söndag 23 september 2012

“Magdalena Borg”–ombytta roller

För många år sedan gick på TV en engelsk komediserie som på svenska hette ombytta roller. Den handlade om den på ”deken” kommen adelsmannen och kvinnan av folket som hade köpt hans slott. Det var en ganska roande serie.

(Foto: DN)

Det leks en liknande lek i svensk politik idag och då är det moderaterna och socialdemokraterna som tävlar i att härma varandra och byta roller. Ena dagen så lanserar socialdemokraterna ett förslag om satsningar på infrastrukturen och forskning. Detta avvisas av den sittande högerregeringen med hänsyn till det ekonomiskt-politiska regelverket och kallas då ”ansvarslöst”. Anders Borg vet inte vilken fot han skall stå på i sin upprördhet över detta ohemula förslag.

Nu i den gångna veckan så var det likt i den brittiska TV-serien ombytta roller. Den socialdemokratiska ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson angriper den moderate Anders Borg för slöseri och för att inte följa det ekonomiskt-politiska regelverket när Borg i sin tur lägger fram likartade förslag med dem Magdalena Anderssons partivänner krävt tidigare!

Det här är ett exempel på hur det snart skrattretande triangulerandet pågår. Moderaterna har snott traditionell socialdemokratisk politik, stöpt om den, men behåll vokabulären; arbetslinjen, att göra sin plikt och till och med talar om solidaritet.

Socialdemokraterna däremot gör allt för att lägga sig skavfötters med moderatpolitik som att inte våga tala om konsekvenserna av att skala bort 100 miljarder från skattebasen utan föreslå att den socialdemokratiska skattepolitiken i fortsättningen skall acceptera inte bara de enorma skattesänkningarna utan också RUT-avdrag och annat som de sex åren av borgerlig politik begåvat oss med.

Detta i sin rädsla att uppröra den Stockholmska medelklassen, men vilket samtidigt innebär att partiet successivt tappar förtroende hos hos sina vanligtvis trogna väljare i landsorten.

När socialdemokratin genom Leif Pagrotskys utredning gör detta accepterande till partiets högsta politiska vishet innebär det också att det blir omöjligt att finansiera en sjukförsäkring värd namnet, en a-kassa som inte är sämst i västvärlden osv som inte gör att människor ramlar mellan stolar eller hamnar hos socialen och blir tvungna att söka försörjningsstöd med allt vad det innebär av att åka social utförskana och förnedring. Alltså gå från inkomstbaserade rättigheter till socialbidrag – grundbulten i välfärdsstatens tanke skruvas därmed ur fundamentet.

Denna numera närmast patetiska praktik med triangulerande och trängsel i mitten hotar att bli socialdemokratins död. Det finns en anledning varför partiet inte tar sig över 33 procent och att SD med sin kostymfascism och, förstå mig rätt, ”vänster”-fascism snor (S)-väljare. SD som i ord hyllar välfärdsstaten och i ord bekymrar sig om de som drabbas av nyliberalismens cyniska politik. Ett i verkligheten bara retoriskt knep för att dölja sin hatiska politik.

För socialdemokratins väljare blir frågan att varför rösta på ett parti som låter som sin värsta motståndare - moderaterna. De socialdemokratiska väljarna vill ha ett alternativ, men serveras en kopia. Så när Dagens Nyheters Peter Wolodarski i dag talar om ”Magdalena Borg” finns det inte bara en elegant retorik i detta utan en högst beklaglig sanning. Den forne (?) nyliberalen Wolodarski som numera låter alltmer som en keyensian pekar i sin söndagskrönika på en mycket öm punkt – triangulerandets fara.

För snart 30 år sedan frågade Sven Grassman, den av borgerlighetens olika nyanser avskydde ekonomen, en gång om man kunde lita på nationalekonomer. Han gjorde det med anledning av kollegan Hans Linds bok ”Kan man lita på nationalekonomer”. Grassman hade liksom Lind ett klart och tydligt svar på den något retoriska frågan. Nej, man kan inte lita på nationalekonomer då de talar för olika intressen och då främst arbetsgivarintressen vilket Grassman visade på i sin recension av Linds bok.

Vilka intressen som är Anders Borgs vet vi, men vems intressen tjänar Magdalena Andersson när hon leker ombytta roller med sagde Borg kan man fundera på. Jag undrar om hon själv reflekterat över detta. Men en sak är säker det tjänar inte varken socialdemokratin eller löntagarna med denna excess i triangulerande som pågår.

Kom igen Andersson, Löfven och andra i den socialdemokratiska ledningen med ett alternativ till högerpolitiken istället för att försöka vara bättre än högern själva på deras politik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

 

Sjuttio procent av första upplagan såld på två veckor – har du köpt ditt?

omslag_prel

”DE OHÖRDA –

Röster från nyliberalismens verklighet”

skriven av Ingemar E. L. Göransson

NU FINNS DEN UTE INTERVJUBOKEN SOM IFRÅGASÄTTER ”SANNINGARNA” SOM VI MATATS MED I SNART TRETTIO ÅR.

Boken som recensenten Peter Johansson på Kulturbloggen ansåg ”borde vara obligatorisk läsning för hela ledarskiktet inom arbetarrörelsens samtliga grenar” och som litteraturkritikern Cecilia Persson skrev om ” en bok som jag hoppas ska få många läsare”.

Ytterligare informationen om boken finner du här.

Beställ den direkt från förlaget ordochkultur@telia.com till förlagspris 200 kr (porto tillkommer). Bokhandelspris ca 280 kr.

fredag 14 september 2012

Arbetsdomstolen spolar kollektivavtalen

Det är en mycket upprörd förbundsordförande jag talade med på telefon. Elektrikerförbundets ordförande Jonas Wallin är mäkta irriterad och upprörd över den dom som Arbetsdomstolen (AD) meddelade i går i nedanstående fall som förbundet drivit.

AD skrev i sina domskäl följande märkliga sammanfattning:

”En person som genomgått elprogrammet på gymnasiet anvisades praktik enligt socialtjänstlagen (2001:453) hos ett bolag där han tidigare varit visstidsanställd och sedermera kom att få en tillsvidareanställning som lärling.

Frågan om personen under praktikperioden varit att betrakta som arbetstagare och anställd i bolaget, trots att 4 kap. 6 § socialtjänstlagen föreskriver att den som deltar i sådan praktik i det sammanhanget inte ska anses som arbetstagare, har besvarats nekande. Domstolen har funnit att personen därmed inte haft rätt till lön och att bolaget inte har brutit mot kollektivavtalet genom att inte betala lön. Domstolen har inte heller funnit att det varit i strid mot kollektivavtalet att ta emot personen som praktikant, dvs. utan att anställda vederbörande.”

(Se Aftonbladet idag och hela domen här.)

Läs ovanstående än en gång, läs det med eftertanke och försök att se vart det leder. Citatet är från den färska AD-dom där Sv Elektrikerförbundet hade stämt arbetsgivarna för brott mot kollektivavtalet genom att säga upp en lärling på grund av arbetsbrist för att sedan återta honom som praktikant genom Arbetsförmedlingen och få honom betald med socialbidrag. Alltså från kollektivavtalet till socialbidrag, från lönelistan till gratis arbetskraft.

Det hör till saken att medlemmen som det gällde hade under sin utbildning haft praktik på samma arbetsplats och hade under flera somrar under utbildning varit anställd. Arbetsgivaren erkänner också att under den tid han var anvisad som praktikant genom de sociala myndigheterna utfört reguljärt elektrikerarbete, haft arbetskläder och verktyg från arbetsgivaren och arbetat normala arbetstider. Inte heller har det funnits några särskilda instruktioner angående medlemmen.

Arbetsdomstolen fann överraskande att arbetsgivaren inte hade gjort något fel utan att det var helt i sin ordning. Detta öppnar nu dörren på vid gavel för att säga upp lärlingar, skicka dem till socialen, få försörjningsstöd utskrivet på dem och fixa en praktikplats genom Af vilket till arbetsgivarens båtnad innebär gratis arbetskraft.

Att Elektrikerförbundet stämde inför AD för brott mot kollektivavtalet är inte svårt att förstå, men att resultatet skulle bli en ny ”Lex Laval” ånyo hade väl ingen räknat med. Enligt uppgift hade inte ens arbetsgivarsidan hade räknat med att vinna målet. Vad som är uppseendeväckande är att även löntagarsidan i AD var eniga med övriga.

Alltså löntagarsidans, LO:s och TCO:s jurister, öppnar en dörr tillsammans med arbetsgivarna för en lönedumpning där ett modernt slavarbete blir en möjlighet genom att sparka på fredagen anställd för att genom Arbetsförmedlingens försorg ta in vederbörande på måndagen som gratis arbetskraft utan kollektivavtal och med socialbidrag som enda inkomst.

Vad sker nu? Kommer fackföreningsrörelsen att trumma ihop till protestmöten och demonstrationer? Kommer det bli bussresor och möten utanför AD? Ilskna och uppbragta debattartiklar i tidningarna?

Tillåt mig tvivla. Det har sedan 2006 och protesterna mot försämringen av a-kassan varit de sju dövstumsinstitutens kongress – absolut tyst på ett sätt som cirkusdirektör Bronett skulle uppskattat.

LO-basen ”Kålle” Thorwaldsson har all möjlighet att profilera sig nu som en rättvisans och stridens man, men kommer det att ske? Byggfacken inom LO har all anledning att protestera för AD-domen som slår undan fötterna för allt vad lärlingsutbildning heter. Alla fackförbund borde inse att domen är ett direkt hot mot hela kollektivavtalsprincipen och öppnar för total anarki och vilda västern på arbetsmarknaden.

Med AD:s dom lär nästa avtalsrörelse bli något extra för hur skall någon kunna hävda att ingångna kollektivavtal gäller? För kan man med AD:s försorg på detta ”eleganta” sätt ta sig ur dem från arbetsgivarsidan med vilken trovärdighet får de påskrivna avtalen?

Antingen hade Arbetsdomstolens ledamöter en dålig dag eller annars begriper inte de lagkunniga vart deras juridiska spetsfundigheter leder. Kan det vara så illa att löntagarnämndemännen är så politiskt korkade att de inte förstår vad de ställt till med?

Tyvärr tror jag att det är så, tyvärr…

Text: Ingemar E. L. Göransson

onsdag 12 september 2012

Välkomna till mitt boksläpp, ABF Stockholm tisdag 18 september

ABF De ohörda_0918

Recensenterna tycker:

"....ett utmärkt underlag för diskussion och reflektion om dagens och morgondagens samhälle. Den borde vara obligatorisk läsning för hela ledarskiktet inom arbetarrörelsens samtliga grenar."

Peter Johansson, Kulturbloggen

​"Det engagerade språket som är förankrat i ett uppriktigt socialt patos för utsatta och drabbade människor, gör att De ohörda - Röster från nyliberalismens verklighet, är en bok som jag hoppas ska få många läsare."

Cecilia Persson, Tidningen Kulturen

Länk till Ord & Kulturs hemsida för presentation av boken

Var och när?

ABF Stockholm

Sveavägen 41

18 september, Kl. 16.00

Välkomna!!

tisdag 11 september 2012

Tydliga alternativ istället för trianguleringen

Aftonbladet anklagar i dag regeringen för att ”stjäla” socialdemokraternas politik. Den som är minnesgod kommer säkerligen ihåg de stora kvällstidningarnas jämförelser inför valet 2010 av de två blockens politik. Det var en hundring hit och en hundring dit. Det var uträkningar på både tvären och bredden, det var kalkyler på både höjden och längden av hur högeralliansens politik skulle slå i jämförelse med den röd-gröna oppositionens förslag och detta i olika inkomstlägen samt familjesituation. En i sanning ganska likgiltig övning i matematikens högre sfärer då det visade sig att det var snart omöjligt att skilja ”alternativen ” från varandra.

Nu må läsaren tycka att detta är en orättvis betraktelse. Jag vill å min sida påstå att det inte är det då politiken tack vare triangulerandet har fått konsekvensen att alla partier försöker lägga så nära varandra med hoppet om att sno en marginalväljare här och en annan marginalväljare där.

Teorin bakom detta alternativlösa politiska taskspel är att alla i dag tillhör en slags inbillad medelklass och att det inte längre finns klassintressen kvar. Anhängarna av triangulerandets ”konst” menar att samhället nu kommit så långt att om deras parti blir för tydligt, för klart, för politiskt kommer väljarna att fly.

Därav detta triangulerande de eller som Aftonbladet betecknar det – ”stölden av Löfvéns politik”. Problemet är att socialdemokraterna har nogsamt undvikit att reta någon, att lägga förslag som kan möta kritik från motståndarna mer än av marginell karaktär. Allt detta har gjort det politiska samtalet har blivit ett kafferep där man tar en kaka till och är överens om det mesta. Lite småtjafs över bordet men inget viktigt.

Men hur uppfattar vi som medborgare detta. Hur ställer vi oss till kafferepet där vi inte har inbjudits. Vi vänder det ryggen och går någon annanstans där inbjudan är mer hjärtlig. Det är också det som skett. Medborgarnas deltagande i demokratins utövande sjunker och inte minst förtroendet för politikerna minskar år för år. För varför hysa tilltro till politiker som säger sig ha skiljda uppfattningar men samtidigt gör allt för att INTE skilja ut sig, dvs. ha en tydlig alternativ kompassriktning för framtiden.

Den belgiska statsvetaren och professorn Chantal Mouffe har under flera årtionden varnat för en utveckling där partierna i den demokratiska västvärlden undviker en hälsosam konfrontation inom demokratins hägn som varande ett hot mot demokratin.

Hon skriver ”en hälsosam demokratisk process behöver en levande konfrontation mellan politiska uppfattningar och en öppen konflikt mellan intressen.” (The return of the Political, Verso London 2006, sid 6). När denna inte finns så flagnar det politiska engagemanget och likaså intresset. För om politiken blir som att välja mellan två snarlika produkter likt Toy eller Wrigley tugggummin blir politiken ointressant.

Triangulerandet som de politiska partierna sysslar med i dag tack vare sin konflikträdsla, felaktig uppfattning om samhället som varande utan klassintressen och det inpyrda, inavlade medelklassideal där konflikt är av ondo är ett hot mot demokratin i västvärldens demokratier.

Än mer, det öppnar bakdörren för andra alternativ av långt mer motbjudande karaktär. De senaste tjugo åren har vi fått uppleva hur högerextrema partier vuxit sig så starka att de kan direkt eller indirekt påverka politiken. De kan framställa sig som välfärdens försvarare fast de inte är det, de kan framställa sig som den lille mannens försvarare trots att de har inte en tanke på slikt och de kan med sitt främlingsfientliga gift underminera demokratin på det mest motbjudande sätt.

Allt detta medan de stora partierna ”profilerar” sig i detaljer, petitesser och ovidkommande menlösa politiska förslag, allt i sin rädsla att förorsaka konflikt eller konfrontation.

Så när Aftonbladet idag anklagar högeralliansen för att sno den socialdemokratiska politiken så är det säkert sant, men det är självförvållat då partiet inte förmått att formulera ett alternativ som är tydligt och inte kan missuppfattas eller stjälas av högern då en sådan politik skulle skapa den hälsosamma konfrontationen som Chantal Mouffe efterfrågar.

Text: Ingemar E. L. Göransson

lördag 8 september 2012

Tre storheter–om familjen, arbetet och kulturen

Nedanstående text skrevs som en programförklaring till det internationella kulturprojekt svenska föreställning , @work, som jag som LO:s siste kulturpolitiskt ansvarige var med och höll i. Det var ett projekt som hade samarbete i Tyskland, England, Danmark, Finland och Grekland under åren 2005-2007.

Jag väljer att ånyo publicera texten nu fem år efteråt då den fortfarande har relevans i den kulturpolitiska stiltje som råder i Sverige. Men ytterligare ett skäl att nu fem år senare så är arbetare och vanliga löntagare ännu mer osynliga i kulturen är då.

Inom parantes LO upphörde att ägna sig åt kulturpolitik från årsskiftet 2008 vilket starkt bidrog till att jag sa upp mig och lämnade organisationen för att istället bli frilansare.

Nu efteråt kan jag bara säga att det var det bästa jag gjort./Ingemar E. L. Göransson

DSC_0165

(Från @works seminarium i Aten 2006)

Det finns tre storheter, tre pelare, i en människas liv, vilka är mycket viktiga för oss alla. De berör oss och vi kommer aldrig undan dem. Tre storheter, tre pelare, som ger livet innehåll och mening och tyngd. Man kan kalla dem livets essens.

Den första storheten – pelaren - är familjen, nära och kära, de som ger det skydd, tröst och den trygghet som behövs oavsett hur livet i övrigt ter sig. Familjen finns där som den fasta trygga punkten oavsett om vi drabbas av sjukdom, arbetslöshet eller lever ett gott liv där allt fungerar på det mest ultimata vis. Familjen är för de flesta av oss centralpunkten i livet och som följer oss från den dag vi ser ljuset för första gång till den dag kistlocket slår igen. Familjen kan se olika beroende omständigheternas spel men den finns där i alla fall.

Den andra storheten – pelaren - är arbetet, att ges möjlighet att försörja sig och uppleva det goda arbetet som utvecklar och rustar individen med nya erfarenheter och kunskaper. Arbetet ger oss möjligheten att möta nya sociala sammanhang, uppleva kamratskap och nå yrkeskunskap. Det är det mål som vi alla har. Arbetet är alltså inte bara en viktig del av vårt liv för att det betalar hyran, maten på bordet, räkningarna, bilen, ungarnas idrott eller andra intressen.

Utan arbetet är också en del av vårt sociala vara, en del av vårt sociala sammanhang. Arbetet är en del av vår klassgemenskap, yrkesgemenskap, kort sagt arbetet är en vital del av individens identitet och därmed också av största betydelse. Arbetet sätter oss också i ett större samhälligt sammanhang; arbetet och vars och ens relation till arbetet sätter var individ in i ett klassammanhang – arbetet ger oss vår klassidentitet. Arbetet är därmed det som definierar vårt sociala vara, vårt sociala sammanhang. Arbetet är en del av vår klassgemenskap och yrkesgemenskap. Arbetet är en del av individens sociala identitet och därmed också av största betydelse.

Arbetslivet förändras. Yrkesidentiteter förändras, klassgemenskapen förändras i ett ytligt perspektiv genom att arbetet förändras. Metallarbetarens jobb idag skiljer sig väsentligt från det arbetet som var metallarens för 50 år sedan. Tekniken har förändrat det förr så skitiga slitiga verkstadsjobbet till att också bli ett högteknologiskt jobb där vita rockar och rena golv är vanligare än oljeindränkta overaller. Men samtidigt är det fortfarande en och samma klassgemenskap. Arbetaren skapar ett mervärde genom sitt arbete och sin yrkeskunskap. Genom att bearbeta plåten, järnet och kretskortet, genom att montera ihop delarna så skapas något nytt – en produkt och ett mervärde. I skapelseprocessen som arbetaren genomför och det genom arbetet ökade värdet från malmen till den färdiga mobiltelefonen eller Volvobilen har också klassgemenskapen manifesterats.

För 50 år sedan var vårdarbetet ett kvinnornas kall. Detta gällde inte bara de kvinnor som genomförde det dagliga omsorgs- och vårdarbetet. Det var kvinnor som tröstade, torkade upp, tvätta såriga och värkande kroppar eller bara höll rent på våra sjukhus och vårdhem. Operationsarbetet har förändrats så det som tog sjukvårdens tid i dagar klaras numera på några timmar. Och inte bara det, kunskapen om sjukdomar och sjukdomars botande har fullständigt exploderat under de senaste 25 åren. Det som var dödligt är i många fall botligt idag.

Detta har också betytt att villkoren och innehållet i sjukarbetet har förändrats. Läkarnas kunskaper har ökat och specialiseringen är större än någonsin. När den s.k. behörighetslagen förändrades och även kvinnor fick tillträde till statliga tjänster så öppnade det politiska beslutet även läkaryrket för kvinnorna. Det har också inneburit att läkaryrket inte bara är ett manligt yrke idag som för 50 år sedan utan den kvinnliga läkaren inom alla discipliner är en självklarhet.

Sjuksköterskan och undersköterskans arbetsuppgifter har också tagit ett steg uppåt i kunskapsspiralen samtidigt som andra arbetsgrupper inom sjukvården har försvunnit. Samhällsutvecklingen har inneburit att politiken har påverkats till att ta politiska beslut som har förändrat arbetslivet. Inte bara öppnat upp tidigare stängda delar av arbetsmarknaden utan också beslut som reglerar förhållandet mellan arbete och kapital.

Det som för kallades städerska har blivit ett miljöarbete i vår omedelbara miljö. Det handlar inte längre om att bara kunna hantera svabb och vatten utan idag krävs omfattande kunskaper om olika material och kemikalier och hur de interreagerar. Ett felaktigt val och stora ekonomiska skador kan orsakas. Kunskapen har därför blivit en av de stora omvandlingskrafterna av arbetslivet.

Arbetet förändras. Arbetet utvecklas. Men också det sociala sammanhanget förändras. Från att det lilla bruket som producerade för den lokala marknaden för hundra år till idag då det multinationella eller rättare sagt det transnationella företaget producerar för en global marknad. Besluten att lägga ner eller flytta en fabrik från Sverige till Lettland sker utifrån rena lönsamhetskalkyler där arbetaren och hans kunskap vägs mot möjligheten att tjäna några procent mer om produktion flyttas dit klassgemenskapen är svagare eller i vart fall lönerna är lägre.

Den stora förändringen som sker nu är att kapitalismen som vi känner den allt tydligare blir ett internationellt spelande fenomen där kopplingen till individen försvagas och där arbetare riskeras ställas mot arbetare i olika länder. De är alla arbetare, men hotet från att jobben flyttas runt globen likt ett på flykt vandrande folk förändrar förutsättningarna för fackligt arbete, för politiskt arbete och för arbetslivet som sådant.

Det finns även en mottendens som är en följd av det ökade kunskapsinnehållet i arbetet. När industriarbetet, vården och produktionsarbetet får ett ökat innehåll kunskapsmässigt så minskar samtidigt var individs möjlighet att påverka paradoxalt nog. För när företagen flyktar till låglöneländer så innebär det också att fordismen i produktionen ökar. Kort sagt, det är inte för att kunskapsnivån är högre i låglöneländerna som produktionen förläggs där utan det är för att de fackliga rättigheterna eller arbetarnas klassmässiga organisation är svagare och därmed deras förmåga att hävda högre löner och sina legitima rättigheter än annars.

Samtidigt kan också då de transnationella bolagen fordenisera arbetsuppgifterna. Styckningen av produktionen ger makt över arbetarna och makten ger också sämre villkor än exempelvis de som finns i Sverige.

Samma utveckling sker inom serviceyrkena. Låga löner, lågt och minskat löntagarinflytande och ökad arbetsgivarhegemoni. Skapandet av en låglönearbetsmarknad är baksidan av den alltmer utvecklade kapitalismen. Å ena sidan relativt goda löner, stort kunskapsinnehåll och därmed ökat löntagarinflytande då arbetarna blir alltmer svårutbytbara för arbetsgivarna. Å andra sidan ett arbetsliv där korta anställningar, osäkra villkor, låga löner, svagare facklig organisering och en löslig tillvaro i ett arbetsliv som mer liknar daglönarens tillvaro.

Kulturen är det tredje storheten – pelaren - som vi aldrig kommer undan och behöver i vårt liv. Kulturen finns alltid och har alltid funnits. Så länge människorna har försökt uttrycka sina tankar, önskningar, drömmar eller beskriva sina erfarenheter och berätta sin historia på olika sätt så har kulturen funnits. Den kommer också att vara allestädes närvarande så länge människan har ett behov att kommunicera med omgivningen och sina artfränder.

Kulturen är det som skiljer människan från övriga levande varelser. Vi är unika då vi skapar vår egen spegelbild i form av texter, teater, dans, musik, film eller bild på olika sätt. Människans okuvliga vilja att skapa är också det som gör att vi kan utvecklas från grottstadiet till IT-människan med alla sina tekniska ”gadgets”

Men vad har detta att göra med den teaterföreställning som du ska se. Vad har det att göra med @work att göra? Allt är mitt svar. Denna föreställning har till syfte att visa på hur allt detta hänger samman och visa på hur framtiden är beroende av att vi förstår sammanhanget och helheten. Men också visa på att intressemotsättningen mellan arbete och kapital består och att hotet mot arbetarnas och löntagarnas intressen inte går mellan löntagare från olika länder utan mellan löntagarna och det allt mer flyktande kapitlet.

Kulturen är den kraft som kan åskådliggöra det svåra på ett begripligt sätt. Ofta är det lättare att förstå demokratin och hur demokratin fungerar om man får se den i en narrspegel på en teaterscen än om man skickar ut en professor i statskunskap som skall föreläsa i ämnet. Professorn har säkert mer faktakunskap om både det allmänna, det perifera och det obskyra om demokratins väsen och natur. Men skådespelaren (dvs. kulturens bärare i detta fall) kan förklara och få oss att ända in under huden förstå allt detta som är svårt att omfatta. Vad mer än är kulturen kan i sina bästa stunder mobilisera, entusiasmera och samla till kamp och försvar för det som är våra intressen. När professorn talar till vårt förnuft och intellekt så talar kulturen till våra sinnen, vårt hjärta och våra känslor.

Kulturpolitiken är därför ett av de viktigaste politikområdena. Kulturen griper inte bara in i våra liv som en krydda utan som en bekräftande kraft. En bekräftande och en beskrivande och inte minst en förändrande kraft. Kulturen är det som också blir avgörande för att vi som samhällsindivider skall vara ett i den stora samhällskontexten. En kulturpolitik som sätter sig i vilstolen blir därför en anti-social politik då den accepterar status quo och inte inser att samhället, arbetslivet och vårt privata liv förändras.

Den som följer strömmen spolas ut i havet var det någon som sa en gång. Den kulturpolitik som enbart vaktar på det bestående som kulturinstitutionerna och överlämnar kreativiteten till de kommersiella penningstarka krafterna ger också upp alla möjligheter för att människor skall ges tillfället att utvecklas på sina egna villkor. Det blir också en tystnadens kulturpolitik som i grunden är ett hot mot demokratin, yttrandefrihet och ett kritiskt ifrågasättande som är den verkliga andemeningen i demokratins innersta själ.

Mänskligheten har under hela sin existens skapat kultur. Kulturen har heller aldrig varit utanför, ovanför eller skild från sin samhälliga kontext. Det fattiga bönderna i medeltidens Europa skrev ballader om förtrycket, de gick till uppror med sång och musik, fransmännen gjorde revolution till tonerna av den nyskrivna Marseljäsen.

Arbetarrörelsens genombrott bars fram av toner, konst, litteratur och kunskapstörst. Ivar Lo-Johansson, Albin Amelin, Moa Martinsson, Dan Andersson och de anonyma kvinnor som sydde fanorna betydde lika mycket för genombrottet som de välkända politikerna och fackliga ledarna. De betydde troligtvis t.o.m. mer för arbetarklassens identifikation och självupplevelse som klass.

Kulturen, den tredje pelaren i vårt liv tillsammans med de två andra pelarna arbetet och familjen håller uppe och håller ihop vårt samhälle. Utan familjen blir vi som individer vilsna och övergiva, Utan arbetet blir vi fattiga och övergivna i ett socialt sammanhang och utan kulturen blir vi vilddjuret, barbaren som inte förstår annat än egoismens höga visa.

Därför är @work en viktig kulturhändelse, en viktig facklig händelse och inte minst en betydelsefull samhällsföreteelse.

Låt dig inspireras, irriteras och inte minst aktiveras!

Text och foto: Ingemar E L Göransson