vill något förutom att bevaka sina maktpositioner och skrivbord. Här får vi uppleva hur under de senaste veckorna partiet på central nivå använt konsulter med direkt koppling till arbetsgivarnas lobbyorganisationer för att få vägledning vart man skall gå i politiken.
Ovanpå detta föreslår det största partidistriktet att lösningen för socialdemokratin i dess kris är inte socialdemokratisk politik utan ett anammande av den sittande högerkoalitionens politik; fler avdragsgilla RUT-jobb och stopp för skattehöjning till välfärden. Detta när Reinfeldt har tagit bort 80 miljarder från det gemensamma.
Under rubriken ”I väntan på Godot” skrev jag ett inlägg i november. I väntan på politik och en politik som svarar den längtan som finns hos tusentals väljare om en bättre och rättvisare värld verkar dock lysa med sin frånvaro.
“…ett viljelöst rö för en
isande högervind…”
Socialdemokratins kris är också arbetarrörelsens kris. När vi noterar trenden att från 1982 ha ca 45 procent av väljarnas förtroende till att reduceras till ett New Labour-inspirerat parti med 24 procent 30 år senare. Och under samma period ha bytt politiskt fokus från reformism till blairistisk liberalism säger en hel del om krisens ideologisk djup i den en gång så stolta svenska socialdemokratin.
Olle Svenning sa i en intervju för någon vecka sedan: ”Det har varit en rörelse inom socialdemokratin som ställt in sig på traditionella, kulturradikala, liberala frågor. Sådana frågor tycker en progressiv borgerlighet om. Men sådant som utmanar dem, nämligen frågan om den sociala och ekonomiska makten, de frågorna har inte ställts inom socialdemokratin under en period som varit ganska lång.”
Sverige blöder, klyftorna ökar och orättvisorna blir allt mer uppenbara. Att söka hopp i egoismens höga visa likt Reinfeldt & Co. är inget hopp för de som behöver en bättre värld, att låta tiden läka såren som nu sker fördjupar traumat.
Socialdemokratin måste snabbt ta sitt ansvar och formulera sin politik som ger hopp och framtidstro åter. Politik är att vilja sa Palme en gång, men just nu är socialdemokratin ett viljelöst rö för en isande högervind.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Boka seminariet ”Vart går arbetarrörelsen nu – Arbetarrörelsens kris” Se länk här!
