söndag 6 mars 2011

Var finns utopin?

juni2010 003

Ännu en vecka lagd till handlingarna. En vecka som i mångt och mycket visat på sakernas tillstånd i konungariket Sverige. Vi har fått veta att fattigdomen ökar, vi har blivit varse att klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste ökar med en lavinartad hastighet. Vi har också så sent som idag blivit upplysta om att trots att moderaterna tappar i stöd så är det den borgerliga sidan och Sverigedemokraterna som tjänar mest på det.

Även om (V) ökar något så ökar Miljöpartiet, detta i grund och botten ett borgerligt parti, mer. Spelet kring det socialdemokratiska ledarvalet börjar likna alltmer en fars där partiet också verkar vara förankrat i opinionen som ett 30 procentsparti.

Den alltid lika kloke Olle Svenning skrev i en ledarkrönika i Aftonbladet apropå krisen mellan parti och fackföreningsrörelse att ” Under det senaste decenniet har maktfördelningen i arbetslivet, lokalt och globalt, fört till måttlös dominans för kapitalet: växande löne- och förmögenhetsskillnader, mer av utsortering av individer, fler lagar riktade mot löntagare: från usla sjukersättningar till urgröpt a-kassa, snart tömd på majoriteten av sina medlemmar.”

Han fortsätter sin analys med att beskriva det som sker som att ” på denna närmast laglösa arbetsmarknad, tömd på fackligt inflytande, trängs oftast ungdomar, lågutbildade och etniskt diskriminerade.”

Olle Svenning menar att en skilsmässa mellan facket och det socialdemokratiska partiet skulle beröva löntagarna all direktinflytande in i politiken vilket skulle förvärra en svår situation.

Omaka krafter med gemensamt intresse

Det finns många krafter som vill uppnå detta. Krafter som till synes inte har mycket gemensamt utom möjligen ett intresse av att den reformistiska arbetarrörelsen förvandlas till en röst i öknen.

Här samsas liberalt anstuckna socialdemokrater som gärna ser en fackföreningsrörelse utan verkligt inflytande på partiets politik, här finns vänsterister utanför partiet som vill se en ren, tradeunionistisk, fackföreningsrörelse som ägnar helt sin tid och kraft åt kronor, ören och andra direkt till arbetsplatsen kopplade frågor.

Många av dessa drömmer närmast om semisyndikalistiska aktioner och strejker som fäller tjyvsamhället. Men också maktpåvarna och” spindoctors” inom den politiska högern och arbetsgivarkretsar som vill se en maktbalans där arbetsgivarna är de som har all verklig makt.

Det är en snygg samling, må man nog säga och en formidabel motståndare. Arbetarrörelsens nuvarande kris är den allvarligaste sedan revolutionsåret 1917. Arbetarrörelsen kris är reformismens största strid och vill det sig illa, den sista. Förloras den så kommer vi att rusa in i ett ”paradis” där löntagarna tvingas tillbaka till en bortglömd tid; utan inflytande, ökade klyftor, skriande fattigdom och prålande rikedom och en fackföreningsrörelse utan politisk makt och inflytande.

Vem blir ny (S)–ordförande

Valet av ordförande för det socialdemokratiska partiet är inte den avgörande frågan, men valet är en indikation av vilken väg den reformistiska arbetarrörelsen väljer. Och vägvalet kommer att avgöra framtiden.

I en intervju jag gjorde med Håkan Juholt menade han att arbetarrörelsen hade tre vad han kallar konstitutionella uppgifter att lösa; att bli visionära, att bilda sig och att involvera medborgarna. Juholt säger i intervjun att ”politiken måste lägga fokus löntagarnas villkor och låta ekonomin växa”. (Hela intervjun står att läsa i den nyutkomna boken ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”. För beställning se nedan eller här.)

Ett sämre land att leva i

Sverige har blivit ett sämre land att leva i – inte tu tal om det. Massarbetslösheten rider likt en mara landet, skillnaden mellan rik och fattig har exploderat och det sociala eländet växer samtidigt som en mindredel av Sverige blir allt rikare. De som har jobb har fått det lite bättre, tillräckligt för att inte solidarisera sig med de som har hamnat längst ner och längst ut; de sjuka, de fattigaste, de arbetslösa, de ensamstående, fattigpensionärerna, immigranterna som hamnat på utsidan; kort sagt de 10-20 procent som betalar de övriga 80 procentens värme och den sociala inklusionen.

Det behövs en reformistisk utopi och den kan bara skapas i dialogen mellan löntagarnas intresse reformismen som politiskt alternativ. Hur det slutar, vem vet? Vem vet?

Text och foto Ingemar E. L. Göransson

  image

För beställning av ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” Pris 150 kr plus porto. Maila till ordochkultur@telia.com , boken kommer på posten med faktura.