Infrastrukturminister Åsa Torstensson vill fortsätta den politik som innebär att statlig verksamhet skall bolagiseras, konkurrensutsättas och, slutligen, privatiseras. Hon möts av en stark kritik från olika håll när det gäller Banverket men även när det gäller sina avsikter med Svensk Bilprovning. En kritik som man kan uppfatta som om Torstenssons politik gör debut i svensk politisk mylla. En villfarelse i så fall vill jag påstå, utan det är snarare att Torstenssons politik är en konsekvens av den politik som har varit comme-il-faut under snart 20 år i svensk politisk praktik.
När det svenska bankväsendet blev avreglerat eller när friskolorna, sjukvården eller Posten, energin Televerket och andra verksamheter som var statliga eller på annat sätt politiskt styrda blev bolagiserade, avknoppade eller privatiserade så var det i grunden samma politiska tankevärld som när Banverket skall bolagiseras, Apoteken privatiseras eller Bilbesiktningen konkurrensutsättas.
Den politiska ideologin bakom är i grunden inspirerad och påverkad av Chicagoskolans Milton Friedman, filosofiska tankar från Robert Nozick eller Ayn Rand. Det finns en politisk gemensamhet med så olika politiker som Augusto Pinochet, Ronald Reagan och Margaret Thatcher och vår egen Fredrik Reinfeldt. Men inte heller socialdemokrater som 1990-talets ledarskap går helt opåverkade av marknadsövertro och misstro på politikens möjligheter.
När Margaret Thatcher för 30 år sedan blev premiärminister i Storbritannien var det med ett uttalat mål att ersätta välfärdsstaten med en starkt begränsad stat där marknaden skulle styra - inte politiken. För att lyckas var det nödvändigt med stora förändringar inte bara i politiken utan också i britternas syn på sig själva och sitt samhälle. Thatcher lyckades med sin strategi och resultatet ser vi idag i ett samhälle med stora klyftor mellan de som har jobb och de som inte har det; mellan invandrare, kortutbildade och den självgoda medelklassen. Man skulle t.o.m. kunna säga att Thatchers politik var medelklassens revansch på arbetarrörelsen. Medelklassens politiska och ekonomiska kontrarevolution.
Thatcher hade några grundbultar i sin politik; avregleringar, privatiseringar, försvagning av fackföreningarna, mindre politiska och mer marknadslösningar på olika samhällsproblem, ökad lönespridning och inte minst som konsekvens; en svagare demokrati med väsentligt kortare räckvidd.
Thatcherismen är ett åskådligt exempel på hur den nyliberala politiska revolten i lyckats att föreverkliga nattväktarstaten på ett sätt som dess ideologiska fader Edmund Burke bara kunde drömma om på 1700-talet. Samma politiska strömning har fått olika skepnader i olika länder beroende på omständigheterna. I Chile innebar det diktatur, tortyr och slakt. I Reagans USA fick de starka ekonomiska krafterna styra fritt och i USA under Bush innebar det att krig blev marknadslösningen. I Sverige sker omdaningen på ett mycket mer civiliserat sätt men resultatet blir likvärdigt; välfärdsstaten förändras till ett välståndssamhälle för de privilegierade där medelklassen ger sig själv sin enligt eget tycke rätta plats i samhällets mitt.
En adekvat beskrivning av Thatcherism ger den brittiske politiske journalisten Martin Jacques i ”The Politics Of Thatcherism” (London 1983):
”Thatcherismens karaktär är komplex. Två tydliga element kan dock pekas ut. För det första en stark betoning på utan tvekan traditionell småborgerlig ideologi – marknadens fördelar, konkurrens, elitism, individuella initiativ, det skadliga med statligt engagemang och byråkrati (statsförvaltning). På ett sätt representerar den en återgång till pre-1950-talets Tory-politik: den är också ett uttalat försök att rulla tillbaka kollektivismen som är förbunden med arbetarrörelsens framgångar. I en period av recession (kanske framför allt i dess tidigare skede), slår dessa traditionella dygders värde an – och har sannerligen slaget – en ton hos de traditionella väljargrupperna som har Torys stöd. För det andra, Thatcherismen har framgångsrikt försökt att organisera olika krafter som ingår i motståndet - motstånd mot fackföreningsaktivism, nationella ambitioner, tolerans, feminism - till fördel för en i allt väsentligt regressiv och konservativ lösning i frågor som auktoritet, lag och ordning, patriotism, nationell enighet, familjen och individuell frihet.
Thatcherismen söker omstöpa industrin genom att släppa marknadskrafterna fria och dramatiskt dra ner statens ekonomiska aktiviteter. (….) Den söker att rulla tillbaka de strukturella framgångarna arbetar – och demokratiska rörelserna och, samtidigt, kopplat med sammanhållen populistisk-baserad ideologisk och ideologisk offensiv för att underminera arbetarklassens motstånd. Thatcherismen kombinerar en nyliberal ekonomisk strategi med reaktionär och auktoritär populism. (……) Den söker att lösa krisen och dödläget genom att mobilisera en re-organiserad, utvidgad och lättrörlig social bas av medelklassen, egenanställda och arbetarklassen tillsammans med nyckelgrupper inom storkapitalet.” (sid 53 – 54; min översättning)
Läsaren får ursäkta det något omfångsrika citatet, inte bara beskriver Martin Jacques thatcherismen på ett glasklart sätt utan också Reinfeldts politiska strategi. Inte för att han är synsk utan för att det är i grunden samma politiska ideologi och samma politiska strategi. När infrastrukturminister Åsa Torstensson släpper in privata aktörer på de lönsamma bandelarna av SJ, bolagiserar Banverket och säljer ut Svensk Bilprovningen är det inget uppseendeväckande utan snarare en beundransvärd konsekvent politik där marknadsdogmatism och övertro på marknadslösningar är ryggraden.
Torstensson och den övriga s.k. alliansen är Thatcher på svensk mark och i svensk politisk mylla. När Apoteket och Vin & Sprit säljs så är det enbart ett resultat av samma konsekventa politik som har dominerat världspolitiken sedan 1970-talets slut men i inhemsk tappning.
Vad som är uppseendeväckande är att arbetarrörelsen inte fullt ut ser att det är kejsarens nya kläder och att arbetarrörelsen ser varje politisk förslag från högerregeringen som en isolerad politisk företeelse utan att observera linjen och konsekvensen. Därmed lyckas man inte heller genomskåda den thatcherinspirerade strategin som regeringen Reinfeldt följer med benhård konsekvens trots retoriken man presterar från Rosenbad.
Sedan 1990-talets politik som var en icke-politik av marknadsliberalismens påverkade ekonomiska åtgärder som skulle rädda välfärden. Allt gick väl så länge marknaden fungerade vilken den har tendens att göra i högkonjunktur. När lågkonjunkturen och krisen slår till ser vi resultatet. Fyrdubblad arbetslöshet, 100-tusentals utanför de sociala skyddsnäten; dramatiskt ökad ungdomsarbetslöshet och en allt aggressivare arbetsgivarfront som söker att slutgiltigt förändra maktbalansen på arbetsmarknaden.
Arbetarrörelsen måste för att vända utvecklingen åter ge politiken dess roll som samhällsförändrande verktyg. Det innebär att man måste alltid ställa sig frågan vad som är önskvärt inte vad som för ögonblicket är möjligt.
Arbetarrörelsen måste återvinna sitt självförtroende och övertygelsen om politiken som samhällsförändrande verktyg. Man måste göra upp med sina misstag och återvinna sin grundläggande ideologi; drömmen om ett rättvist samhälle för alla och inte bara för en elit vilket är medelklassens och högerns grundläggande värdering. Vi behöver välfärdsstaten för att ge ge alla människor en trygg framtid och den finns ingen annan övertygande kraft än arbetarrörelsen som kan skapa. Vad arbetarrörelsen är minst av allt behov av är en rättning mitten för varje medelklassväljare man till äventyrs vinner innebär två naturliga s-väljare som stannar på soffan med en känsla av ingen naturlig politisk hemortsadress.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
