Hur ser deras framtid ut i ett samhälle där politiken blir en fråga medelklassens otydlighet?
I detta forum har jag gång på gång varnat för att valet 2010 inte varit klart utan att det skulle bli en kamp om varje röst ända in i kaklet som en känd idrottsledare uttryckte sig. Och innan den röd-gröna oppositionen fått möjligheten att först smälla näven i det politiska imaginära kaklet så kan mycket ske.
Opinionsundersökningar är i all ära en sak men det är väljarna, medborgarna som bestämmer och fastslår vem eller vilket block som skall regera Sverige de kommande fyra åren. Vad vi fått se under de senaste månaderna måste vara något unikt. Från att ha ett övertag i opinionen har oppositionen tappat hela försprånget plus ett antal procent så i de senaste opinionsundersökningarna ligga efter.
Håller opinionsundersökningarnas resultat så innebär det fyra år till med högeralliansen. Vi ser hur de röd-gröna tappar och framförallt socialdemokraterna tappar mest. Men hur kan det bli så här då+ Vad orsakar att oppositionen som haft ett silverfat serverat kan tappa initiativet så till den milda grad.
Vissa menar att det beror på att högern dominerar media men det kan inte vara en förklaring för arbetarrörelsen är inte utan resurser; 900 outnyttjade miljoner finns i LO:s mediafond; det finns ca 100.000 fackligt förtroendevalda och tusentals politiska aktivister i de tre partierna som utgör den röd-gröna oppositionen.
Andra skyller nederlaget på könsrelaterade frågor. Väljarna vill inte ha en kvinna som statsminister är ett påstående – lite brutalt kan man säga; snack, Maria Wetterstand har skyhöga förtroendesiffror och det är bara till fördel för högern att diskutera politiken utifrån individperspektiv. Och, politiken avgörs inte i val av kön utan ifrån innehåll.
Jag tror snarare att den nedåtgående trenden har en helt annan källa, en helt annan orsak. I veckan skrev de så vitt ideologiskt skilda debattörerna Thomas Idergaard, Ursula Berge och Birger Schlaug en debattartikel i Aftonbladet där det gick till angrepp mot vad de kallade ”feelgood-politiken”. De skrev:
” De två regeringsalternativen strävar att göra skillnaderna i politiken så små som möjligt. Det är så de anser sig kunna fånga marginalväljare.”
De fortsätter ”Först minskas skillnaderna medvetet, sedan målas små skillnader i skattesatser, socialförsäkringar och olika bidrag ut som stora och avgörande skillnader för vår framtid.”
“…socialdemokraterna har skadats avsevärt av sökandet efter ”Mittens Rike” och anpassningen till medelklassen…”
I min skrift ”Högerns revolt mot välfärdsstaten” (Ord & Kulturproduktioners Förlag) (kan beställas från ordochkultur@telia.com och kostar 40 kr inkl porto) har jag beskrivet denna rusning mot politikens ”Mittens Rike” som förödande för demokratin. För när människor upplever att det inte är någon större skillnad mellan höger eller vänster i samhället och att arbetarpartier eller vänsterpartier överger sin klassmässiga bas, arbetarklassen, till förmån för storstädernas medelklass så minskar också orsak, skäl och benägenhet för politiskt intresse, engagemang och givetvis också att gå och rösta.
Vad vi ser är hur socialdemokraterna har skadats avsevärt av sökandet efter ”Mittens Rike” och anpassningen till medelklassen vilket fått just detta resultat – de som behöver politiken mest överger den.
När socialdemokraterna har symboliskt hamnat under 30 procent är det en varning som partiet måste ta på högsta allvar. Det är ett underkännande av mittenanpassningen i politiken och en önskan om en tydlig arbetarklass– och välfärdspolitik. Frågan är om det är försent eller om det finns chans till omläggning av politiken i en tydligare riktning.
Den belgiska författarinnan och tillika professorn i politisk teori på Westminsteruniversitet i London skriver i sin värdefulla bok ”Om det politiska” (Tankekraft Förlag).
”När det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (sid 65)
Det är inte bara valet i september som står på spel utan hela demokratins framtid på lite sikt om inte jakten på Mittens Rike eller som Idergaard m.fl. uttrycker sig ”feelgood-politiken”. Insatserna är höga, konsekvenserna blir än högre om ingen förändring sker och den rådande ängslighetens politik överges till förmån för en tydlighetens dagordning.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
