tisdag 29 december 2009

00-decenniet II: Musiken bland titaner, pirater och återutgivningar

I dagarna fylls tidningarna och TV/Radio med de bästa-listor över allt under det snart avsomnade decenniet. Att lista de tio bästa plattorna är ogörligt för vad som är ”bäst” är lite av stundens situation och stämning som jag ser det.

Jag föredrar att istället välja ett antal plattor som betytt mest för mig som lyssnare, som har haft ett långsiktig inverkan på mitt lyssnade och min musikälskande själ. Därför finns inte en enda Kent-platta med; jag har helt enkelt inte lyssnat på dem men det finns ett antal återutgivningar som har tack vare medieutveckling fått ett välkomnat da capo.

image

Bruce Springsteen finns med på de flesta bästa-listorna. Att välja mellan den svarta lågstämda ”Devils & Dust”; entusiastiska ”We Shall Overcome – The Seeger Sessions” eller ”Working On A Dream” (Columbia) är egalt. Alla tre har sin plats och alla tre är helt lysande plattor i sitt fack. De är helt enkelt decenniets fyrbåk av en artist som utvecklas och fortsätter att ha sina rötter fast i den amerikanska myllan.

bild5-dylan

En annan gigant, närmast titan är Bob Dylan. Samma sak är att välja mellan i grunden politiska ”Modern Times” , den egensinniga ”Love and Theft” eller americana-doftande ”Together Through Life” (Columbia) är meningslöst för alla tre visar på att den åldrande Bob Dylan är mer musikaliskt och poetiskt spänstig än flertalet ungtuppar. Vi ska inte heller glömma ”Bootleg Series” med ”Royal Albert Hall 1964”, “Rolling Thunder 1975” till osannolika ”Tell Tale Signs” från 2008.

image

En annan platta som jag har lyssnat på hundratals gånger under det gångna årtiondet har varit John Coltrane ”A Love Supreme” (Impulse) som fick en värdig återutgivning 2002. Här fick vi lyssnare äntligen lyssna på en förstklassiskt inspelad konsertversion av denna Coltranes mästerverk och en nymastrad kristallklar utgåva av originalplattan.

image

Vad som Bob Dylan och Bruce Springsteen har gemensamt är egensinnet och förmågan att gå sin egen väg. En som har samma förmåga på svensk mark till detta är den i mitt tycke underskattade Thåström. Under 00-decenniet har han släppt sparsamt med plattor men det som har kommit har varit alldeles lysande och mer eller mindre i en egen klass för sig, ”Skebokvarnsv. 209” och ”Kärlek är för dom” har bekräftat Thåströms trasiga, alienerade geni med texter som berör det innersta hos den som vill lyssna. Likaså hobbyprojektet ”Sällskapet” så måste vara det senaste årtiondets märkligaste platta – en svensk ekvivalent till Andy Warhols Velvet Underground-produktion från 1968.

image

Johnny Cash avled i början på decenniet. Hans sista plattor var producerade av Rick Rubin. Rubin hittade Cash själ trots hälso- och drogproblem och skapade några alldeles brillianta plattor. Den näst sista ”American IV: The Man Comes Around” (Lost highway/America)är helt utan jämförelse med titellåten kommande från en mörk himmel och den nakna avskalade ”Hurt”. Andra spår som lyfter plattan till höjder som Cash aldrig kom att nå på nytt är ”Personal Jesus”, ”Desperado” och inte minst covern på Simon & Garfunkels ” Bridge Over Troubled Water”. Den plågade gamle mannen och hans väntan på döden gör denna platta till årtiondets mest rörande och känslosamma utgåva.

image

En annan gammal man som fick en ny vår under senare delen av årtiondet var Leonard Cohen. ”Live In London” är troligtvis den coolaste plattan på 00-talet. Cohen med sin domedagsröst, svarta hatt och arrangemang av hans sånger i en utsökt konsertupptagning gör att ”Live In London” kanske är årtiondets bästa live-platta. I vart fall en som jag lyssnat i timmar på under det senaste året.

image

I Sverige då. Förutom Thåström var det Eldkvarns pånyttfödelse med en Plura som började skriva nya texter som kom att beröra på ett sätt som inte skett på lång tid. När många av oss trodde att Eldkvarn var på väg att bli en anakronism kom ”Atlantis” där Plura och bandet fick en nypåfödelse som har fortsatt med ytterligare utmärkta plattor som ”Svart blogg” och ”Hunger Hotell”.

image

Den svenska visa fick under årtiondet en ny röst; Sanna Carlstedt. Två plattor blev det ”Det ä ja som ä Sanna” och ”Sånger under eken”. När jag hörde henne första gången kring mitten av årtiondet beskrev jag henne som en kvinnlig Cornelius Vreeswijk i kroppen av en svensk Janis Joplin. Sanna har etablerat sig som en modern sångdiktare med tydlig politisk resonansbotten.

När man talar om 00-talet och den musik som kommit ut kan man inte komma ifrån den explosion som varit vad det gällt återutgivningar av kvalitet. Från att vid CD:n entrén ompacka och slänga ut tidigare gjord musik har det skett en förändring.

image

Jag tror den har berott på piraterna och nedladdningens genombrott. Bolagen har helt enkelt inte råd att ta den lätta vägen om de ska kunna konkurrera. Mp3 i all ära men ljudkvaliteten kan inte mätas sig med det som finns på exempelvis återutgivningarna av Miles Davis katalog i boxar med böcker, foton, extramaterial och nyproducerade filmer. ”Kind Of Blue”-boxen framstår här som ett mönster och ett lysande exempel på hur man kan ta vara på sitt rika arkivmaterial och samtidigt sälja plattor. Inte heller ska vi glömma Frank Sinatra-boxarna ”Vegas” och “New York” (Reprise) vilka gav Sinatras lyssnare valuta för sina pengar på ett utmärkt sätt.

image

Andra återutgivningsprogram som har fått mig att lyssna är RCA:s Jefferson Airplanes katalog plus ett antal tidigare inte utgivna konserter från deras mest kreativa period i slutet på 1960-talet; WB och Rhinos Grateful Dead ”Fillmore West 1968” och ”Winterland 1973” för att nämna några exempel eller varför inte vår allas Owe Thörnqvist ”Boogieman” (Bonnier Amigo). Sedan kan man nämna japanska limiterade utgåvor som Georgie Fame & The Blue Flames Columbia –LP (Universal); The Who:s första två LP i form av extraordinära boxar (Universal) och inte minst The Beatles ”In Mono” (Apple).

image

Ser man bortom Idol och andra usla inslag i musikvärlden så var faktiskt 00-decenniet på många sätt ett bra musikdecennium. Nya band och nya artister kom fram. Många försvann men kvar blev ett antal utmärkta grupper som exempelvis Coldplay. Band som Manic Street Preachers fortsatte att göra bra plattor med “Send Away The Tigers” och inte minst den introverta “Journal For Plagued Lovers” (Universal).

skanna0209 

Men framförallt har årtiondet präglats av en respekt och ett sug efter musikhistorien och rötterna. Världsmusiken blev etablerad som begrepp är ett tecken på detta. Ett bra exempel på det intresse som Hank Williams box “The Unreleased Records” (Time-Life) väckte. En box med över 50 helt “nya” inspelningar från amerikansk radio från åren kring 1950. En musikskatt utöver det vanliga.

Ett årtionden går till mot sitt slut och ett nytt kommer. Musiken lever vidare trots olyckskorpar som påstår att musiken skulle dö p.g.a. nedladdning och internet. Samma olyckskorpar sa samma sak när radion kom eller när bandspelaren introducerades. Profetiorna föll platt till marken redan då och har så gjort även nu. Musiken lever och det är väl en lycka som stor som någon, för vad vore livet utan musik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Folkaktionen: För en välfärdsstat för ALLA! Skriv på och sprid vidare!